Mitt hår ska bli så långt

kan inte hantera kärlek när den inte är villkorslös. jag är så rädd för mig själv. jag kan inte ens skriva längre jag kan bara gråta. jag vill bara vara ensam. föralltid 

jag vill inte känna främlingar jag vill bara vara trygg. hur kan det vara så himla svårt att förstå, att allt jag gör är bara en evig jakt efter trygghet  

 

Myrna LorentzsonComment
ett äckligt inlägg varje dag

på mitt hotellrum i malmö, hyllie
försöker gråta till solnedgången från tionde våningen
sätter på antikrundan och känner andras lätta liv flöda genom mig
kan inte gråta, något saknas
vad är motsatsen till tom
jerry

kanske har jag tömt mig
har stängt av alla notiser och dolt alla chattar
usch jag har aldrig velat försvinna såhär
men när jag på riktigt började tänka på att
flytta till skåne
fick jag så mycket ångest av alla jag måste avfölja för att inte dö

kanske ska jag försvinna ändå
ingen gång kan vara bättre än nu
mina chanser, mina liv, jag kan inte längre landa på föttrna
har jag någonsin landat på fötterna?

jag vet inte men jag har aldrig haft så här svårt med relationer
varför blir relationer svårare och svårare för mig
varför lär jag mig aldrig
varför är jag den största idioten som någonsin levat

ligger vaken
bytt till kunskapskanalen
om sömnlöshet
Haha
 

nykter dag 4

IMG_9201.JPG
jag ljuger så bra för mig själv

och det är väl nu jag inser att jag kan inte dricka alkohol. gud vad töntigt det känns att skriva eftersom jag skrivit det hundra gånger redan men jag
kan inte, det går inte, det förstör mig
inte för att jag vill skylla allt på det
mycket beror väl också bara på att jag är
den största idioten som någonsin levat 

och mamma smsar

Du har kommit så långt. Du fuckar uppenbarligen ännu upp men din emotionella instabilitet är så mycket mindre än den varit. Jämför med tonåren eller när du precis kommit till Stockholm, då du var as-dålig på att lugna dig själv. Jag hoppas du kan använda detta som skett nu till att ytterligare ta kontroll över ditt liv. Du är underbar.

det är så jobbigt att sånt här måste hända hela tiden. jag har väl försökt varna mig själv också. läser igenom saker jag skrivit och det står ju där, klart och tydligt

för bara en månad sedan skriver jag

“Varför måste jag slå botten med jämna mellanrum för att minnas hur jag egentligen vill leva? Jag tycker det är orättvist. Jag minns ju hela tiden hur jag egentligen vill leva.”

hhhhhhhhhhh
Jag är så jävla dum i huvudet 

hotell gör mig trygg. tanken på en ständigt bemannad reception gör mig trygg
min ständiga jakt på trygghet fortsätter
det är så hemskt när sociala medier ger en ångest
men att vara utan dem ger lika mycket ångest

Godnatt
ibland hoppas jag för gott
 

rekord i självhat

allting är igen då, vågor av ångest. som jag andas, som mitt hjärta slår, med pauser och sen stark stark stark
vad har jag gjort. vad har jag gjort
som att jag skendränker mig själv, med livet för min mun tvingas jag av mig själv, sluta andas, för det är jag, och ingen stad, som gör såhär mot mig
ändå kan jag inte släppa tanken
jag kan inte vara kvar i stockholm
kanske följer jag med mamma ming och django till chicago
kanske flyttar jag tillbaka till skåne

jag förstör allt som är viktigt. jag vet inte om det är av destruktiva krafter eller för att jag bara är den största jävla idioten av alla idioter som någonsin funnits
jag gråter ner till malmö
jag gråter hos mamma
jag gråter i drömmen
och sen vaknar jag med ett uppsvullnat liv,
allting skaver
det är det värsta
att jag är den värsta 

Så nu sitter jag på marken utanför 13
och hoppas nästan på att ni aldrig förlåter mig
så jag slipper såra er
igen och
igen

Nykter
psykolog
Anonym, hålla sig borta, hålla sig hemma
försvinna
gud jag orkar inte :( 
det gör mig ledsen för jag tror på riktigt,
att festa och barn är det enda som kan få mig tycka om mitt liv
och mig själv

jag hade inte brytt mig om att jag inte kan ta hand om mig själv
om det inte vore för jag därför inte kan ta hand om relationer till andra
 

 

*****

jag försöker att inte tänka i klyschor
där byggnader tornar upp sig när jag går
och jag hör dem nästan
för det är söndag
och allt är tyst, även det som låter

jag smakar illa i munnen
som torra kemikalier  fastnat mellan mina tänder och
bakom mina tänder
framför varje smarta val

det har regnat
kan ni känna hur det luktar
för det kan inte jag
och jag är ledsen över varje människa
jag inte får följa
jag vill veta var ni ska
och varför

jag försöker att inte tänka i klyschor
men det har regnat över sensommaren
och jag borde må så himla dåligt
men jag mår så himla bra

jag är frisk. visst är jag?

