Att förstöra sitt liv

För sju månader sedan förstörde jag mitt liv. Det värsta men också bästa som hänt mig. Jag förlorade två nära vänner (antagligen fler egentligen), nästan min partner och just då trodde jag att jag förlorat mitt liv, min hela tillvaro, allt. Jag ville lämna. Lämna Stockholm, lämna mitt hem, gå upp i rök, försvinna. Det låter banalt men jag kan inte beskriva hur jag var då som något annat än förstörd; av skam, skuld, separationsångest, ensamhet, chock. Jag tror att förstöra sitt liv kan bli det antingen första i en oändlig nedåtspiral eller en omstart, ett jätteplötsligt-utan-förvarning-tryck på reset-knappen. Det senare för mig, trots att det var fruktansvärt, outhärdligt. Det vidrigaste jag varit med om. 

Jag har aldrig förstått vad mitt problem varit. Varför jag skadat mig själv, varför jag ogillat mig själv, varför jag i perioder haft så svårt med empati, varför jag varit så orimligt rädd för bråk, för att bli lämnad, varför jag kunnat behandla mina föräldrar och vänner så uselt trots att jag alltid älskat dem så mycket. Jag har aldrig förstått hur jag blev så sjuk i min ätstörning. När jag var inlagd på utredning vintern mellan 2011 och 2012 var jag så orolig för min hälsa, så obekväm i min kropp, så rädd för att dö, jag inte ville inget hellre än att sluta kräkas. Ändå gick det inte, jag kunde inte.

Jag har aldrig haft traditionell tryck-över-bröstet-ångest, aldrig känt mig deprimerad, aldrig inte orkat stiga ur sängen, aldrig inte velat leva. Ändå har jag inte kunnat låta bli att förstöra mig själv och folk runtomkring mig. Så länge har det funnits där, ett självhat så stort och starkt att det nått ända ut, så koncentrerat att jag velat andra ska hata mig, vara elaka mot mig, velat vara elak mot andra, velat att mitt bröst ska bränna av sorg.

När jag förstörde mitt liv var det egentligen första gången jag gjort något oförlåtligt, något som gått ut över andra på ett sätt som varit omöjligt att förklara. När jag förstörde mitt liv insåg jag vidden av mina problem som jag så länge trott jag trots allt haft under kontroll, jag blev plötsligt handlingskraftig på ett nästan desperat sätt. Jag ville inget hellre än att förändra mig själv, förstöra personen som kunde göra så mot andra (och mig själv), bli “den jag egentligen är”. För första gången någonsin ville jag göra något åt mig själv. Tidigare har jag trott jag genuint velat bli frisk men nu insåg jag att jag aldrig velat på riktigt. Nu ville jag på riktigt. För första gången tog jag allt på allvar.

Och tänk, det var något fel på mig. Nått faktiskt fel på mig. Jag träffade en psykolog för första gången på flera år och efter en basutredning fick jag reda på att jag har borderline, mina problem gick plötsligt från att ha varit helt oförklarliga till så logiska. Jag vill inte gömma mig bakom eller skylla på en diagnos, inte alls, men för mig var det en sådan oerhörd lättnad att veta att det finns ett ursprung till allt ont. Inte en ursäkt men en förklaring på något sätt. En någonstans anledning till varför allt varit som det varit, och varför jag måste vara försiktig för att inte allt ska bli som det kan bli, något att förhålla mig till. 

