du kan krama himlen om du vill

Jag spenderar hösten i mig själv, och med fåglarna. Överlycklig av att äntligen befinna mig i klarhet att ta språng från, i svalka, i september. Nykterheten gör mig fri från mig själv. Trygg bakom det egentligen ständigt tjocka glas som skiljer mig från mitt destruktiva jag, glaset som alltid skyddar mig förutom när jag faller igenom och snubblar ut på andra sidan. Men nu är jag säker och i tryggt förvar, på rätt sida, från vilken jag kan studera henne som man studerar andra djur bakom glas. Hon står förvisso fortfarande där, hon finns fortfarande, och kommer säkert göra ett tag, men hon kan inte andas och hon orkar inte vara arg. För hennes död var inte plötslig, inget sista ryck, ingen tragedi, inga moment för överraskning, bara en långsam insomning. Omgiven av nära och kära. Ändå är jag noga med att backa långsamt, kanske kommer jag behöva backa hela mitt liv. Ibland undrar jag: varför skyndar jag inte? Men man snubblar när man springer baklänges, och dessutom är jag rädd för att fastna, för att förändras för fort. Allting behöver bli precis rätt, jag tror nämligen inte jag överlever ett misstag.

Ingrid och jag flyttar till en plats man kanske enklast beskriver som själlös. Övertygad om att den är designad specifikt för mig inser jag hur mycket jag älskar själlösheten som väl är breda trottoarer och släta, ljusa fasader. Jag känner mig lycklig bland balkonger på varje byggnad, varje våning, där alla vägar ler mot vattnet. Där varje brygga blir en egen värld för tonåringar som börjat skolan och barn som känner varandra men snart kommer glömma varandra, för vuxna som försöker vara ensamma och för familjer med lyckliga barnvagnar. Jag inser att själlöshet kan vara ångest motsats, för var sitter ångest om inte i själen?

Att bo med min bästa vän oroar mig aldrig, även om andra verkar fundera över hur det ska gå. Ingrid är den enklaste och underbaraste människa jag någonsin träffat, hon har förmågan att väcka mig när jag redan är vaken och på sättet hon pratar gör hon det omöjligt för mig att vara ledsen. Dessutom behövs det ingen startsträcka med henne, det finns inga samtal som känns obekväma, inga ord som behöver sägas innan jag kan säga det jag egentligen vill. Vår kärlek för varandra, min kärlek för henne, är så villkorslös en kärlek kan vara mellan två vänner utan att kallas destruktiv och jag känner ofta för och med henne som jag gör för, och med, min syster.

Jag promenerar så mycket den här hösten. Korta promenader och långa promenader. På vackra platser och på platser som inte är något särskilt alls. Promenader jag vill fortsätta och promenader som känns motvilliga i varje steg. Jag börjar lyssna på jazz igen och inser att jag behöver läsa för att kunna skriva, jag känner mig dum som inte tänk på det tidigare. Jag sätter min klocka på 7 varje morgon, även när jag inte lyckas ta mig upp då (jag har problem med att vakna för min endast egna skull) gör det mig lycklig. Jag känner mig biologisk.

Ibland när jag promenerar runt överväldigas jag plötsligt av alla saker jag kan göra med mig själv, och ett nytt, pirrigt universum spricker upp. Som att lära känna en ny människa och bli förälskad. Jag skäms över att det tagit mig 24 år att inse vad jag kan betyda för mig själv, och när jag lär känna den person jag trots allt lyckats bli har jag plötsligt en ny människa att lita på, en ny människa att uppleva saker med. Jag har en till bästa kompis, och skrattar åt att det såklart inte finns någon jag har mer gemensamt med.

Under mina promenader måste jag ibland stanna till vid varenda bänk, varenda plats att ha utsikt från, rädd för att missa något vackert. Det kan kännas hopplöst, varje stopp är vackrare än det innan och jag måste samla precis alla. Som när man börjar fotografera en solnedgång bara för att sen inte kunna sluta, himlen blir alltid vackrare och mer underbar av färger ju mörkare den blir.

Det har precis varit sommar men jag myser av solen som om det vore april och fem månader sen jag senast fick njuta av den mot min kind eller blivit glad av hur den värmer mitt hår. Jag vänder hela mitt väsen mot den och känner livet som ännu inte hunnit lämna sippra tillbaka. Det finns inga känslor där, ingen hunger och ingen sorg, ingen ånger och ingen feghet. Det finns bara jag, vänd mot solen, jag behöver inte ens följa den, för jag märker att den går med mig, dit jag tar mig tar sig den. Och så känns mitt leende.