Jag skriver för att minnas, tror jag. Det är vad jag säger när nån frågar iallafall för jag står inte ut med nån annan förklaring typ att jag ”gillar att skriva” eller något ännu värre som att jag tror mitt skrivande skulle kunna bli nånting eller att jag skulle vara bra på det. Så, jag skriver för att minnas men det verkar inte hjälpa så värst eftersom jag för tredje gången den här veckan är kvar på en efterfest till solen inte bara gått upp utan också värmer, jag måste sitta i skuggan. Jag sitter på en balkong. Jag vill dö. (Jag säger det för att jag är rädd för döden och jag vill avdramatisera den. Jag vill inte dö, motsatsen faktiskt, jag vill verkligen leva.) På andra sidan innergården har en äldre dam börjat söndagsstäda (jag vet inte exakt om det är det hon gör men det klär mitt narrativ). Hon har fönstret öppet och skakar sina mattor. Kanske är det inte bara hennes mattor, jag hoppas hon delar dem med någon. Jag hoppas hon har någon att dela sina mattor med. Jag ser henne och jag letar efter hennes blick, jag tror jag vill att hon ska rädda mig. Jag vill byta plats med henne. Jag vill det, verkligen, jag vill inget hellre än att vara uppe klockan 10 en söndag och städa och dricka kaffe och lyssna på radio. Kanske ta en promenad, läsa ut en bok. Men jag sitter här. På en balkong hos en vän jag inte känner. Jag är pank och jag har ont i huvudet och jag vill kräkas av ångest. Och det enda jag kan tänka på är varför jag återigen utsätter mig själv för det. Jag vet att detta är så nära jag kommer att dödslängta, men egentligen är det ett hån mot dödslängtan eftersom jag kollar min puls var tredje minut. Lägger två fingrar mot halsen och känner efter noga, jag försöker vara diskret eftersom jag skäms. Jag är livrädd för att dö på riktigt och jag är livrädd för att dö när jag lever. Jag är livrädd för att dö mitt i livet.

Jag känner mig mer sjuk emellanåt. Och sen mer frisk. Och sen tillbaka. Det kanske är processen? Men ibland känner jag inte ens i närheten adekvat panik när någon sagt att vi ska äta något och sen ändrar sig. När någon sagt att vi ska äta en viss tid och sen ändrar sig, ändrar till någon annan tid eller någon annan mat. Jag börjar nästan gråta när jag ska handla maten för jag vet inte hur man lagar mat och jag vet aldrig vad jag ska äta. Jag är inte ätstörd egentligen. Det är bara ett symptom. Ett mantra, nästan. Ett sätt för min sjuka sida att hitta tillbaka till mig, smyga sig på, ta kontrollen, eller vad fan det är den nu gör. Jag känner mig hatad. Jag känner mig jobbig. Jag vill försvinna haha. Och då kan jag längta efter att väga 39kg igen så det syns tydligt utåt, att jag också hatar mig själv. Och jag kan sakna att ha nya sår jag klär i sånt där mjukt bandage man bara lindar runt armen, så att folk inte någonsin får för sig att jag tycker om mig själv.

Plötsligt klarar jag inte av oreda. När jag lämnas ensam på stranden för att vakta grejerna när de andra badar börjar jag sortera allt vi har med oss och plötsligt kan jag inte sluta. Alla skor måste stå för sig och alla väskor tillsammans och ingen sand får röra filten vi sitter på eller mig eller våra saker. Jag har inga allvarliga problem tror jag. Nej det har jag inte. Mina problem idag är en skugga, ett skämt. Jag står över mina problem idag, visst gör jag? Men jag kan väl ändå märka tendenserna, antar jag. Och om jag ska vara helt ärlig nu så kände jag panikångest för första gången på flera år en natt i en annan väns lägenhet. Varför måste jag slå botten med jämna mellanrum för att minnas hur jag egentligen vill leva? Jag tycker det är orättvist. Jag minns ju hela tiden hur jag egentligen vill leva.

