FINANSKRIS v.26 - MOA SÖNNERBRANDT

idag får vi text ur ett längre projekt från moa sönnerbrandt, hon har skrivit om ICA och vilken farlig plats det är egentligen. vardagen är ett stort hot mot människan som inte har en vardag och därför tar vi tacksamt emot den här varningen under semesterdagarna.

något om att ica är en farlig plats

Livet är fullt av möjligheter och man kan göra vad man vill. Det är en berusande tanke. Man kan gå in på ICA och säga Det här är ett rån och sedan är det lite oklart vad som händer efter det.

Ibland när personalen frågar om man behöver hjälp vill man skrika: släpp ut mig härifrån, men man säger: ja ursäkta var har ni vitlöken? Och blir hänvisad till hyllan bakom ryggen. Det mesta man behöver finns precis bakom ryggen, men det är svårt att vända sig om. 
 

Jag har accepterat att det här är livet. Livet är såhär. Man blir våldtagen, man köper graviditetstest på ica, man vill dö, man köper morotsjuice på ica, man föder någons barn, man köper havregryn på ica, man matar någons barn, man köper rakblad på ica, man lever sitt liv och varje dag passerar man affären och påminns om det.

Det där är inte acceptans. Nytt försök

Jag har accepterat livsmedelsbutiken som en del av mitt liv, min vardag, min rutin. Att ta en omväg efter jobbet för att handla rostbröd eller något annat, det känns helt normalt, inga konstigheter här!

Det mellanmänskliga mötet i kassan. I några sekunder finns vi
Dagarna kassörskan på ICA är den enda som skulle kunna vittna om att man funnits
Dagarna utan vittnen
 

Att vara i köket känns som att dö
Jag vet det eftersom jag flera gånger befunnit mig i köket
(alla människor vet redan hur det känns att dö – man föds baklänges in i mörkret bara)

Jag vill göra en undersökning om något, hur människor lever,
men siffrorna kommer inte säga mig någonting

Vad gör folk hela dagarna
 

Varför måste jag äga maten innan jag äter den
Varför måste man köpa sig rätten att äta något
Nej, jag vill inte börja dumpstra eller gå i skogen och plocka rötter som på stenåldern
Jag vill inte bli en självförsörjande bonde
Jag vill att allt livsnödvändigt ska vara gratis för ingen har valt att leva, men ingen varken vill eller får välja att dö. Det borde inte vara frivilligt att hålla sig vid liv, eller ens upp till en själv. Vi borde ha kommit så långt i utvecklingen att samhället kan fungera som en livsuppehållande apparat, allt vi behöver borde vara gratis och produceras med gemensam kraft. Jag vill inte gå som ett spöke bland charketurierna och mötas av en människa som står hela dagarna och sorterar bacon. Jag vill inte provsmaka parmaskinka och köpa den för 40kr för att jag inte vet hur man säger nej. Jag vill att människorna ska le utan tvång och ingen ska behöva få betalt för att säga till en annan människa att lufttorkad skinka gör sig bra på en macka. Jag vill inte att människor ska bli suddiga i kanten när de står under den starka belysningen och väljer ”delikatesser”, ljuset borde ge skarpa konturer och tydliga skuggor men det är bara skuggorna som syns och där människan borde finnas står en broccoli och gråter för att inget ljus i världen låter den växa större än sig själv. Ingenting blir någonsin större än sig självt. Bara skuggan är större än det den avbildar. Jag vill veta vad människor tänker på för att slippa tänka på broccolin när de håller den i handen som ett barn.

 

Jag gråter som porrskadade män onanerar –intensivt, tvångsmässigt och med en obotlig känsla av skuld. Efteråt torkar jag bort kladdet med en näsduk och lämnar kundtoaletten som om ingenting.
 

På ICA hälsar någon jag kände för länge sedan. Vad gör du här, undrar han och i en sekund ligger alla vägar öppna framför mig. Jag kan säga vad som helst. Jag kan säga att jag köper broccoli, jag kan säga att jag tänkte köpa avokado men ångrade mig, jag kan säga att jag är här för att prata med den trevliga kocken bakom provsmakningsdisken, jag kan säga att jag ska köpa potatis för att mata mina svältande barn, jag kan säga att jag har en fågelunge hemma som skriker och stör mina grannar i detta nu så jag måste tyvärr springa, jag kan säga att jag ska köpa rakblad för att skära mig i handleden med, jag kan säga att jag ska köpa ett graviditetstest för att kolla om jag var gravid för 13 år sedan, jag kan säga att jag har en bomb under kappan och att jag kommit hit för att dö. I en sekund vet jag att jag kan säga precis vad som helst utan att veta om det är sant eller inte, i en sekund finns allt och ingenting på samma gång, hela livet blixtrar till och skälver, marken rämnar. 

 

v a d

g ö r

f o l k

h e l a

D A G A R N A
 

Clara Olausson