Myrna LorentzsonComment
ellie goulding

Explosiv lycka är sällan långvarig. Håller i noll tester, noll tider, noll liv, noll händer. Men det är den enda jag har och den gör mig olycklig hela tiden. Nej vänta, jag kan bevisa det. Som att skicka 394 bilder till varandra utan att ha någonting att visa för, eller iallafall gömma det lilla man skapat. Explosion, starkt ljus, sen död.

Jag klagar varje söndag. Det ilar i ögonen, havet glittrar obehagligt, som att det vill, ska gå sönder, explodera. Kollar man för länge exploderar det elakt och jättefort. Starkt ljus.

En gång ser jag jorden för första gången, och när jag inser att vattnet inte omger oss utan att vi står på, bor på små ömtåliga öar mitt i havet (havet, som är jorden) exploderar den (jorden, som är havet). Hur långt ner sträcker sig marken jag står på? Är jorden slät när man tänker bort havet. (Havet är jorden.) Sen död.

Jag tänker på talet jag höll på din mammas bröllop, inte för jag minns något, jag var för nervös. Jag tänker på havet jag höll på din mammas bröllop. Det minns jag allt av tills jag exploderade.

Jag tänker på alkisen vi träffade i Ivar Los park, som ännu inte helt förstörts, av ålder eller gift. Han stod där, på toppen av kullen, och förklarade för mig hur det är att se ut över vad man kommer ifrån. Jag grät så mycket, åt hans lycka och åt hans sorg. Starkt ljus, sen…

Jag är ledsen att jag inte är smalare

Det är alla småsaker, som när jag bar smycken

Alla småsaker, som kommersialiseringen av rörelser

Alla småsaker, som låten jag hör för första gången redan lyssnats på av en miljon

Lucia är vinterns vår,

min olycka är inte explosiv

men varje gång den leder mig till dig

exploderar jag

Starkt ljus

Sen död

walk with me

värmen är så mustig

jag känner starkt

vill krossa det till dryck

apply pressure; mortla i en krater

få i sig allt med sugrör,

ett svep. två svep

i sin hetta ändå svalt

allt är romantiskt med längtat i brösten

och natten pågår,

business as usual

den andra infrastrukturen vaknar

och jag

träder andra nät över stan

vitt hål

att försvinna in i ljuset kan vara minst lika obehagligt som att försvinna in i mörkret, vet ni väl? om jag bara kunde hitta sätt i lycka där jag slapp gå bort

en sista blick över axeln, hejdå! jag gråter genom tårarna, varannan lycklig varannan i färg som sorgsnar vid örat

sen stryker jag över det som ska bli sommar, med ryggen mot klarblå fasader, röda fasader, gula fasader. har inte träden alltid varit gröna? jag minns inte att träden inte varit gröna. även när känslorna är bra är de för många, för starka. de bryter min arm, vinner. mina ben, gör det omöjligt att gå, omöjligt att kramas.

jag ser mig omkring, nej jag menar det. jag kan inte inte se mig omkring. och när det blir för tråkigt kan jag samla det, så jävla noga. sortera i askar och vattnar när det behövs. märker med penna. märker i minnet. märker var det gör ont. men mest av allt, märker hur du ser på mig

affärer

kom, följ med
till vintern

vi kan väl sakna det vi inte fattar
sörja ifred, tillsammans
och där det inte växer kan man dra
en hård hand mot en kall rot
marschera mot havet med skalen och snäckorna
det som e tomt
det som ska bli det

och hålla huvudet högt
på en pinne som en fana
när det blåser får man svaja  

från alla hörn strålar samma toner

jag nynnar med
du nynnar med nån annan


Myrna LorentzsonComment
mord on my mind

på ett sött sörjer jag dig. jag sörjer mig själv också, den jag var med dig. vet inte om jag någonsin kan bli så med nån annan. det bästa med mig var du

jag vet att du finns där men du finns inte där

Myrna LorentzsonComment
jag ska tänka på det

lika lycklig nån kan göra mig kan den göra mig olycklig. kan man ha motsatsen till anknytningsproblem? så känslig för vissa relationer. så ömtålig under bröstet. skör i huvudet. arg i magen. ont i armen. trött i benen. sjuk i huvudet.