Det är bra att vara rädd. På samma sätt som jag känner tacksamhet gentemot min panikångest för den fick mig att känna oro för min hälsa känner jag tacksamhet för att jag förstörde mitt liv, det gjorde mig rädd för mig själv. Jag är så annorlunda nu, på ett sätt jag aldrig kunnat bli om jag inte förstört mitt liv. Så även fast jag önskar med hela mitt hjärta och hjärna andra inte sårats, var att förstöra mitt liv det bästa som hänt mig.

ont av strobes

jag fipplar med mina hörlurar

några tyskar pratar bakom mig

jag tror någon säger något jag ska ta illa upp av

jag kan inte bry mig

jag kan inte tänka på något annat än

jag hade frusit mer utan mössa

det är svårt att bry sig när man är såhär trött

när alla drömmar blir till ädelstenar och allt jag drömmer om blir till allt förutom ädelstenar

som att jag inte är kapabel till att må bra eller göra saker jag mår bra av

å alla vägar blir till stenlejon

å alla tankar blir till misstag som ristats i stenlejon

å jag glömmer att se mig om när jag går över vägen

å jag glömmer att se mig om när jag förstör mitt liv

å jag glömmer att se mig om när jag

fryser så mycket att jag inte kan skriva mer  

så godna

vackert del 2

och så blir havet rosa
jag leker mitt liv 8 månader sedan
för vädret var ungefär som nu
och solen gick ner ungefär som nu
det fattas mig ibland
människor är så vackra och jag så avundsjuk

och så blir havet svart
 

jag tackar mitt shadow self för att jag är så bra på att ta kritik

Något jag alltid uppskattat med mig själv är min medvetenhet kring mina egna dåliga egenskaper och personlighetsdrag. Jag har försökt äga dem genom att erkänna dem, göra dem mindre hotfulla genom att dra fram dem i ljuset. Idag har jag inga problem med att erkänna att jag till exempel har ett osunt behov av bekräftelse, att jag är självupptagen, att jag är egoistisk i många fall och så vidare. Det får mig att känna mig som en mer hel person.

När jag var i Skåne senast pratade jag och mamma om just detta. Vi pratade om hur viktigt det är att kunna integrera sitt så kallade Shadow Self med sin personlighet, om hur farligt det är att gå runt och tänka att man är en Bra Människa, eftersom det bara bidrar till inåt- och utåtvänd ilska. Alla människor har fler eller färre osympatiska drag. Om man exempelvis ser sig själv som en person som alltid sätter andra före sig själv och även lever efter det, kommer det sluta med att man känner sig olycklig och trampad på. Då och då kommer situationer man egentligen vill sätta sig själv först i uppstå, eftersom man antagligen är mer egoistisk än man vill erkänna. När man då inte gör det kommer man känna sig olycklig.

Ett exempel, om jag blir gravid och upptäcker att fostret har en skada som kommer göra att jag och min partner behöver ta hand om detta barn resten av våra liv eller kanske till och med uppleva barnets död, kommer jag göra en abort. Länge intalade jag mig själv att det skulle vara för barnets skull, att det för barnet inte skulle vara ett relativt värdigt liv att leva. Men på senare tid har jag insett att det bara handlar om min egen egoism. Jag hade inte orkat ta hand om ens mitt egna barn för resten av mitt liv, det hade krockat med mina ambitioner, mål och drömmar. Självklart hade jag älskat barnet villkorslöst, men jag hade inte tyckt det varit värt det. Jag tror absolut det finns många som inte känner som jag, många som inte haft några problem med detta. Men jag tror även det är många som intalar sig själva att de hade varit helt okej med detta eftersom något annat hade gått emot deras självbild av att vara En Bra Människa, när de egentligen hade velat sätta sig själva först. 

I ljuset av #metoo går det väl även att dra nån liten parallell till de som nu anklagas för sextrakasserier och våldtäkter. Jag tror det för många män är så svårt att erkänna övergrepp eftersom att vara en person som begår den typen av övergrepp så mycket strider mot deras självbild. De kan inte ta in att de begått övergrepp eftersom de inte kan se sig själva som en person som begått övergrepp. Jag tror exempelvis inte Virtanen ljög i sin intervju med Aftonbladet. Jag tror bara han har så oerhört svårt att erkänna sig själv som en person med brister av sådan karaktär.