Min psykolog sa alltid att jag svarar ”jag vet inte” för mycket. Men jag vet ju inte. Jag vet ingenting. Men jag är frisk, visst är jag? Jag kan spåra mina känslor och jag gillar inte längre att vara destruktiv. Jag är frisk. Jag vet det. Jag vill må bra, jag vill må korkat bra. Jag vill ha fönat hår och läppglans och hy med lyster. Jag är frisk. Visst är jag?

hemlängtan

jag funderar över om jag är olycklig. varför är jag isåfall olycklig. e det de där med hem? nu igen? att jag saknar mig själv i det, att jag inte är min egna viktigaste person. ibland känns det som jag är två personer. en person och så en annan person som betraktar allt jag gör och tycker illa om det. jag är inte den första jag skulle rådfråga, vilket ju är konstigt eftersom jag borde vara den som bäst kan svara på mina frågor. men den är där, denna ständiga längtan efter hem. jag tål inte nya platser och när jag är på nya platser famlar jag desperat efter allt som kan påminna om hem. som en missbrukare ute efter sin fix. jag vet inte ens vad hem är, eller jag vet inte hur jag beskriver det. det är väl inte en plats egentligen utan nått typ av tillstånd. trygghet är hem och hem är trygghet men jag vet inte var den ena börjar och den andra slutar därför kan jag aldrig reda ut varför jag får så mycket ångest av att vara utomlands. jag blir ledsen när jag tänker på det. när jag tänker på mig själv och vad jag betyder för mig själv i förhållande till vad jag vill betyda för mig själv. jag vill vara på en plats där jag bara behöver mig själv. och för att klara det måste jag ha en identitet jag trivs med, jag kan inte klamra mig fast vid samma destruktiva identitet jag haft sen jag var liten. jag måste våga prova nya identiteter. för annars kommer jag aldrig vara nöjd med att vara, bara jag. och det är allt jag vill, trivas själv.

Myrna Lorentzson
ge mig tid

jag får syn på något som ger mig ångest. jag vet inte vad. inte att jag inte vet vad det är jag tittar på men jag vet inte varför det ger mig ångest. det händer mig ibland, att jag tittar mot ett föremål (ofta nytt eller främmande) och så ger det mig ångest. nu alldeles nyss till exempel, stod jag mot ett fönster och jag såg på det och jag tror det såg på mig tillbaka och sen plötsligt bara, så kommer det ångest. jag är som en hund som skäller högt på främlingar eller det som ens andas främmande. jag är som en hund för jag behöver tid med varje enskilt föremål innan det slutar ge mig ångest. jag vet inte varför jag är så ängslig för nya saker och nya intryck, det är väl så jag bara är

så jag är bara

jag vet inte vad

jag vet inte vad jag ska kalla dig nu. jag vet inte vad jag ska kalla dig nu när vi inte är tillsammans för jag kan ju inte prata om dig som en kompis? du är ju inte en kompis du är ju min PERSON. men det är ju konstigt att referera till någon som ens ”person”. och jag kan inte kalla dig mitt ex för jag kan inte tänka på dig som mitt ex. ”ett av mina ex”. du är ju inte det. Du är ju mitt hjärta, mitt hem. min person

jag vet inte vad jag ska göra nu med mitt vänstra ringfinger. jag har hängt min ring i en kedja runt halsen men mitt finger är så tomt, jag inbillar mig att jag har ett vitt sträck där den satt men det är inte möjligt eftersom den enda färg jag fått är från brun utan sol och varje gång jag smort in mig har jag tagit av den. nu är den av hela tiden och det känns så konstigt. det känns som det kliar i en kroppsdel som inte längre finns. inte för jag vet hur det känns men jag tänker att det måste vara så det känns

jag vet inte vad jag ska göra med mina tankar nu. allt påminner om dig. isabel berättade att hennes mamma sadlat om vid 40 och börjat plugga sjuksköterska, å jag tänker på din mamma som har samma tankar. jag tänker lyssna på en låt men jag prenumererar på dina listor. jag tänker logga in på netflix men där har vi ju ett gemensamt konto. jag tänker åka från mariatorget men då minns jag bara i början när vi hängde så mycket på röda linjen. jag dricker te och då tänker jag bara på hur mycket du inte gillar te. jag tänker att jag ska rensa bland mina kläder men alla är knutna till dig på nått sätt. ”den här köpte jag när jag fyllde 20, du va med vi va på second hand”, ”och åh, här e ju en tröja jag fått av dig”. jag går från jobbet och tänker bara på alla gånger jag varit på väg hem till dig, efter jobbet. Det går plötsligt inte att tänka utan att tänka på dig

jag försöker ta hand om mig själv nu. hitta tillbaka till det, det härliga och underbara med att dricka nått varmt och smörja in sitt ansikte med en kräm och måla naglarna med nått fint nagellack och sitta i sängen med datorn (även fast jag inte har nån säng utan sover i en outfälld bäddsoffa). att läsa nån bok fast den jag läser nu handlar om ett förhållande som tar slut. men jag älskar ju det. jag älskar att ta hand om mig själv och det sjuka är att jag är ganska bra på det när jag anstränger mig. när jag verkligen bestämmer mig. jag vill börja laga riktig mat och promenera nu när kvällarna är så långa och varma. jag vill ta hand om mig själv. jag tror aldrig jag varit så redo för att må bra

Det kan bara kännas så menlöst när jag inte får må bra med dig

Vi är poesi

När tåget stannar i Hässleholm och jag hämtat korten går jag in på Pressbyrån och jag köper en sån där grön oatly-smoothie. Förra året när jag mådde det sämsta jag någonsin mått var jag nere i Skåne hos mamma. Och jag bara grät och grät och grät och jag kunde inte äta eller sova eller andas eller tänka. Då köpte mamma en sån där smoothie till mig och jag minns att jag drack den och att det på något sätt faktiskt kändes lite bättre, haha. Så nu varje gång jag inte kan sluta gråta köper jag den smoothien, och den påminner mig om att känslor bara är känslor och att känslor går över, det ligger i känslors natur.

