jag måste ha barn

vet ni vad som känns ovärdigt. att försöka allt man kan, att hela tiden kämpa, för att ta hand om sig själv, för att vara en bra människa, för att inte falla, för att inte ge upp. och så är det bästa man blir “stabil”. inte ens lycklig haha, bara stabil. hur ska jag orka fortsätta hålla på med detta, varje dag, när ljuset “där borta i tunneln” är nått så “urtrist och långtråkigt” som stabilitet? då ger det andra mig så mycket mer, att förstöra sitt liv suger men det är iallafall kul. vet ni vad som inte är kul? stabilitet

jag tänker på platser som får världen kännas stor. en plötslig portal öppnar sig och vätter mot.. allt. det låter så slarvigt men ibland när rälsen gnistrar snuddar storstad lätt vid min arm och jag känner korta stryk av den. något som rör lite i mitt hår. att den kanske inte alltid finns just här men den finns, någonstans, att den kanske kan bli min när jag vågar.

jag är besatt av idén på storstad, och det är så jag rotar mig när omgivningar kollapsar. genom att föreställa mig stora platser där ingenting jag gör någonsin kan vara farligt, för mig eller de runt mig. som att min nuvarande betydelselöshet inte räcker till, jag vill ha mer. jag vill inte kunna påverka någon.

Myrna Lorentzson
våren

ingen orkar skrika riktiga, tidiga morgnar. när gryningen gjort sig stor och avväpnat klart finner jag mig tillrätta, lägger mig bekvämt, låter mig sabreras. vad fint det är att släppa allt, tänker jag och faller faller faller hela vägen tills jag  enkelt med ett lätt tryck ogiltigförklaras på klockslag. “call time”

att sakna huvud är underskattat, att kapitulera, varför gör vi inte det? att placera sitt öde till vila, någon annans famn, låta alla djur i bröstet gå i ide.

Myrna LorentzsonComment
Hallå?

jag fattar plötsligt varför jag tycker så mycket om badhus bibliotek och biografer kanske. det trygga i platser som är samma överallt, står stadigt världen över, oberoende och likgiltiga till det utanför. en bekant fristad mitt i allt jag dödar. harmonisk av klor lugn av det lågmälda. tunga väggar av saker jag blir fin av att minnas, de sluter sig runt mig och närmre värmen. på platser jag inte trivs i uppstår de som ambassad, ett rum, det är mitt, dit jag tar mig för amnesti. fixerar blicken på en stilla punkt, håller mig upprätt. minns stråltråden som går längst ryggraden, ut genom huvudet, fäster sig i väggen. det lättar lite, blir enklare att balansera.

det kan inte vara, att det ska vara så här svårt, att hålla sig normal. att det ska vara en varje dag vaken ansträngning och slutar jag försvinner jag. hur säkra är vi på att energi inte kan förstöras? hur länge orkar jag (försöka) provocera fram en reaktion. jag är rädd, för jag kommer aldrig sluta. och jag undrar vad det betyder.

kan ni snälla bara se mig

Myrna LorentzsonComment
(inte) mycket mer än detta

jag sätter mig på golvet, jag lägger mig på golvet. jag vill spy. jag vill leva. jag vill andas. jag vill dö, utan inbördes ordning. jag klappar mig själv på armen, om ingen annan ömmar för mig får väl jag göra det. orkar ändå inte ta mig upp. jag tänker att det snart inte finns så mycket mer att ta sig upp ifrån. snart är jag en del av golvet, en liten matta. platt som ett pappersark, innehållslös som ett tomt pappersark. knyckla ihop mig, vill du?

jag har spridit mig själv runt lägenheten, där jag nu går, med spärrad blick, får jag syn på mitt verk. jag är äcklad, fylld med magstark avsmak. alla mina många, många sämsta sidor finns i de här rummen, i de här golven. jag sätter mig på det, jag lägger mig på det. jag måste städa, jag måste sanera springorna jag fyllt med mig själv. jag måste tvätta mig. min hud är så klibbig, som en mardröm i koda, rinner som lava, långsamt med ett hot om förödelse. som att spy, som att leva, som att andas, som att dö.

det går inte att tvinga fram någonting. allt måste bli till av sig självt, allt måste få födas när det vill. ingenting för störas, ingen upplevelse får rubbas. man måste röra sig varsamt för att inte ha sönder någonting. saker måste bara få vara ifred. det är alltid den tiden på året, den tiden i månaden, den tiden i veckan, någonstans är det alltid dags. låt det vara.

