FINANSKRIS v.16 - Johan Attfors

VÄLKOMNA TILLBAKA! äntligen!
finanskris har vilat upp sig för att komma tillbaka bättre än någonsin, och det går inte utan er hjälp - så mejla era texter/idéer/förslag till clara.olausson@hotmail.se

VECKANS TEXT! handlar om heroin och språkbarriärer och är skriven av Johan Attfors.
en poet bosatt i stockholm som förutom med den här texten, även är aktuell i det senaste numret av Ordkonst och den fräscha nya tidsskriften L'amour la mort. på onsdag kan du höra honom läsa på taverna brillo när Ett fint kritiskt öga #3 äger rum, andra som medverkar är t.ex superaktuella Hanna Rajs Lundström och Tone Schunnesson - det vill man inte missa!
 


EN DIKT SOM HANDLAR OM ATT JAG
INTE FÖRSTÅR DANSKA SÅ BRA

Jag och min kursare Josef gjorde ett oannonserat studiebesök 

på ”fixelancen” i Köpenhamn, det är ett slags husbil där man kan 

ge sig själv en spruta medan en sjuksköterska kollar så man inte dör. 

Fixelancen betyder alltså fix-ambulansen på danska 

men den körde inte runt med folk som behövde få en fix utan stod 

parkerad bakom en tegelmur i Vesterbro. 

Det här var innan jag hade upptäckt Thåström på riktigt 

men Josef hade upplyst mig om kvarterets rykte och 

kvällen innan hade vi nästan krockat med en kille 

som kom rusande ner för Istedgade med mord i blicken. 

Hursomhelst gick vi rakt på fixelancen där den stod parkerad 

när vi var på väg till köttbyn för att äta middag, 

alltså vi gick inte in i den rent fysiskt men 

vi hittade den utan att leta, jag tänker det är så 

det går till när man behöver en langare i en ny stad 

man går bara rakt framåt och är egentligen på väg mot något annat 

så står han där helt plötsligt, eller hon. Men till fixelancen måste man 

ha med sitt ”stof” själv, det är inte som på heroinkliniken 

Valmuen som vi besökte dagen efter, 

där fick man hämta ut heroinet på recept tre gånger 

om dagen och kunde spruta i sig det vid små 

avskärmade bänkar som påminde om dragskåpen i kemisalen 

på gymnasiet, bara man inte var för påverkad när man kom dit, 

sjuksköterskorna hade en sexgradig skala så de kunde se 

hur nära man var att falla ihop. 

Valmuen betyder alltså Vallmo-kliniken och jag tyckte det var vackert 

att de hade dekorerat korridorerna med siluetter av vallmofält. 

Hursomhelst lyste en grön lampa på fixelancens baksida. 

 

Jag tyckte det skulle passat bättre med en röd lampa 

men vi antog att det betydde att det var ledigt därinne 

så Josef knackade på och jag stod bredvid med mitt 

mest vinnande leende. 

En kvinna öppnade och sa något på danska. Det lät inte avvisande 

så vi gick uppför trappan och in men det visade sig att det inte var 

tomt därinne och viss förvirring uppstod när vi försökte förklara 

för de två sjuksköterskorna att vi inte kom för att skjuta smack, 

eller vad det nu kan heta på danskt gatuslang, 

utan att vi bara var intresserade av verksamheten. 

Samtidigt satt en tredje kvinna på en stol. Det fanns fyra 

platser där bak, en i varje hörn och till varje plats 

fanns kanyler och bomull och annat. 

Tre platser var alltså lediga, 

det var därför den gröna lampan lyste på utsidan, 

men på den fjärde satt en kvinna med tröjärmen uppkavlad, 

jackan på stolen bredvid och en röd tourniquet om armen, 

en likadan som de man använder i svensk sjukvård och jag såg henne 

inte ordentligt när hon hälsade för det var ganska trångt därinne. 

 

Men ganska snart förstod sjuksköterskan som hade släppt in oss 

att vi i alla fall inte hade kommit för att skjuta smack, 

eller vad det nu kan heta på danskt gatuslang. 

Hon tog med oss till ett rum längre in bakom en skjutdörr så att 

den tredje kvinnan kunde få fortsätta med sin business ifred och 

jag vet inte varför jag beskriver det här så detaljerat men när 

vi var i det inre rummet alla tre fick jag nästan panik, 

ett slags klaustrofobi men inte av det trånga utrymmet 

där vi var instängda jag och Josef och sjuksköterskan som hade 

släppt in oss 

utan för att jag insåg att jag inte förstår danska så bra 

när någon försöker prata med mig. Sjuksköterskan hade börjat 

berätta om fixelancen, det märktes att hon brann för sitt jobb 

men jag förstod nästan inte ett enda ord av vad hon sa till oss. 

Jag svettades också 

i min tjocka vinterjacka, det var varmt och trångt 

och jag kände att vi hade trängt oss på. Vi hade ju inget där 

att göra egentligen och jag ville gottgöra det på något sätt, 

sjuksköterskan var så vänlig och tillmötesgående och jag ville 

inte ta emot allt det utan att ge någonting tillbaka, jag ville 

ställa intresserade och insatta frågor, komma med relevanta 

kommentarer, visa att jag lyssnade och tog in vad hon sa. 

Samtidigt ville jag nog också visa att vi inte var som 

turisterna därute 

som skulle till köttbyn, utan att vi hade kommit i ett seriöst syfte 

 

men jag hängde inte med alls 

jag kunde inte fråga Josef heller 

det gick för fort och jag förstod inte 

vad hon sa och det enda jag kunde höra 

var en röst i mitt eget huvud som upprepade 

det enda ordet på danska som jag kunde komma på 

 

det är godt / godt / godt. 

Clara Olausson