Jag måste skriva tänker jag. Jag måste bearbeta min sorg och jag måste vara förstörd och ledsen och det är okej att inte kunna andas. Men hur skriver man om tre år utan att det blir orättvist. Hur ska jag kunna skriva om alla småsaker som händer i ett förhållande, alla detaljer som gör någon man älskar till den man älskar mest? För på något sätt är det småsakerna som blir viktigast. Tanken på att inte få låna din blåa pyjamas och lägga mig i sängen din mamma köpte till oss, att kolla brooklyn99 tillsammans, att handla mat, att mötas upp efter jobbet, att dricka rosévin med dig i vitabergsparken iklädd enbart denim, att prata om Lilla Drevet med dig och att kolla på dig när du lagar mat och lyssnar på The Streets, att skratta så jag får ont i magen med dig och att åka till Tierp med dig och att ta in på hotell med dig och att äta brunch med dig på Rival och att fira alla månader tillsammans med dig, att låta dig trösta mig och att bli tröstad tillbaka av någon man vet förstår. Att bara kolla på dig. När du sover och när du vaknar och hela tiden där emellan.

Jag minns dagen jag flyttade till Stockholm och jag behövde jobba direkt, samma dag jag anlände, men sen efter passet åkte jag till mariatorget och så satte jag mig på en bänk och väntade på dig. Och du kom ner och mötte mig och du sa ”välkommen till Stockholm”. Och jag kommer aldrig inte minnas himmelen från Tavasgatan när vi kom hem efter nån fest vi varit på. Och jag kommer aldrig glömma när jag friade till dig och hur nervös jag var och hur starkt jag kände att detta, detta är det största jag någonsin kommer vara med om. Du är det största jag någonsin kommer vara med om.

Jag har nog älskat dig sen jag visste att du fanns. Och jag är så glad för att jag vågade köpa biljetter till Lund till dig, och jag är så glad att du kom, och jag är så glad för allt vi varit med om. Så glad för allt du gett mig och allt jag lärt mig om mig själv och livet av dig. Och enda sen jag träffade dig har jag känt mig mer hemma. Mer som mig själv, och med dig gillar jag mig själv.

Jag vet att jag aldrig kommer förlora dig, och du kommer aldrig förlora mig. Men just nu gör allt som är fint lika ont som det är fint. Och du är den vackraste och viktigaste människan jag känner, insida ut. Och det känns så hemskt att jag måste sluta tänka på dig som hem, att du inte längre är min fasta punkt. Så fint det har varit, att ha någonting man känt att ”ingen fattar”. Och jag tror på det fortfarande, ingen fattar hur viktiga vi varit för varandra. Det är knappt så jag själv fattar. Jag älskar dig så mycket, det kommer jag aldrig inte göra. Vilken tur jag haft som fått dela tre år med den klokaste, roligaste, snällaste och bästa person jag någonsin träffat.

Ingenting får hända dig

Nej vad säger jag

Allting måste hända dig

Det måste vara underbart

för mig rasar alla årstider

Jag och min psykolog har bara tre träffar kvar nu. Jag tänker på var den här resan började. Det hade precis blivit sommar, precis som nu. Det var kallare dock, och jag var hundra gånger så olycklig. Jag var ensam, eller så kände jag mig ensam, oavsett har det aldrig varit ensamt som då. När jag tänker på det ryser jag, men fylls också av nån typ av beundran för mig själv. Att jag klarade ensamheten, och även fast jag lärde mig mycket av den måste jag fortfarande bli bättre på det, på att vara ensam.

Att ha kommit i bättre kontakt med mitt känsloliv innebär att jag ofta slås av insikter om mig själv som töntigt nog får mig tårögd. Att känna känslor (mer) normalt gör mig mer lättad och mer ledsen. Jag har insett att jag hänger upp min trygghet och om man kan kalla det ”friskhet” på människor, kanske främst Hamilton. Och det är som att jag tänker att så länge jag har honom har jag ett skyddsnät, ingenting kan någonsin bli farligt när jag har min trygga punkt utanför mig, eller jag litar ju lixom inte på mig. Men egentligen är det ju tvärt om. Jag behöver att tryggheten är i mig hela tiden, jag behöver kunna lita på att jag inte kommer slarva bort den eller ta den för givet. Jag behöver bli en person jag litar på, en person jag inte är rädd för. Jag kan inte använda andra personer som livlinor eller garantier för att jag aldrig kommer tappa det helt. Det är inte rättvist mot den andra, eller mig själv för den delen. Jag måste vilja må bra, för min egen skull och inte någon annans.