Myrna LorentzsonComment
jag vill inte vara i blåsut

det stormar ute och jag lyssnar tills jag hör havet. det förstör marken och fasaden och tvingar sig in i min lägenhet. sen drunknar jag i sömnen och det sista jag tänker på är lukten av allt urin vid östermalms torgs tunnelbaneuppgång, den mot grev turegatan, jag tänker på om den försvinner när det regnar. jag hinner förstå att det är sorgligt, sen fylls mina lungor med vatten och det blir sådär härligt man alltid hör om.

jag snor ett stort vitt paraply. det klär mig, jag ser att folk tittar, att det händer något med mig när det hängt sig runt min handled, det sträcker på mig och ger mig syfte. folk med paraply har någonstans att ta vägen, en människa som heter hem, tänker jag men råkar hoppa på fel tunnelbana och får vänta i blåsut i 9 minuter. vad pinsamt.

det tar mig tre år att somna, kanske för att jag är död, kanske för att det gör så ont i baksidan av mina “tankar” att jag måste springa upp var femte minut för ipren. tillslut har jag nog tagit flera tusen. eller hur många fem minuter som nu hinner passera på tre år. min kropp är oändlig. avståndet från huvud till fötter är flera meter, initialt, men jag expanderar, och tillslut måste jag nog vara uppe i kanske tio, tio meter. jag undrar vad man ens gör med tio meter sig själv.

jag tänker på havet, jag hör havet, jag faller

Myrna LorentzsonComment
"jag brukade skriva om det vi alla har gemensamt"

December ska få äta mig, jag ska äntligen ge upp och kasta mig i käftarna, ägna mig åt sömnlöshet å hunger å allt som förstör hjärnan. Sen får jag lida, i januari, dit längtar jag nästan mest av allt. Jag brukade anteckna men det gör jag inte längre. Jag brukade tro på mig själv men det gör jag inte längre. Jag ska äta mig själv i december, jag måste, så ingen hinner före.

Stunder är som halsband, brustna och man får vars ett. Jag hänger allt brustet runt halsen, ni måste se, jag måste visa er, var jag samlar mina trasiga.

Jag vet inte varför jag hatar mig själv nu, men jag varnar er kanske då, förlåt i förväg. Jag längtar efter att repet ska gå sönder, att störta mot avgrunden med händerna utsträckta, omfamna kraschen. Vad är poängen med att hata sig själv om ingen vet att man gör det.

Myrna LorentzsonComment
haha

Jag släcker alla lampor och tänder alla ljusen och jag sätter på musik jag tycker klär the occasion men det är någonting som inte stämmer. En vägg, ett kantigt eko som stör, en falskhet, en besatthet av narrativet som hamnar i vägen. Jag försöker se bortom den men jag glömmer att se mig omkring, jag har fastnat. Allt är suddigt. Nej, jag menar det, allt är suddigt.

Jag står framför badrumsspegeln. Mitt hår måste bli mörkare. Jag drar i mina kinder, jag har ont, i ögonen mest men överallt egentligen. Mitt svarta smink på ögats nedre kant och mina gamla linser skaver och kliar mot svullnaden, jag grät innan, det syns, det är ömt och rött och patetiskt. Jag smörjer in mitt ansikte med kräm och mina nagelband med olja, jag borstar tänderna och använder tandtråd, jag kammar igenom mitt hår, jag byter om till pyjamas, jag funderar på att skära mig själv i armen.