Det är vad jag är beroende av, människor. vissa typer av relationer, att känna så

som att jag finns

men det är samma som med allt knark. ni får mig alltid att hata mig själv till slut. avtänder. jag ställer krav som inte är vad vi lovat varandra

sen går jag sönder

det är inte kul att vara bra på att läsa av. det gör mig bara olycklig

våren kommer inte

”va dig själv”

det finns inte, jag finns inte hahah. jag räknas inte när jag inte är i förhållande till andra människor och jag är inte intresserad av någonting som har med mig själv att göra, förutom när jag är i förhållande till andra människor

så sugen på att göra något drastiskt men jag orkar inte va så störd 

Myrna LorentzsonComment
ilningar i vänsterarmen, igen

det känns ibland som människor inte räknar med ens inre liv. jag är också besatt av mig själv men jag är det iallafall genom andra. ni, ni är besatta av er själva där tankar aldrig slår, där nånting alltid fattas. ni vet inte ens hur man gör när man undrar om det kanske händer saker ni inte förstår med människor ni inte förstår. saker som inte ens går att översätta till språket ni pratar, till vanorna ni har, till empatin ni saknar.

ibland avskyr jag er så mycket att jag nästan skadar mig själv. och jag har velat, jag har kanske till och med varit nära. det är väl bra eller nått, att jag inte orkar träna i långärmat.

bröt ihop idag. stirrade på mitt vidriga ansikte i en liten spegel och kände för att riva upp det mot en knottrig vägg. tar bort mitt nagellack för att ha något att göra. tränar två gånger för att ha något att göra. sätter mig på golvet på toaletten med pannan mot kaklet för att ha något att göra. städar. tänder, släcker. gråter igen. tänker på allt jag förlorat, på alla som aldrig sa förlåt. ni fattar inte hur mycket jag hatar mig själv. att vara såhär emotionellt instabil är som att livet inte bara består av utan är små trauman som jag behöver be om ursäkt för i takt med att de avlöser varandra, säga förlåt för personligheten som förbannat mig.

jag hatar er

Myrna LorentzsonComment
jag vill inte vara någon annanstans jag vill inte vara någonstans

jag gillar inte att träna. jag hatar nog att träna. men jag gillar att återgå till livet, ha en vardag att backa in i. jag gillar rutiner. jag gillar att bli tvångsmässig i det jag tar mig ann. jag hatar att göra saker i mitten, nej jag kan inte göra saker i mitten. allting jag gör måste vara på den antingen ena eller andra sidan av skalan, en skala jag hela tiden drar i. jag andas in och sträcker den mot taket, andas ut och landar. sjunker djupare ner i varje andetag. extremerna rör sig från varandra, som universums takt enligt skala, och i det kolliderar småsaker, mina osunda kontraster uppstår. det började som ingenting, nu är det allt. som att resa sig från sittande position. sen att resa sig från liggande position. och så småningom att resa sig från liggande position och göra ett upphopp. om och om igen tills jag svimmar.

jag gillar inte att se min kropp förändras. jag gillar inte att känna mig stark. jag gillar inte att känna mig frisk. ändå styr jag inte över det, min tvångmässighet är satt, bollen rullar från mig, jag når den inte ens om jag springer. Det Är Inte Upp Till Mig. det känns som bedrägeri att ha en frisk kropp när man stundvis känner sig så sjuk och jag menar inte ätstörd. jag strävar efter en defekt som stämmer överens med hur det känns.

jag köper två frukter på pressbyrån med en använd tjuga. jag tänker på concerta som inte var något för mig, det gav mest den där känslan av att vara fängslad i en bubbla, alla ljud som låter tystare, alla intryck som ter sig mer hemlighetsfullt, hög mitt på dagen hela dagen, precis motsatsen till mina älskade kontraster. för det är så jag förstör den bra sidan av skalan, genom att smitta den med min andra. så fort det mörka kommer åt om ens en millimeter, är det ljusa korrupt. som en droppe svart blod på ett vitt ark, fast istället för en liten pöl med utgångspunkt och slut blir hela pappret svart.

och äpplet jag äter på hela vägen till träningen rinner över min haka. jag tänker på alla fingrar jag haft i min mun, lite för frivilligt, och jag kan inte sluta med saker som driver mig till vansinne. förlåt, det var inte meningen. jag är så besatt av det orala, av att känna mig så liten som möjligt. hur djupt ner i madrassen jag än sjunker vill jag alltid tyngas av mer, mer tyngd över min kropp tack. det är därför jag har dina fingrar i min mun, jag vill vara liten som ett barn.

jag vill bli hatad och i brist därpå hatad av mig själv. det enda som fortfarande, efter alla dessa år, får mitt hjärta att rusa är när det går sönder.