Vi pratade om det också, jag och Hamilton. Att man får se det som ett surt sant bara. Om man brutit benet kan man inte gå ut och springa dagen efter. Om man har min problematik kan man inte festa fyra dagar i veckan och hoppa över måltider. Det kan inte ens vara en möjlighet, det måste vara något jag varje dag bara accepterar. Men så är det ju, livet är orättvist och världen är inte skyldig en någonting.

Jag har skrivit det hundra gånger förut men jag måste bli bättre vän med mig själv. Jag måste kunna hämta energi från ensamhet, ägna mig åt saker med mig själv, ha intressen och hobbys jag inte behöver dela med någon annan. Jag vill kunna vända mig inåt och lita på vad jag hör och inte känna mig i ständig kamp med mig själv. Å jag tror det var därför jag började gråta när jag kom på att vad jag känner för världen, hur jag beundrar den och gång på gång hänförs av hur vacker den är, blivit så viktigt för mig. Inte för att jag tror jag är ensam med den känslan. Men det har blivit en känsla, ett ”intresse”, jag inte behöver dela med mig av och få bekräftelse för. Det räcker med min blick, det räcker med vad jag känner.

Min psykolog frågar mig hur jag vill vara efter vi slutar träffas och jag inser att det enda jag vill bli är självständig. Inte bara fysiskt självständig utan också emotionellt så. Jag vill vara en person som trivs med andra människor utan att känna att jag dör eller iallafall inte vet vem jag är utan dem. Tänk om jag kunde behöva mig själv lika mycket som jag behöver andra.

borderline awareness month

På ett sätt gillar jag, och på ett sätt gillar jag inte att identifiera mig med min diagnos. Jag är rädd för att vara en sådan som ständigt tjatar om den även fast jag ibland, kanske till och med ofta, inte kan låta bli att skylla på den, gentemot mig själv och andra. Jag gillar den för att jag alltid har och fortfarande idag romantiserar kring psykisk ohälsa och att må dåligt. Men jag gillar den också för att mitt liv fick förklaring efter jag fick den. När jag lämnade byggnaden min dåvarande psykolog sitter i efter mötet min basutredning blev klar på brast jag ut i gapskratt. Jag ville skrika rakt ut av glädje, för första gången i mitt liv kändes det fysiskt att något lättade från min bröstkorg och jag ville följa känslan, jag ville hoppa rakt upp i luften och bevisa att jag blivit lättare. Jag ville gråta för att jag var rörd och ledsen och glad och fylld av ett hopp och ett ljus jag varken känt eller sett för mig själv på mycket länge.

Jag har tydligen alltid varit intensiv. Som spädbarn ville jag aldrig sluta äta, var femte minut ville jag ha mat. Och fick jag inte det skrek jag tills mamma inte stod ut och matade mig ändå. På barnavårdscentralen hade de aldrig sett ett så tjockt barn. När jag blev äldre och ville leka med kompisar efter skolan kunde jag absolut inte ta ett nej, även om mina föräldrar hade rimliga och giltiga anledningar till varför det inte passade. Jag tjatade och skrek på ett helt orimligt sätt, jag var envis, vägrade ge mig, blev minibesatt om jag ville göra någonting och helt till mig om jag inte fick min vilja igenom. Det var som att jag fäste mig vid saker sekunden jag kom på dem och kunde känna separationsångest gentemot situationer som ännu inte inträffat. Mycket har ju mognat bort, eller började iallafall under tonåren te sig annorlunda. Men mycket har också funnits kvar, och finns väl till stor del kvar idag också. 