Jag klär av mig alla kläder. Jag korsar armarna över brösten, en reflex till och med när jag är ensam. Jag känner med handen över revbenen och upp mot halsen, det gör ont, men inte som ångest utan i huden, jag har ont i huden. Som ett blåmärke, tänker jag, kollar i spegeln, ser ingenting men känner något, besvikelse? Jag kliver in i duschen och tvättar bort allt. Jag skrubbar tills mina armar är röda och benen värker. Jag får mig själv att komma. Jag gråter, jag vet inte varför. Vattnet blir varmare, och varmare, och varmare. Så känns det. Det svartnar, jag svimmar, sittandes.

Jag känner mig utanför. Jag vet inte varför. Som att alla förstår någonting jag inte gör, som att alla delar någonting jag inte har, och när jag försöker ta mig dit ser jag bara ryggar. När jag frågar förstår jag inte svaret, jag förstår inte språket. Ibland når jag nästan dit, ibland är jag så nära. Sen händer något, och plötsligt är jag utanför igen, ett ljusrosa filter jag inte kan tränga igenom. Jag ser det, men jag kan inte ta i det. Sen försvinner det iväg och hur högt jag än ropar får jag aldrig något svar. Och så är jag ensam igen.

Jag dansar, under mig dansar andra, och jag tänker på varför ingen gillar mig. Jag undrar vad jag gör fel, jag undrar varför jag aldrig blir någons bästa vän, jag undrar varför ingen skulle sakna mig om jag försvann, jag undrar varför jag inte gör ett avtryck, varför era liv fortsätter utan mig. Varför saknar ni mig inte. Jag som är så hemsk. I mina desperata försök att nå er föder jag mitt självhat, det gör ont men jag vill så gärna ha något gemensamt. Jag lovar mig själv att sluta höra av mig, se hur lång tid det tar innan jag märks, hur lång tid det tar innan någon saknar mig. Men jag är så rädd för svaret, jag är rädd för vad jag egentligen redan vet, jag är ingens förstahandsval.

Jag är en besökare. På varje plats jag hamnar är jag tillfällig. Trots det fäster jag mig så naivt vid alla, tänker att varje ny person är en ny chans till förlösning, till att hitta det jag söker. Men jag är ju bara tillfällig, så det slutar alltid i separation, det slutar alltid i ensamhet, det slutar alltid i självhat. Varje gång lovar jag mig själv att inte göra om det, att inte inbilla mig att jag betyder någonting för någon. Sen kan jag inte låta bli, jag längtar för mycket efter att bli omtyckt. För jag söker mig själv i alla jag träffar, jag söker efter någon som förstår mig så att jag också kan göra det. Jag känner något, besvikelse, definitivt, infinitivt. Har jag för höga krav? Tänker jag för stort? Jag vill ju bara att någon ska känna för mig, som jag känner för alla.

Jag är lögnaktig och manipulativ. Jag förtjänar ingenting. Jag är för krånglig. Man bör hålla sig borta. Jag är självisk. Jag är svag.

Om det är vad ni tycker om mig är det vad jag tycker om mig själv. Jag vill bara vara en del av något.

Myrna LorentzsonComment
mina armar sträcker sig efter er

jag är inte begåvad, bara romantisk. jag är ms nostalgisk när jag kliver upp på scen, jag vinner pris för min sentimentalitet. men jag är ingenting, inte vacker inte ful, mitt ansikte skulpteras inte av någon. jag har hål i huvudet, runda skottsår jag fyller med allt jag kommer över. jag har problematiska tankar och när de skrämmer mig tvingar de mig också till vänlighet. jag är väl kanske det, vänlig.

jag tänker bäst med andras ord, där de tar slut försvinner jag. som över horisonten, långsamt blir jag mindre och mindre och när jag inte längre finns gör det ingenting. då är jag redan bortglömd, någon annanstans, på andra sidan orden

