Dikter som lästes upp på Dramatens lunchpoesi den sjuttonde februari

1


jag hoppade från en bro

och allting var blått

allting var blått

jag var inte längre lilla blå

stora blå

om jag dör hoppas jag du kommer på min begravning

om jag dör så kommer du också dö blir ett svar

som ger mig tröst

när jag dör i det stora blå

och om allting är kvar

de vidriga stormarna

som blåste ihjäl

min vilja till

att bli den jag ska bli

om någon hör

en sirensång

som låter

simma med mig

simma med mig

simma med mig

låt inte det lilla blå

sluka dig

snälla lyssna inte

på någon som

inte åker över

världshaven för dig

jag är här

jag är här

alltid och väntar på dig

 

 

2

hela havet stormar
stormar stormar stormar
en lek
där paniken bryter ut bland barn

havet är Där
distansen är
inte outhärdlig
inte som flygplansresor
och tågrälsen
och bussar som
aldrig stannar
– bara exakt när
alla passagerare vill av
när hela människomassan
stormar
ut

havet finns där
och barnen stormar in

några går förbi
och ser en
glittrande yta
ett fotografi
en fokuserad
men endimensionell minnesbild
av vädret vid havet

ingen vet någonting om havet
det spenderas
så mycket resurser
på vad som finns ovanför ytan
ingen vill veta
vad som finns
på botten
men alla vill åka till rymden
i rymden stormar det aldrig
det är i alla fall så de drömmer

 

 

3

havet havet är du där
speglas jag i ytan
säg mig bottnar jag där
säg mig är jag gjord för att sjunka
säg mig
säg mig något
havet havet! är du där!
är det här
jag blir trankil
äntligen?
nej jag har inte våldgästat vattensamlingar
jag har varit
bjuden in till festerna
konfetti i fula färger
det luktar inte gott här
hos mig
de säger att jag reflekterar rött
jag trodde jag var blå
jag trodde jag var blå
infernalisk närvaro och
ingen vill brinna upp i mig
havet havet lyssnar du på mig
jag står och skriker bland folk
så du måste lyssna snart
säg mig något
kan jag få se mig själv
var ärlig
säg något
som gör det enklare att gå på vatten

Clara Olausson