Ett annat exempel är pedofili, en pedofil som kan erkänna sin sexuella störning och förstå att den är farlig kan få hjälp och (nu gissar jag vilt utifrån min intuition) är antagligen inte lika benägen att leva ut sin sexualitet. Exemplen behöver egentligen inte vara så "grova", det räcker med att vända blicken inåt. Som jag nämnde i början har jag ett osunt behov av bekräftelse, vilket jag fått höra av andra vid flera tillfällen. Om jag inte varit medveten om detta drag hos mig själv hade jag med största sannolikhet blivit arg och stött när folk påpekat detta för mig, men eftersom jag vet att det är sant kan jag ta till mig det, skratta åt det och slippa den otroligt jobbiga känslan ilska. 

Jag tror att jag är en bra människa. Jag tror också att jag är en dålig människa. Jag är en människa, helt enkelt. Att komma i kontakt med mitt Shadow Self har varit otroligt nyttigt, för så fort ens dåliga sidor är en självklar del av ens personlighet är de inte lika läskiga och hotfulla. De förlorar mycket av sin makt när de tvingas andas över ytan, de blir lättare att kontrollera och förhålla sig till. Detta blev kanske en något luddig och svamlande text, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Så, rannsaka er själva och kom i kontakt med era Shadow Self! Jag garanterar att det kommer vara bra för er. Det var allt, kram. 

Vackert del 1

Jag är besatt av världen som skönhet. Jag vet inte vad det är med den som får mig att förundras så. Vanliga världen. Ibland när jag går på stan och ljuset faller helt vanligt egentligen måste jag stanna upp och bara betrakta några sekunder. Jag menar inte att kokettera, för det finns ingenting att kokettera över, men jag kan bli helt förbluffad när andra inte tycks uppleva det jag gör, när andra inte blir helt till sig av hur ljus kan falla. Jag vet inte varför jag är så känslig för intryck och utsida. Så känslig för hur allt ser ut. Så känslig för naturen, året om. 

Sommaren med sitt fylliga gröna, allt som böljar och andas, allt som släppts fritt. Människans lyckliga natur, klänningar som drar sig över hudar, värmevågor längst asfalt, nätter som blir nya dygn och sedan morgnar, solen som aldrig går ner, molnfria himlen, mörkblått vatten som pryds av segelbåtar och fartyg. Nyvakna lakan och täcken som blir ljusgult randiga av persienner. Rosa hus som förstärks i sin färg och flimrar guldigt när solen lyser genom träden framför dem. Allt som blir lättare, tunnare, mindre komplicerat men mer nostalgiskt. 

Men också vintern, som för allt närmre vartannat. Snön som så enkelt faller, lägger sig tillrätta, som för att vila. Midnattsmörka eftermiddagar när stan fortfarande vimlar av människor, ihopkurade barnfamiljer med uppdragna axlar och röda näsor, kompisgäng med färgglada halsdukar och äldre damer i äkta djurpälsar. Hur mörk himlen kan bli av de betongtjocka moln som lägger sig ogenomträngliga på himlen, tunga som sammet. Kusliga grenar som tappat sin päls, barrträdens ståtlighet, en viss typ av solnedgång som bara tycks vara möjlig de mörkaste månaderna. 

Jag tillfredsställs aldrig i hur vackert jag tycker det är. Ser jag en fantastisk himmel vill jag inte bara vara i den jag vill vara den. De få gånger jag sett stjärnhimlen för vad den faktiskt är, när jag sett den från en plats där det inte finns gatlyktor eller grannar som stör med sitt ljus, har jag blivit patetiskt ledsen, nästan desperat över att aldrig få… Uppleva den. Jag vill ta den, vill jag känna den i huvudet, i blodet, i bröstet. Jag vill att något förkroppsligar allt jag tycker är vackert med världen så att jag kan få krama det, få hålla i det, få ha det runt halsen i en sån där liten amulett som går att öppna till två små tavlor. En oändligt olycklig känsla av att aldrig vara nöjd.