Myrna LorentzsonComment
parallellt

en helgkväll för mig, det är jag och din katt. du äger ett litet liv som ler mot mig när jag tvingar det till min famn. som hon faller i avslappning påminner mig om mig själv, på samma sätt, i samma säng. när hon blinkar gör hon det till mina andetag, de är hennes nu.

den här lägenheten är förstörd, den här lägenheten är förtrollad. ur varje kruka växer månen, runt varje hörn väntar fler krukor. torr jord jag glömmer vattna, ändå knakar det som ingen tid någonsin passerat. bakbunden av minnen tvingas jag till stillhet, en betraktares lättade olycka åt att det aldrig fanns tid, det var alltid för sent.

utanför växer stockholms sista träd, jag undrar om dess strumpor är blöta när det trampar runt mellan vinter och höst. jag står framför spegeln och möter min blick när jag förvrider den en sista gång. ett ansikte är aldrig en helhet, bara delar av alla pseudoliv som kunnat ske men aldrig fick, alla pseudoliv jag glömde vattna. mina röda fingrar stryker över det, hon bär dem fortfarande, i små skåror under ögonen och porerna på mina kinder. en dag kanske de sipprar ut, förklädda i tårdräkt. jag hoppas någon varnar mig

Myrna LorentzsonComment
,

livets alla missfall som små små nålar. tusen nålar. i ett paket. tänk på att man kan ge någon tusen nålar. “all i want for christmas is tusen nålar”

Myrna LorentzsonComment
jag är så olycklig

i am my mother’s only one

varje kväll använder jag tandtråd tills mitt tandkött värker och mitt saliv blir mindre rosa och mer mörkrött. Jag vet inte om smaken av blod påminner mig om något även fast jag kanske velat det. jag vill att allt knyts samman, jag vill att allt gör ett intryck, jag vill ha något att säga om allting

i wear my garment so it shows

jag har svårt att se om det här är mitt liv. jag tror jag vet vad jag vill men det spelar ingen roll för jag vet inte om det finns längre, det jag vill ha. det kan vara så att det är försvunnet, för alltid. och isåfall måste det vara det, det måste vara så. men jag har fortfarande en stark, narcissistisk idé om att jag är ämnad för tragedi. praktfull tragedi. samma övermod som får mig tänka att jag är avskydd av alla

only love is all maroon

jag vill att allting har en mening, att allt jag drabbar mig själv med i slutändan vill peka på något. att det inte är såhär livet är, att världen faktiskt bryr sig om mig. att jag ska få upprättelse.

gluey feathers on a flume

anledningen till att jag skäms så mycket för mitt skrivande är på grund av alla andra som skriver, alla andra som skriver som inte heller kan skriva. jag kan inte skriva, jag kommer aldrig kunna skriva, vill jag ens skriva? jag blir arg på mig själv när jag skriver. det kanske är för att jag kommer närmre mig själv, föreslår jag för mig själv

sky is womb and she's the moon

i denna berättelse om mina segment är detta ännu ett lager av segment, för varje anteckning, varje tanke är ett nytt segment. tillsammans hade de kunnat ge mig en helbild, om jag bara var smart nog. om jag bara hade verktygen. om jag kunnat se allt samtidigt hade jag kanske hindrat mig själv tidigare, fast det litar jag inte på. för jag är på väg ner i ett djupt, djupt hål. som alice i underlandet utan äventyr, bara det obehagliga. och efter ett tag går det så fort att jag inte kan stanna. det är märkligt, hur normal jag måste verka, om man inte är jag, om man inte hör alla mina tankar, om man inte vet allt jag ägnar mig åt, prick alla misstag jag begår. jag måste verka så normal, jag vet inte hur jag lyckas, haha. kanske är det därför alla är så arga på mig? för de ser mig som normal, de ser mig som en frisk person som gör sig skyldig till en sjuk persons misstag. om de bara visste vad som hände i mig, hur mina tankar låter, hur sjuk jag egentligen är. fortfarande är?