På mitt första möte med BUP var jag tolv år gammal. Då hade jag redan en ätstörning, jag hade redan börjat skada mig själv och jag hade redan börjat dricka alkohol. Det finns egentligen massa att skriva om mitt självskadebeteende och på vilka olika sätt det uttryckt sig genom åren men det viktigaste är väl egentligen att jag aldrig förstått det. I tonåren symptombehandlades mina problem mest, jag fick hjälp för mina ätstörningar men det gav aldrig riktigt något, jag fick samtalsterapi ensam och med mina föräldrar men det hjälpte inte heller. Intensiteten och känsligheten har funnits kvar. Jag har haft svårt att slita mig från saker och situationer och människor. Jag har känt det som att jag haft känslonerverna på utsidan av huden, så lätta att komma åt. Jag har utvecklat en enorm rädsla för ensamhet och när det var som värst under gymnasiet hade jag lätt kunnat umgås med människor dygnet runt året om. Jag har slutat veta vem jag är, jag har hittat mig själv och sen tappat mig själv igen. Jag har betett mig illa, jag har förstört relationer och gjort grejer jag vetat varit hemska men ändå inte kunnat förmå mig känna dåligt samvete, även fast jag rationellt förstått att jag borde. Jag har upptäckt att det är något fel på mitt känsloliv och vill jobba med det. Jag har längtat efter att förstöra allt, tappa mig själv i ett djupt mörker och aldrig igen komma upp. Jag har varit tacksam, för min livsglädje och iver inför allt och privilegiet jag med en ganska lätt borderline har, att jag kunnat omvandla många av diagnosens typiska drag till något positivt. Men så är det verkligen inte för alla.

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå vad min diagnos innebär, men jag vet att den gjort stora delar av mitt liv till ett helvete. Den fruktansvärda separationsångesten, dragningen till alkohol och annat, förmågan att bli fullkomligt förstörd av minsta lilla och den till likgiltighet när det väl gäller. Det har drabbat mig, det har skadat mig och det hade kanske kunnat undvikas om jag fått hjälp tidigare. Jag hoppas att borderline blir en diagnos som fler vet finns, om jag vetat om den tidigare hade allt kanske varit annorlunda. 
Kram.
 

springer med saxen

jag antar att jag bara måste acceptera att våren inte är för mig. våren kanske är för barn och lyckliga människor, vad vet jag? inte är den för mig iallafall. jag lyckas aldrig med våren, det gör mig bitter. det blir alltid halvt, det är alltid något som går sönder eller något som saknas. det är så sorgligt för jag gillar våren så mycket. jag önskar att den var för mig, att den var min årstid.

och jag tänker på min pappa och min lillasyster som inte pratat på 3 år. jag tänker på alla sätt det krossar mitt hjärta och jag tänker på allt som krossar mitt hjärta och jag tänker på allt som känns som olycklig kärlek när jag river av mina naglar och nagelband i skär brist på självbevarelsedrift. och nu för tiden tänker jag så ofta på att lämna allt att jag börjar bli orolig för att jag faktiskt kommer göra det. jag menar inte ta livet av mig för det kommer jag aldrig göra men jag menar dra åt helvete. försvinna, bli den som försvann. bli den osynliga flickan i mumin, borta och genomskinlig av allt hennes hjärta bär. är det så sjukt, va? är det så sjukt att det enda jag vill att det ska vara enkelt. och jag vill inte låta som jag nu kommer låta för jag vill inte tycka synd om mig själv men mitt liv har varit så otroligt kämpigt ända sen jag va 13, det har varit det ena efter det andra och jag orkar inte mer. jag orkar inte mer friktion. är det så konstigt? att jag bara försöker se klart när mitt lilla hjärtas bitar inte skymmer min vy. är det så mycket begärt.

:(

svarta smärtor

Jag försöker minnas något minne. Jag längtar efter att minnas. Kan man längta efter något man inte minns hur det känns? Det är det som är att längta va? Till skillnad från sakna, som man gör för något man haft men inte längre har. Längta. Det kan man göra även fast man inte vet, man inte riktigt vet varför eller hur det ens går att fattas något, för man kan ju inte riktigt sätta ord på vad det är man egentligen inte har. Gud skitsamma, jag längtar efter att ha betydelsefulla minnen iallafall, som jag kan plocka fram när jag behöver uppmärksamhet. Som nu till exempel. Jag hade velat skriva något vackert om något vackert. Typ “jag minns när jag och Arvid dejtade eller vad vi nu gjorde, jag minns hur det var att bli bästa vän med någon på det sättet, jag minns hur det var att vara tillsammans med en person man inte var tillsammans med, jag minns hur det var natten efter balen och så dagen efter det igen när vi såg revyn och sen gick på efterfest och vi sov inte, eller jag sov iallafall inte, på nästan 2 dygn och jag minns att jag tillslut hallucinerade av tröttma, jag minns hur det var att vakna hemma hos dig tre dygn efter jag senast vaknat, med en fin, bultande ångest och neddragna rullgardiner och känslan av att ha tappat hundra dagar.” Men jag minns bara sorgen, jag minns bara att bli bortvald och glömd och tappad och inte uppskattad (jag är nog lite narcissistisk på det sättet). Och så är det ju alltid, nästan. Det är inget personligt mot dig, Arvid, herregud du vet att jag älskar dig mest av allt i hela världen nästan och det är ju det jag försöker förklara fastän jag inte riktigt vet hur, att jag inte är rationell. Jag vet att mina känslotankar är orättvisa och till och med falska? De stämmer inte överens med verkligheten. Någon kan vara snäll mot mig varje dag i en månad men så fort jag känner en sekunds otillräcklighet är det det enda jag minns. Jag hatar min borderline för det, jag kan inte ta allt i beräkning. Jag misslyckas med att vara sann mot mig själv och mot andra. Och när jag känner mig orättvist behandlad ser jag svarta smärtor och svarta sorger och allt blir svart, som när killar slåss utanför krogen. Det svartnar och jag beter mig på ett sätt jag inte vill. Och det är så mitt självhat blir till, det riktiga självhatet som är att vilja slita sönder sin käke och andas ren luft på riktigt. Självhatet som får mig att bita i kinder och klösa i nagelband och riva i hud och plocka upp glasbitar från marken och hålla i dem hårt som fan tills allt blir harmoniskt av blod.