Myrna LorentzsonComment
jag måste ha barn

vet ni vad som känns ovärdigt. att försöka allt man kan, att hela tiden kämpa, för att ta hand om sig själv, för att vara en bra människa, för att inte falla, för att inte ge upp. och så är det bästa man blir “stabil”. inte ens lycklig haha, bara stabil. hur ska jag orka fortsätta hålla på med detta, varje dag, när ljuset “där borta i tunneln” är nått så “urtrist och långtråkigt” som stabilitet? då ger det andra mig så mycket mer, att förstöra sitt liv suger men det är iallafall kul. vet ni vad som inte är kul? stabilitet

jag tänker på platser som får världen kännas stor. en plötslig portal öppnar sig och vätter mot.. allt. det låter så slarvigt men ibland när rälsen gnistrar snuddar storstad lätt vid min arm och jag känner korta stryk av den. något som rör lite i mitt hår. att den kanske inte alltid finns just här men den finns, någonstans, att den kanske kan bli min när jag vågar.

jag är besatt av idén på storstad, och det är så jag rotar mig när omgivningar kollapsar. genom att föreställa mig stora platser där ingenting jag gör någonsin kan vara farligt, för mig eller de runt mig. som att min nuvarande betydelselöshet inte räcker till, jag vill ha mer. jag vill inte kunna påverka någon.

Myrna Lorentzson
våren

ingen orkar skrika riktiga, tidiga morgnar. när gryningen gjort sig stor och avväpnat klart finner jag mig tillrätta, lägger mig bekvämt, låter mig sabreras. vad fint det är att släppa allt, tänker jag och faller faller faller hela vägen tills jag  enkelt med ett lätt tryck ogiltigförklaras på klockslag. “call time”

att sakna huvud är underskattat, att kapitulera, varför gör vi inte det? att placera sitt öde till vila, någon annans famn, låta alla djur i bröstet gå i ide.

Myrna LorentzsonComment
Hallå?

jag fattar plötsligt varför jag tycker så mycket om badhus bibliotek och biografer kanske. det trygga i platser som är samma överallt, står stadigt världen över, oberoende och likgiltiga till det utanför. en bekant fristad mitt i allt jag dödar. harmonisk av klor lugn av det lågmälda. tunga väggar av saker jag blir fin av att minnas, de sluter sig runt mig och närmre värmen. på platser jag inte trivs i uppstår de som ambassad, ett rum, det är mitt, dit jag tar mig för amnesti. fixerar blicken på en stilla punkt, håller mig upprätt. minns stråltråden som går längst ryggraden, ut genom huvudet, fäster sig i väggen. det lättar lite, blir enklare att balansera.

det kan inte vara, att det ska vara så här svårt, att hålla sig normal. att det ska vara en varje dag vaken ansträngning och slutar jag försvinner jag. hur säkra är vi på att energi inte kan förstöras? hur länge orkar jag (försöka) provocera fram en reaktion. jag är rädd, för jag kommer aldrig sluta. och jag undrar vad det betyder.

kan ni snälla bara se mig

Myrna LorentzsonComment
(inte) mycket mer än detta

jag sätter mig på golvet, jag lägger mig på golvet. jag vill spy. jag vill leva. jag vill andas. jag vill dö, utan inbördes ordning. jag klappar mig själv på armen, om ingen annan ömmar för mig får väl jag göra det. orkar ändå inte ta mig upp. jag tänker att det snart inte finns så mycket mer att ta sig upp ifrån. snart är jag en del av golvet, en liten matta. platt som ett pappersark, innehållslös som ett tomt pappersark. knyckla ihop mig, vill du?

jag har spridit mig själv runt lägenheten, där jag nu går, med spärrad blick, får jag syn på mitt verk. jag är äcklad, fylld med magstark avsmak. alla mina många, många sämsta sidor finns i de här rummen, i de här golven. jag sätter mig på det, jag lägger mig på det. jag måste städa, jag måste sanera springorna jag fyllt med mig själv. jag måste tvätta mig. min hud är så klibbig, som en mardröm i koda, rinner som lava, långsamt med ett hot om förödelse. som att spy, som att leva, som att andas, som att dö.

det går inte att tvinga fram någonting. allt måste bli till av sig självt, allt måste få födas när det vill. ingenting för störas, ingen upplevelse får rubbas. man måste röra sig varsamt för att inte ha sönder någonting. saker måste bara få vara ifred. det är alltid den tiden på året, den tiden i månaden, den tiden i veckan, någonstans är det alltid dags. låt det vara.