i am my mother on the wall

with us all

i move in water, shore to shore

nothing's more

Myrna Lorentzson Comment
känslor 4ever

sorg är kärlek som blivit hemlös, som förlorat sitt objekt, som svävar i intet

min mamma säger det till mig. allt jag vet är mammas ord

jordnära, ordnära, down to words, nere på orden

allt jag skriver blir orent när jag sorterar det. jag kan inte ha en tanke med vad jag skriver det måste bara  

ut. för när jag börjar tänka slutar det vara på riktigt. för inget som är smutsigt finns på riktigt  

Myrna LorentzsonComment
Blinka lilla känsla

Jag vill spinna ett nät runt dig, av kärlek och allt som är gott. Det ska vara så mjukt att inget någonsin kommer åt dig, så mjukt att inget någonsin gör ont. Varje gång du faller ska det skydda dig, när du inte orkar ska det rädda dig. Allt som är fint förtjänar du, och nån dag snart ska det bli ditt. För jag vägrar ge mig förrän din lycka vinner, förrän mörkret inte kommer åt, inte når dig, någonsin. Du är aldrig ensam, tillsammans är vi två.

Tankar till ingen

jag skickar brev utan frimärken till dig. brev efter brev som försvinner ner i en gul låda och sen aldrig ser ljus igen. aldrig öppnas, aldrig läses, aldrig betyder något för någon annan än mig. jag tänker på dem, jag tänker på posten, kan jag skicka så många brev att de tillslut når fram trots att jag aldrig betalar för portot? jag hoppas inte det. själva poängen är ju att jag ska kunna skicka breven utan att du ska behöva läsa dem. att jag får allt sagt utan att du tvingas lyssna.

ett brev utan frimärke är ingenting, som ett träd när det faller ensamt i skogen, som ett glory hole in i en vägg. som att gråta under täcket och viska samma namn för sig själv, om och om igen i nått desperat försök till självtröst. en avsändare och ingen mottagare. hela mitt liv har jag varit beroende av en mottagare.  

jag orkar inte mer

feg titel

jag oroar mig som mest

när allt känns lätt

då vet jag att något är fel

för allt kändes som enklast

när det var som värst

 

en sorg som blir till frustration som blir till ilska som förhoppningsvis snart kommer bli till nått annat för jag avskyr känna ilska. jag har en inre kompass men jag har svårt att lita på den, svårt att lita på mig själv. jag känner mig ful när jag känner mig missförstådd och orättvist behandlad. det verkar så enkelt ibland, för de jag trodde jag var nära, att bortse från att jag är legitimerat störd. det är inte bara någonting jag säger eller tror jag har en faktisk diagnos som gör grejer som kanske är enkla för er otroligt svåra för mig. varför får jag ingen dispans för min störning. jag känner mig ful, när jag tänker sådär. det är så svårt att undvika bara, när mitt liv så ofta kretsar kring andras störningar som till varje pris måste ges utrymme och respekt. det gör mig ledsen att inte få det tillbaka. det gör mig ledsen att få samma krav ställda på mig som en person utan störningar. jag vill ju så himla gärna leva upp till dem men lite förståelse för när jag misslyckas, det vore trevligt. det vore kanske för mycket begärt. 

jag lämnade mitt liv för dig. jag satte mitt liv på paus för dig. jag ändrade mitt liv för dig. jag var beredd att ge upp mitt liv för dig. jag var redo att göra precis allt i hela världen för dig, när allt var som tyngst kände jag så extra mycket. jag trodde din kärlek var närmre villkorslöshet än vad jag tror idag. det gör så ont att jag darrar.