Jag tror inte du förstår hur krävande jag kan vara och det är väl lika bra. Men jag vill ändå berätta kanske, att mitt psyke är så ömtåligt, som en skör fjädertråd som gått av på mitten 18 gånger redan, och sen blivit ihopklistrat igen med såntdär stiftlim man använde när man pysslade på dagis. Jag blir inte sur jag blir ledsen, jag säger det jätteofta, i förbifarten. Jag är själv rädd för vad det innebär därför vågar jag aldrig förklara. 

Jag måste sluta skriva nu för jag måste ut innan solen går ner. Hejdå.


 

följ mig sa jag

Man blir så ynklig av att vara sjuk, så ömtålig i kroppen och huvudet och händerna. Som att jag inte orkar stå emot det jag tänker, allt rinner från mitt ömma huvud ner i och ur mina ömma händer. Jag tänker till exempel, att varför är inte alla kära i mig? Jag är rolig, snäll, snygg, sympatisk, social och jag har otroligt god förståelse för människor. Jag är också speciell, inte som alla andra. Jag är lite mystisk och ganska snabbtänkt. Men sen hatar jag mig själv så mycket för vad jag precis tänkt att jag nästan börjar gråta och skratta, för det är ju inte sant, tänker jag, jag är värdelös ju, tänker jag. Det är ett under att jag ens har vänner, tänker jag. Det är som att jag tänker bra saker om mig själv i en destruktiv blixt, vad paradoxalt? Jag vet vad det kommer göra med mig, hur sånna tankar får mig att känna. Ändå kan jag tänka dem. För jag trivs när jag hatar, bara mig själv. Jag önskar jag kunde tycka om mig själv som jag tycker om andra och annat. Jag har så enkelt att se det vackra i människor och i naturen och livet som händer vart man än vänder blicken. Allt är så vackert, så ögonbedövande. Det finns så mycket jag vill vara öppen med, så mycket jag inte vågar vilket kanske låter sjukt med tanke på hur öppen jag redan är. 

Har börjat på ett känslotestamente, jag antar att jag nämnt hur rädd jag är för att dö. Men jag dissekerar det och inser att jag är bara rädd för vad min död kommer betyda för andra. För mamma, för pappa, för Ming och Django, för Hamilton. För mina vänner, iallafall de som påverkats på riktigt. Jag har iallafall börjat stilla min oro genom att skriva långa brev till er. Kära Ni, Ifall Något Händer Mig. Ni förstår. Jag kan längta efter att vara gammal på det sättet, att ha klarat mig genom hela livet utan att dö. För det är ju inte döden jag är rädd för egentligen utan att missa livet, och för hålet jag ändå med stort självförtroende vet jag kommer lämna efter mig för personerna det berör. Så jag stillar min oro. I brev till er. Där jag berättar om allt jag glömde säga och försäkrar er om att det enda ni kan göra för att jag ska må bra i livet efter är att inte må dåligt över mig. Ni får sörja såklart men ni måste också komma ihåg, att vi hade det fint ihop, det finaste. Men att ni måste gå vidare för jag kommer inte orka annars. Det är ju själviskt men jag är självisk. Antagligen i döden med.

När jag tänker på döden och inte kan sova försöker jag tänka på annat. Jag tänker på saker jag vill ha, egenskaper jag vill va. Spelar sims i mitt huvud med mig som huvudkaraktär och det funkar obehagligt bra. Ibland är jag rädd att jag är sådär. Att jag bryr mig så mycket om grejer och mig själv. Att jag bryr mig mest om grejer och mig själv. Om hur jag ser ut och vad jag äger. Hur Står Man Ut Med Sig Själv om man upptäcker att det är sån man är, va?

Jag behöver vara nykter igen, nykter 4life. Jag vet att det går att vara orolig för mig. Att det är någon typ av grop igen, kanske. Jag försöker beskriva det, hur det känns för mig med känslor. Som att de är inburade, jag har en bubbla inom mig som rymmer allt jag känner och i den bubblan känner jag allt. Jag känner så mycket. Men de är fast där, de når inte ut. Det är som att de skriker men jag hör dem inte. Bubblan måste gå sönder och det måste nog vara jag som utför dådet, men jag vet inte hur. Hur tar man sönder det enda som fortsätter göra en trygg? Följ mig för allt annat idiotiskt jag tänker.
 