Jag tror bara på ödet ibland, vissa specifika tillfällen när allt plötsligt känns övernaturligt. En januarinatt förra året var jag, som ofta, för pigg för att somna. Precis vid fönstret låg jag i min säng som förtrollad, kunde inte slita blicken från vinterstormen som brakade utanför. Så livlig, så otroligt oberoende människan, så ond och god på samma gång. Så pågående, bestämd, så bestämd att det kändes förutbestämt. Jag vet inte varför jag är så känslig för intryck och utsida. Kanske är jag så ytlig att det når ända ut. Kanske gör jag allt för att vägra vända blicken inåt, kanske är min insida så ful att jag vill invadera allt som är vackert, försöka få det att smitta av sig.

Att lära känna sig själv är på gott och ont. 

“Åh, ljuset är så vackert här.”

Malmö.

Jag är så glad över att ha något som knyter mig till Skåne. Jag tänker faktiskt på det ofta. Jag älskar Stockholm, jag gör verkligen det, och jag känner mig hemma där nu men Malmö är... Jag vet inte. Någonting mer. Kanske är det nostalgin, som är en så slagkraftig egenskap för mig. Kanske har det med familj att göra. Jag känner mig trygg där på ett sätt jag inte gör i Stockholm. Trygg och lugn. Även fast jag föddes i Malmö (på Möllevången faktiskt, som då var ett av Sveriges farligaste områden lol) har jag inte bott där något mitt vuxna liv. Staden har alltid funnits nära men aldrig närmst. Jag tar för givet att jag kommer bo där någon gång, för det finns inget ställe jag egentligen känner mig mer hemma på.

I jämfört med Stockholm är Malmö en sympatisk stad. Befolkningen känns yngre på nå vis. Inte lika snabb, inte lika trång, inte lika hetsig. Mer andrum. Och nu kommer jag säga världens töntigaste grej: det märks på jättemånga sätt att Malmö är närmre kontinenten. 

Jag tog tåget ner i fredags för att spendera helgen med familj och vänner. Tåget var sent så jag var inte i Lund förrän 22.30. När jag kom hem gav mamma mig två bitar kött, massage och te. I lördags promenerade vi i pildammsparken, idag har jag ätit lunch hos mormor och middag hos pappa. Imorgon skulle jag egentligen tagit tåget tillbaka men på grund av jobbstress blir jag uppflugen till Stockholm. Känner mig superviktig! Jag måste vakna vid sex så borde egentligen gå och lägga mig, vilket jag också ska, men först ska ni få se några bilder. Kram. 

IMG_9879.JPG
IMG_9880.JPG
Min syster, Ming. 

Min syster, Ming. 

Jag förstår inte hur man kan annat än älska hösten. 

Jag förstår inte hur man kan annat än älska hösten. 

IMG_9883.JPG
IMG_9884.JPG
IMG_9886.JPG
IMG_9887.JPG
IMG_9888.JPG
Mamma, Ming och Django <3  

Mamma, Ming och Django <3  

Vice Photo Issue Release

Igår var jag på något jag tror ni kan gissa er till om ni läser rubriken. Med fanns min kamera, kvällen till ära! En Canon D400, typ? Tror jag?... Som jag fick av farmor och farfar 2008. Den har varit med om en hel del och mår därefter, men någorlunda bilder tar den faktiskt fortfarande! För er som inte tror mig:

Ingrid.

Ingrid.

Färgfabriken.

Färgfabriken.

Douglas och Ingrid.

Douglas och Ingrid.

Ingrid och utställningen. 

Ingrid och utställningen. 

David.

David.

Douglas.

Douglas.

Utställning och något märke (jag var ouppmärksam för att uppfatta) som sålde kläder på plats!

Utställning och något märke (jag var ouppmärksam för att uppfatta) som sålde kläder på plats!

Vice:)

Vice:)

David och Douglas spelade skejt-TV-spel.