ibland kan jag vidrigt önska mina problem vore depressiva istället för vad de är nu. jag längtar så mycket efter förståelsen, omtanken, mjukheten från människor i min närhet. istället är de arga och oförstående när jag beter mig destruktivt. jag vet att jag har lika stort ansvar som alla andra i den här världen att vara en bra människa, och jag vill inget hellre än att vara det, men det är svårt för mig, det är svårare för mig. jag vet inte. allt jag önskar är bara lite förståelse. ni fattar inte hur viktiga ni var för mig. ni var allt för mig. ni var mitt enda liv och min enda trygghet. fattar ni inte att jag lämnade allt för er

i taket lyser känslorna

Jag hatar min borderline så mycket att jag nästan vill dö

Även fast jag vet att mina känslor inte är rimliga gör dom att jag nästan vill dö

Men den här sorgen är ny eller iallafall minns jag den inte. Min sorg brukar explodera men nu har den fastnat på mig, under mig, som en tjock vidrig blöt handduk i min bröstkorg har den slagit rot och knut på sig själv. Och den bara pågår och jag förstår inte när det tar slut för nu har jag gråtit nästan varje dag i mer än en månad och jag håller på att tappa förståndet så mycket att jag nästan (längtar efter att hata mig själv istället. det känns som jag inte kan låta bli att hata mig själv) vill dö

Ibland vill jag försvinna så mycket att jag nästan vill dö

“Ibland vill jag gå sönder
Som ett glas som går itu
Så att det aldrig mer kan lagas
Inget kan bli som förut

Ibland vill jag slå sönder
Allt som någonsin hållt mig kvar
Och lämna allt jag någonsin trott på
Inte längre ha nått val”

jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig

i rymden finns alla känslor

Jag skriver i min dagbok att något fattas mig. Jag kan sätta fingret på det, tror jag, om jag bara är tillräckligt tålmodig i min noggrannhet när jag bläddrar. Stryker mina toppar över ord jag minns och kramar varje kram och låter hjärtat värka fritt när ångest ramlar över mig som om den vore på väg någon annanstans. 

Jag åker timmar i bilen, när jag kör är jag ensam även om passagerarsätena inte är tomma. Jag tror jag ärvt det från mamma, hur mycket jag tycker om att köra bil. Och mindre än någonsin förstår jag bilden av ett Sverige i förfall, när allt så praktfullt och pålitligt rasar mot mig. När solen träffar lågt och musiken är perfekt kan jag inte tänka på något annat än hur vackert allting är, hur vackert allting alltid är. Jag tänker på alla platser som existerar utan mig och plötsligt känns allt lyckligt. Små korta rus jag sparar i mitt lilla bröst, sparar för att plocka fram när jag faller. För det enda jag räknar med är att jag faller.

hela känslohavet stormar

jag skriver i mina dumma anteckningar om hur ensam jag känner mig, om hur missförstådd jag känner mig. jag försöker vilja alla väl och göra alla rätt men det är så svårt utan att svika integriteten och det är så svårt att inte få panik av hårda ord och svara saker jag egentligen inte tycker bara för att jag är så rädd för att 

inte vara omtyckt, vara ensam, vara ensam, vara ensam

jag kommer aldrig vara bekväm med ensamheten och det är därför jag skriver. jag är allergisk mot allt som inte är bra ”stämning” men jag överrumplas av livet, jag får ingen rättvis chans. allt är för mycket, det är för mycket för mig att orka. de två senaste åren har varit så oroliga, så oroliga. det har inte gått en dag ens utan oron. mitt hjärta är i tusen bitar men det är också lättare att bära på något sätt. din börda har varit det tyngsta och finaste jag någonsin burit. och det är kanske därför jag burit, mig åt som jag gjort 

1.