Myrna LorentzsonComment
jag vill inte vara i blåsut

det stormar ute och jag lyssnar tills jag hör havet. det förstör marken och fasaden och tvingar sig in i min lägenhet. sen drunknar jag i sömnen och det sista jag tänker på är lukten av allt urin vid östermalms torgs tunnelbaneuppgång, den mot grev turegatan, jag tänker på om den försvinner när det regnar. jag hinner förstå att det är sorgligt, sen fylls mina lungor med vatten och det blir sådär härligt man alltid hör om.

jag snor ett stort vitt paraply. det klär mig, jag ser att folk tittar, att det händer något med mig när det hängt sig runt min handled, det sträcker på mig och ger mig syfte. folk med paraply har någonstans att ta vägen, en människa som heter hem, tänker jag men råkar hoppa på fel tunnelbana och får vänta i blåsut i 9 minuter. vad pinsamt.

det tar mig tre år att somna, kanske för att jag är död, kanske för att det gör så ont i baksidan av mina “tankar” att jag måste springa upp var femte minut för ipren. tillslut har jag nog tagit flera tusen. eller hur många fem minuter som nu hinner passera på tre år. min kropp är oändlig. avståndet från huvud till fötter är flera meter, initialt, men jag expanderar, och tillslut måste jag nog vara uppe i kanske tio, tio meter. jag undrar vad man ens gör med tio meter sig själv.

jag tänker på havet, jag hör havet, jag faller

Myrna LorentzsonComment
"jag brukade skriva om det vi alla har gemensamt"

December ska få äta mig, jag ska äntligen ge upp och kasta mig i käftarna, ägna mig åt sömnlöshet å hunger å allt som förstör hjärnan. Sen får jag lida, i januari, dit längtar jag nästan mest av allt. Jag brukade anteckna men det gör jag inte längre. Jag brukade tro på mig själv men det gör jag inte längre. Jag ska äta mig själv i december, jag måste, så ingen hinner före.

Stunder är som halsband, brustna och man får vars ett. Jag hänger allt brustet runt halsen, ni måste se, jag måste visa er, var jag samlar mina trasiga.

Jag vet inte varför jag hatar mig själv nu, men jag varnar er kanske då, förlåt i förväg. Jag längtar efter att repet ska gå sönder, att störta mot avgrunden med händerna utsträckta, omfamna kraschen. Vad är poängen med att hata sig själv om ingen vet att man gör det.

Myrna LorentzsonComment
haha

Jag släcker alla lampor och tänder alla ljusen och jag sätter på musik jag tycker klär the occasion men det är någonting som inte stämmer. En vägg, ett kantigt eko som stör, en falskhet, en besatthet av narrativet som hamnar i vägen. Jag försöker se bortom den men jag glömmer att se mig omkring, jag har fastnat. Allt är suddigt. Nej, jag menar det, allt är suddigt.

Jag står framför badrumsspegeln. Mitt hår måste bli mörkare. Jag drar i mina kinder, jag har ont, i ögonen mest men överallt egentligen. Mitt svarta smink på ögats nedre kant och mina gamla linser skaver och kliar mot svullnaden, jag grät innan, det syns, det är ömt och rött och patetiskt. Jag smörjer in mitt ansikte med kräm och mina nagelband med olja, jag borstar tänderna och använder tandtråd, jag kammar igenom mitt hår, jag byter om till pyjamas, jag funderar på att skära mig själv i armen.

Jag klär av mig alla kläder. Jag korsar armarna över brösten, en reflex till och med när jag är ensam. Jag känner med handen över revbenen och upp mot halsen, det gör ont, men inte som ångest utan i huden, jag har ont i huden. Som ett blåmärke, tänker jag, kollar i spegeln, ser ingenting men känner något, besvikelse? Jag kliver in i duschen och tvättar bort allt. Jag skrubbar tills mina armar är röda och benen värker. Jag får mig själv att komma. Jag gråter, jag vet inte varför. Vattnet blir varmare, och varmare, och varmare. Så känns det. Det svartnar, jag svimmar, sittandes.