David och Douglas spelade skejt-TV-spel.

Ingrid (♥_♥)

Ingrid (♥_♥)

Ingrid igen!

Ingrid igen!

Tack för mig!KRAM.

namnlös 2

himlen verkar ivrig
mörka snabba moln skjuter fram skymningen
mitt hår luktar billigt
av eau de toilette från nån flygplats
men hellre det än svagt av rök
hellre billigt
helst dyrt

och när det väl blir mörkt blir det mörkt så fort så fort
jag är i god tid
men hinner precis
dörrarna stängs bakom mig
jag har tagit skydd

ibland börjar jag jobba när alla andra slutar
alla andra rusar också
fast åt andra hållet
jag sätter mig längst fram på bussen
för var skulle jag annars sitta
blir irriterad när busschauffören inte släcker helt

jag odlar mitt hat
och min kärlek
jag odlar alla mina känslor
strör små små frön längs kanten
när de dör begraver jag dem
inte under jord men
under rubriken Trauman 

jag oroar mig som mest
när allt känns lätt
då vet jag att något är fel
för allt kändes som enklast
när det var som värst

Det allra varmaste av välkomnanden.

Jag har bloggat hela mitt vuxna liv. Jag hade velat kunna berätta exakt när Det började, men faktiskt så minns jag inte helt. I januari 2012 bestämde jag mig nämligen för att radera alla ditintills skrivna inlägg, börja om, börja på nytt. Ung och naiv fick jag för mig att det är så man gör i januari, förnyar sig själv. Och för att kunna förnya sig själv måste man ju, såklart, radera allt som är gammalt. Men, jag skulle gissa att mitt första blogginlägg skrevs någon gång 2008.

Mitt bloggande har aldrig varit speciellt konsekvent, ambitionslöst om man så vill. När jag var som mest ätstörd bloggade jag hemligt om det, jag har försökt blogga glatt om mina dagar, jag har bildbloggat, videobloggat men främst har jag väl bloggat om allt jag tyckt varit jobbigt. Av någon anledning är det då som enklast för mig att berätta. En vän sa en gång: "nu var det jättelängesen du uppdaterade bloggen, vad glad jag blir" och antog det måste betyda att jag mått bra. Och det är väl så det funkat. Tbh är det mycket därför det känns så skönt att börja blogga på ett nytt ställe. På ett ställe där det inte ges så mycket utrymme till allt som är jobbigt. Jag förnyar mig själv igen, och det är inte ens januari (dock har jag alltid tyckt det verkliga nyåret infaller i september).

Jag inte hundra på vad ni har att vänta er. Jag är inte säker på vad den här bloggen kommer bli, men jag hoppas kunna samla mig själv lite. Samla mina tankar om allt möjligt, samla mina bilder, mina försök till poesi (lol), mina videor jag ibland gör. Även framtida trendspaningar och annat mode- och trendrelaterat jag tidigare gjort för LoveStory kommer hamna här. Om man samlar allt man skapar blir man kanske en mer samlad person, det känns väl inte helt orimligt?

Jag heter Myrna Lorentzson. (I mitt pass stavas det tydligen Lorentsson vilket försatte mig i en medeldjup identitetskris när jag för ungefär ett år sen insåg. Jag och hela min familj alltid skrivit Lorentzson? Nu skriver jag Lorentzson respektive Lorentsson vid lite olika tillfällen.) Jag är 22 och fyller år på årets mörkaste dag, mitt fjortonåriga emojag såg detta som en uppenbar symbol för _något_, nuförtiden är det mest trist. Jag är från Skåne och Norrland men bor nu i Stockholm. Jag hatar fjärilar och älskar sushi. Allt man vill veta om mig (eller iallafall allt jag vill att folk ska veta om mig) finns någonstans på något av mina sociala medier. 

Och det var väl det, jag hoppas verkligen vi ses.

IMG_7625 (1).jpg
Myrna LorentzsonComment