Mitt liv är korta segment, det ena kommer flygandes efter det andra. Jag tänker mig det som en triangel, en spets i rasande fart. Som fåglarna när de flyttar söderut. Jag tycker alltid synd om de som blir kvar. Det är mitt problem, inte att jag tycker synd om fåglar (haha tänk att ha det som sitt problem) men att jag kan inte se den stora bilden, bara segment. Jag kan bara se en fågel åt gången, inte alla samtidigt trots att de så uppenbart utgör en enhet. Så när jag ska berätta om det här, om mitt liv eller vad man ska kalla det, så kan jag inte ge er den stora bilden. Jag kan inte vara rättvis, jag kan bara berätta om delarna. Vissa delar. Jag minns ungefär ingenting av min barndom och blir lika chockad varje gång folk gör det, minns alltså. Allt är en ungefär känsla och en enda inre bild från det att jag föds till det att jag blir elva. Jag minns vissa saker, såklart, fast sådär som man minns saker som hände för väldigt längesen, man minns lixom en stillbild, en kort frekvens, nästan inget rörligt, inga ljud och absolut inga detaljer. Jag minns när min lillasyster fick krupp. Jag minns när mamma och pappa en gång lagade godis-middag. Jag minns när jag lärde mig att hus heter “house” på engelska. Jag minns att springa och gömma mig bakom en snödriva vid garaget när pappa sköt upp raketer på nyårsafton. Jag minns att min favoritsyssla på lågstadie-rasterna var att fråga chans på killar (vid ett tillfälle hade jag sju stycken samtidigt). Jag minns hur mycket jag ville leka med barn som inte ville leka med mig. Jag minns en gång när min dagisfröken drog mig hårt i klänningslivet vid lunchen när jag stuckit ner huvudet under bordet för att rätta till min strumpa. Sånt kan jag minnas. Men jag minns ingen helhet, inget genomgående, jag minns aldrig vad som hände sen. Jag vet inte vilka minnen som hör till vilken ålder, jag minns inte om min barndom var bra eller dålig, trots det har jag alltid varit övertygad om att den varit bra, så jag antar att den iallafall inte var dålig. Jag vet inte om det är såhär för alla, det kanske det är, men isåfall förstår jag inte varför det inte pratas mer om. Hur kan det isåfall inte vara en grej vi pratar om, att människan inte kan se på sitt liv. Jag tänker på det rätt mycket faktiskt, det här med att man aldrig kan lita på sina minnen, att minnen förändras för att behaga oss. Jag tror jag lider av det extra mycket. Nej, jag vet att jag lider av det extra mycket. Jag har inte den blekaste aning om vad som är sant och vad som är mina korrupta minnen, min egna hjärna som försöker rentvå sig själv. Jag tror jag återkommer till det, känslan av att inte för fem öre kunna lita på sig själv.

Men, det är inte bara min barndom som är korta segment, det är hela mitt liv. Jag kan inte minnas hur jag mådde för tre år sedan, jag kan inte kolla tillbaka på mitt liv för en månad sen och berätta om hur det var. Jag minns bara händelser, och om dem ska jag försöka berätta, utan inbördes ordning.
 

Myrna LorentzsonComment
inga nätter vackra här

jag måste sova mer men jag vet inte hur jag ska hinna när det går så mycket tid åt att må såhär haha det är så konstigt när ledsenheten blir helt fysisk man slutar nästan känna den i bröstet  utan allt känns i benen och magen och yrseln som att svimma sittandes typ men obs ni får inte tycka synd om mig för det är inte det haha eller kanske lite eftersom jag uppenbarligen är sjuk mer eller mindre men jag förtjänar verkligen att må såhär så ni måste veta att jag hatar mig själv jag hatar mig själv mer än vad någon någonsin kommer kunna göra och det känns tryggt på nått sätt som att haha jag var först

mår andra människor såhär tänker jag när jag går runt på ica med tårar som rinner längs mina äckliga kinder utan att orka bry mig och jag bryr mig inte på jobbet heller gråter framför andra säger det är lite grejer med familjen typ men skitsamma egentligen jag bara tänker på att jag aldrig ser främlingar gråta men jag gråter så ofta bland främlingar är livet såhär för andra också eller är det bara jag som är så ouppfostrad att jag inte håller det bakom stängda dörrar 

jag är så trött jag måste sova mer men hur ska jag kunna sova mer när allt jag vill är att visa hur mycket allvar jag menar för jag vill verkligen jag vill verkligen verkligen verkligen lösa min skit 

haha

Myrna LorentzsonComment