FINANSKRIS v.19 - EMILIA HASSELQUIST LANGEFORS

i veckans finanskris publicerar vi emilia hasselquist langefors! ifall ni är besökare av lovestory sen innan kanske ni vet att hon är kulturredaktör, ifall ni gillar konst kanske ni vet att hon är ena halvan av instagramkontot konstkvinnor. en ambitiös tös som jag kallar dom! men idag fokuserar vi på poesin emilia skriver, och vi får ett utdrag ur projektet som hon just nu kallar för "samhällslessen". finanskris är inte lessna över att få läsa det här ska vi då säga.
sen vill jag också passa på att berätta att jag ALLTID är intresserad av att få textbidrag, så mejla gärna till mig: clara.olausson@hotmail.se

utdrag ur samhällslessen

jag vill
vara r
en ren
t prakt
iskt ja
g   vill
v a ra
p ra k
t i skt
r e  n 

Jag  iakttar  bilderna av  min  röst  i  hjärnan
Jag  iakttar  bilderna  av  hur årstider  ändrar
platser och mig: väntan, vård, somnad, tröst.

Längtan har sitt våld i bröstkorgen under revbenen där det stundom klämtar av elektricitet
den vältrar sig där, den tynger där, den väger världens allt förgånget och allt bestående sp
ottar ut i varje kapillär en ilande smärta. En saknad efter något som aldrig funnits. Längtan
är att sakna något som aldrig funnits en. Längtan är en saknad i futurum. Saknad  är en ur
holkad längtan, en längtan i  preteritum; uppskavda  sorgsna preteritum.  Jag går en runda
över rullstensåsen och tänker mkt på neandertalare som en symbol för längtan och rädslan. 

Mänskor säger ibland att de är besvikna på att livet
inte var mer. Det förstår jag inte. Livet har väl aldrig
lovat dig nåt snorunge. Ingen har sagt att livet ska
vara något särskilt. I besvikelsen ligger en förväntan,
en förhoppning. Jag har inga förväntningar på livet

det är därför jag
finns kvar som
ett litet frö här
å andra sidan
är jag övertygad
om att det som
håller en vid
liv är hungern:

det är för att man hungrar som
man   fortfarande   är   vid   liv

hortensiorna i prästgårdens bakgård
liknar avhuggna barnahuvuden  som
nyfiket spejar mot vägen där bilar kör
förbi lite för fort trots  varningsskyltar

Världen ligger tung
uppå mig och anda
s i  mitt  öra så  det
skälver genom min
märgs blommande
dräkt   av  grönska
inte  ens det skele
ttära   undgår  sm
inkningsritualerna
Världen    rör   vid
mig   så   som  en
våldtäkt       utförs 

Midnattsmässingen blänker säreget som osäkrade pistolers munnar
jag håller batterier som små läckande  smycken i nävarna.  Det vita
som rinner  ur dem när de blivit gamla och  farliga och   jag smörjer
mig idogt i det som en hudkräm  för jag vill frätas in till någon slags
kärna, ja,  slipas in till  det äkta, ursprungliga, förbi  alla lager,  in till
den riktiga huden  om vi ska  säga det så, ja in till huden innan hud
en in till  huden bakom lager  bakom friktion bakom  bra eller dåligt
batterisyra över hela  mig för att komma  in till den  jag verkligen är

om jag
nu   är
någon
ö v e r
huvud
ta ge t

jag har flygfän melerade under mina ögonlock
för jag har legat om nätter med skärmen  mot
blicken, högsta  ljusstyrkans  grälla, inte orkat
vifta bort deras svärmande rörelser mot ljuset

min rygg luktar blod
den blöder inte den
bara luktar så.  jag
värmer mina  händ
er mot den.  jag st
oppar     händerna
innanför   trosorna
och    värmer   mig
på  skammen   där

frånstött av tydliga morgnar och upprymda kyrksalar
ditsatt av sorgen  som lindrar den  uppburna  ilskan
på bussen stiger  någon  med beauty drogögon och
från hennes hörlurar drar ett svagt melodiskt trumm
ande fram, det påminner om att blunda vid stranden

det påminner om en känsla av förtrolighet, en ljummen sirapströg klang som dras likt stråkar över livets gränder och det innanmäte hos
en tanke när den blir affektfull insikt, jag menar grottor som har tänt allt fluorescerande och bortgångna som har rest sig ur sin grav
jag menar frön som himlen tagit om hand och läppjat på så blåsten kan få sprida veckans rön i världen, sprida latest news i vinden 

jag tänker på mig själv som en ung charad
eller som en  sprucken läpp   (inte efter ett
slagsmål utan efter   en  lång  lång  vinter)
jag  tänker  på   mig  själv  i förhållande till
Elsa Beskows kung Bore och gumman Tö

det molnas på fronten
och stävjar   ett  långt
lopp ut  i  vildmarkens
parker   och   lyckans
parader,  det ölas och
snurras   och    invigs

isen över vägen lejer släta moln i dovt fördärv
jag skriver i docs att jag är kär i kyssarna som
smakar suröl och att det värsta jag vet är att
älskas för den jag är. isen slipar synen ner i
solens grämda reflektioner, och tanken är en
glänta i en igenslammad ödesskog, en öppn
ing i en ungdoms löpande känslotrådsnystan

världen rör vid mig så som en våldtäkt
utförd   rituellt    ceremoniellt   uppstyrt
den  värld  som  rör   mig  gör det med
samma  oädla  ömhet  samma   planer
ade touch  som  alla  män med händer
en utförd våldtäkt vilar över världen här

det decemberdis som ljuger sig in i aprilsmogen följer
mig till bussen går i grunda  antaganden  om  glädjen
jag vill lycklig se på  stan i lights  på stad i ljus  på city
ljusen men det dunklar svämmar  över av mörker och
jag  blundar  för  att inbilla  mig  en  annan vy  med lä 


nu tänker jag stort
Jag ska  älska  allt
Och   världen  ska
aldrig  få  röra mig
 

Clara Olausson