3...2...1...

jag kommer tillbaka
tillbaka hem
jag åker från hem till hem
å sen hem igen
det är ljusare
tror jag kanske inte riktigt räknar
tiden där nere
men så slår det mig
då slår det mig!
att jag ju gillar mörkret
haha så sjukt jag vet
och så slår det mig igen
att det är så mycket som
slår mig
när tiden slutar räknas

fear of missing out

Ibland vill jag bara försvinna. Försvinna på något sätt. Tanken är så vanlig, jag vet. Alla tänker den och känner den och förstår den någon gång. Men för mig känns det så märkligt när den kommer eftersom det är så långt ifrån hur jag annars känner, och för att den kommer från andra hållet typ, om ni fattar? Jag vill uppleva allt men ibland är det som att om jag inte kan uppleva allt vill jag inte uppleva alls. Som att jag blir ledsen av allt jag missar och då hellre missar allt. Hellre ställer mig utanför hela grejen, hellre inte ens deltar i leken, hellre tar egna beslut om att inte vara med. Inte delta. ”Delta”. Och då känner jag så ibland, och det känns väl lite som självhat kanske eller det kommer från samma plats iallafall, att jag vill ta bort alla mina sociala medier och flytta långt från Stockholm och bara vara med mig själv. Även fast jag vet att det nog hade tagit kål på mig eftersom jag inte är så jävla bra kompis med mig själv. Men så känns det ibland. Som att jag inte står ut med att missa någonting alls men det är ju helt omöjligt haha jag fattar det, så då vill jag missa allt. Allt eller fucking inget.

Jag och min psykolog pratar en del om det, om självhatet som egentligen inte beror på mig själv utan andra. Asså att jag hatar mig själv när jag tror ni gör det. Och jag tror det ganska enkelt tror jag. Vi pratar också om sex och varför det är svårt för mig eller iallafall har varit svårt för mig, och hur det hänger ihop med att jag gillar att välja känslorna jag känner och inte låta dem vara så genuina typ. Att jag blir obekväm när känslor bara kommer av sig självt som de gör under typ sex. Att släppa kontrollen lixom. Det gör att sex alltid är en lek eller kanske ett spel för mig och inte något jag kan tycka om. Och det är ju typ på grund av hur rädd jag är för mig själv och vem jag är egentligen. Därför klarar jag mig inte utan sociala medier och därför har jag så mycket social energi, för att när jag är ensam är jag helt ensam. Till och med utan mig själv, eftersom jag inte känner mig som Någon alls när jag inte har andra människor runt mig som kan bekräfta vem jag är. Och hela min personlighet är lixom uppbyggd på andra människor och hur andra människor uppfattar mig. Jag låter andra bestämma vem jag är. Jag kan vara vem du än vill att jag ska vara osv. Och jag måste också sluta dricka alkohol ju så vad skulle jag ens ägna mig åt om jag bestämde mig för att försvinna? Haha. En gång när ni sov tog jag bort mina sociala medier, twitter och instagram. Ville försvinna så himla gärna. Stod knappt ut med att jag lixom bara FANNS, existerade bland andra människor. Men det är så kortvarigt. På morgonen ångrade jag mig igen. Nej det är väl ingen jättesund relation jag har till sociala medier. Kanske måste jag sluta med det precis som med alkohol typ att båda tar fram det värsta i mig och att jag älskar båda så mycket att jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till någon av dem. Eller är det kanske bara mig själv som jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till? Jag hoppas inte det, jag vill ju faktiskt verkligen må bra nu, asså verkligen. Men det är svårt, att ha kul lockar. Och jag kommer nog inte kunna ha lika kul när jag mår bra eftersom jag har som roligast egentligen när jag är helt gränslös. Det är ju hemskt som fan men så är det väl. Jag vet inte ens om de här orden betyder någonting för mig. Jag läser igenom vad jag skriver och det låter som att jag har så jävla bra koll på mig själv men det är som att jag har svårt att bry mig? Det är som att någon gett en alla pusselbitar och berättat exakt hur de ska ligga för att pusslet ska bli klart men som att man ändå inte orkar bygga pusslet för att man typ är för trött? Eller något.


Nåväl

ibland 4life

jag blir förälskad i alla jag träffar

förr eller senare faller jag

även för dig

även om det bara är i en sekund

och det är väl fint, tänker jag

att jag

förr eller senare

hittar det hos alla

det som gör att man blir förälskad

för det finns ju någon för alla  

och ibland känns det som jag kunnat vara någon för alla