Jag känner mig utanför. Jag vet inte varför. Som att alla förstår någonting jag inte gör, som att alla delar någonting jag inte har, och när jag försöker ta mig dit ser jag bara ryggar. När jag frågar förstår jag inte svaret, jag förstår inte språket. Ibland når jag nästan dit, ibland är jag så nära. Sen händer något, och plötsligt är jag utanför igen, ett ljusrosa filter jag inte kan tränga igenom. Jag ser det, men jag kan inte ta i det. Sen försvinner det iväg och hur högt jag än ropar får jag aldrig något svar. Och så är jag ensam igen.

Jag dansar, under mig dansar andra, och jag tänker på varför ingen gillar mig. Jag undrar vad jag gör fel, jag undrar varför jag aldrig blir någons bästa vän, jag undrar varför ingen skulle sakna mig om jag försvann, jag undrar varför jag inte gör ett avtryck, varför era liv fortsätter utan mig. Varför saknar ni mig inte. Jag som är så hemsk. I mina desperata försök att nå er föder jag mitt självhat, det gör ont men jag vill så gärna ha något gemensamt. Jag lovar mig själv att sluta höra av mig, se hur lång tid det tar innan jag märks, hur lång tid det tar innan någon saknar mig. Men jag är så rädd för svaret, jag är rädd för vad jag egentligen redan vet, jag är ingens förstahandsval.

Jag är en besökare. På varje plats jag hamnar är jag tillfällig. Trots det fäster jag mig så naivt vid alla, tänker att varje ny person är en ny chans till förlösning, till att hitta det jag söker. Men jag är ju bara tillfällig, så det slutar alltid i separation, det slutar alltid i ensamhet, det slutar alltid i självhat. Varje gång lovar jag mig själv att inte göra om det, att inte inbilla mig att jag betyder någonting för någon. Sen kan jag inte låta bli, jag längtar för mycket efter att bli omtyckt. För jag söker mig själv i alla jag träffar, jag söker efter någon som förstår mig så att jag också kan göra det. Jag känner något, besvikelse, definitivt, infinitivt. Har jag för höga krav? Tänker jag för stort? Jag vill ju bara att någon ska känna för mig, som jag känner för alla.

Jag är lögnaktig och manipulativ. Jag förtjänar ingenting. Jag är för krånglig. Man bör hålla sig borta. Jag är självisk. Jag är svag.

Om det är vad ni tycker om mig är det vad jag tycker om mig själv. Jag vill bara vara en del av något.

Myrna LorentzsonComment
mina armar sträcker sig efter er

jag är inte begåvad, bara romantisk. jag är ms nostalgisk när jag kliver upp på scen, jag vinner pris för min sentimentalitet. men jag är ingenting, inte vacker inte ful, mitt ansikte skulpteras inte av någon. jag har hål i huvudet, runda skottsår jag fyller med allt jag kommer över. jag har problematiska tankar och när de skrämmer mig tvingar de mig också till vänlighet. jag är väl kanske det, vänlig.

jag tänker bäst med andras ord, där de tar slut försvinner jag. som över horisonten, långsamt blir jag mindre och mindre och när jag inte längre finns gör det ingenting. då är jag redan bortglömd, någon annanstans, på andra sidan orden

Myrna LorentzsonComment
parallellt

en helgkväll för mig, det är jag och din katt. du äger ett litet liv som ler mot mig när jag tvingar det till min famn. som hon faller i avslappning påminner mig om mig själv, på samma sätt, i samma säng. när hon blinkar gör hon det till mina andetag, de är hennes nu.

den här lägenheten är förstörd, den här lägenheten är förtrollad. ur varje kruka växer månen, runt varje hörn väntar fler krukor. torr jord jag glömmer vattna, ändå knakar det som ingen tid någonsin passerat. bakbunden av minnen tvingas jag till stillhet, en betraktares lättade olycka åt att det aldrig fanns tid, det var alltid för sent.

utanför växer stockholms sista träd, jag undrar om dess strumpor är blöta när det trampar runt mellan vinter och höst. jag står framför spegeln och möter min blick när jag förvrider den en sista gång. ett ansikte är aldrig en helhet, bara delar av alla pseudoliv som kunnat ske men aldrig fick, alla pseudoliv jag glömde vattna. mina röda fingrar stryker över det, hon bär dem fortfarande, i små skåror under ögonen och porerna på mina kinder. en dag kanske de sipprar ut, förklädda i tårdräkt. jag hoppas någon varnar mig

Myrna LorentzsonComment