fear of missing out

Ibland vill jag bara försvinna. Försvinna på något sätt. Tanken är så vanlig, jag vet. Alla tänker den och känner den och förstår den någon gång. Men för mig känns det så märkligt när den kommer eftersom det är så långt ifrån hur jag annars känner, och för att den kommer från andra hållet typ, om ni fattar? Jag vill uppleva allt men ibland är det som att om jag inte kan uppleva allt vill jag inte uppleva alls. Som att jag blir ledsen av allt jag missar och då hellre missar allt. Hellre ställer mig utanför hela grejen, hellre inte ens deltar i leken, hellre tar egna beslut om att inte vara med. Inte delta. ”Delta”. Och då känner jag så ibland, och det känns väl lite som självhat kanske eller det kommer från samma plats iallafall, att jag vill ta bort alla mina sociala medier och flytta långt från Stockholm och bara vara med mig själv. Även fast jag vet att det nog hade tagit kål på mig eftersom jag inte är så jävla bra kompis med mig själv. Men så känns det ibland. Som att jag inte står ut med att missa någonting alls men det är ju helt omöjligt haha jag fattar det, så då vill jag missa allt. Allt eller fucking inget.

Jag och min psykolog pratar en del om det, om självhatet som egentligen inte beror på mig själv utan andra. Asså att jag hatar mig själv när jag tror ni gör det. Och jag tror det ganska enkelt tror jag. Vi pratar också om sex och varför det är svårt för mig eller iallafall har varit svårt för mig, och hur det hänger ihop med att jag gillar att välja känslorna jag känner och inte låta dem vara så genuina typ. Att jag blir obekväm när känslor bara kommer av sig självt som de gör under typ sex. Att släppa kontrollen lixom. Det gör att sex alltid är en lek eller kanske ett spel för mig och inte något jag kan tycka om. Och det är ju typ på grund av hur rädd jag är för mig själv och vem jag är egentligen. Därför klarar jag mig inte utan sociala medier och därför har jag så mycket social energi, för att när jag är ensam är jag helt ensam. Till och med utan mig själv, eftersom jag inte känner mig som Någon alls när jag inte har andra människor runt mig som kan bekräfta vem jag är. Och hela min personlighet är lixom uppbyggd på andra människor och hur andra människor uppfattar mig. Jag låter andra bestämma vem jag är. Jag kan vara vem du än vill att jag ska vara osv. Och jag måste också sluta dricka alkohol ju så vad skulle jag ens ägna mig åt om jag bestämde mig för att försvinna? Haha. En gång när ni sov tog jag bort mina sociala medier, twitter och instagram. Ville försvinna så himla gärna. Stod knappt ut med att jag lixom bara FANNS, existerade bland andra människor. Men det är så kortvarigt. På morgonen ångrade jag mig igen. Nej det är väl ingen jättesund relation jag har till sociala medier. Kanske måste jag sluta med det precis som med alkohol typ att båda tar fram det värsta i mig och att jag älskar båda så mycket att jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till någon av dem. Eller är det kanske bara mig själv som jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till? Jag hoppas inte det, jag vill ju faktiskt verkligen må bra nu, asså verkligen. Men det är svårt, att ha kul lockar. Och jag kommer nog inte kunna ha lika kul när jag mår bra eftersom jag har som roligast egentligen när jag är helt gränslös. Det är ju hemskt som fan men så är det väl. Jag vet inte ens om de här orden betyder någonting för mig. Jag läser igenom vad jag skriver och det låter som att jag har så jävla bra koll på mig själv men det är som att jag har svårt att bry mig? Det är som att någon gett en alla pusselbitar och berättat exakt hur de ska ligga för att pusslet ska bli klart men som att man ändå inte orkar bygga pusslet för att man typ är för trött? Eller något.


Nåväl

ibland 4life

jag blir förälskad i alla jag träffar

förr eller senare faller jag

även för dig

även om det bara är i en sekund

och det är väl fint, tänker jag

att jag

förr eller senare

hittar det hos alla

det som gör att man blir förälskad

för det finns ju någon för alla  

och ibland känns det som jag kunnat vara någon för alla

skriver jag det här inlägget för att jag vill uppfattas på ett visst sätt

Jag är en person som alltid varit otroligt orolig för vad andra tycker om mig, det spelar inte så stor roll om det handlar om en nära vän, någon jag träffat en gång eller en person jag inte ens vet vem det är. I grunden är det väl en bra egenskap, en egenskap jag tror gör en till en bättre människa; Det finns något otroligt osympatiskt när människor inte alls bryr sig om hur de uppfattas. Men det är också identitetsrivande, att hela tiden få sin personlighet ifrågasatt av sig själv, för att man gång på gång tvingar sig själv se hur det ser ut när andra uppfattar en. Hur uppfattas det här jag skriver nu. Hur uppfattas den här bilden jag vill lägga ut. Hur uppfattas den här insta-storyn jag postar. Hur uppfattas jag. HUR UPPFATTAS JAG??? Den här viljan, nej, behovet av att hela tiden få sig själv bekräftad - det tär. Jag är otroligt medveten om mitt bekräftelsebehov, det är en egenskap jag i mångt och mycket lärt mig leva sida vid sida med när det handlar om typ mitt utseende. Jag har inga problem med att jag behöver likes, att jag behöver att andra berättar för mig när de tycker jag ser bra ut för att själv kunna tycka det. Det är inte ett speciellt jobbigt moment i min vardag, som dessutom blivit mindre i takt med att jag blivit äldre. När det däremot kommer till personlighet, intelligens, förmåga, om jag är bra på grejer. Då är det något annat :( Där är det fan pissjobbigt att hela tiden behöva bli bekräftad för att känna att man lever upp till förväntningarna man har på sig själv. Också för att man inte kan begära av människor att de konstant ska bekräfta bilden man har av sig själv. Nu vet jag ju att jag är väldigt självupptagen och redan det är illa, men värre är att verka självupptagen. 

Ibland känns det som att jag jobbar så hårt på hur jag vill framstå att jag tappar bort min egentliga identitet, min kärna, vad man nu vill kalla det. Som att jag ibland måste stanna upp och fråga mig själv: “Är det här jag på riktigt eller något typ av försök till den jag vill vara i andras ögon?”. Identitet är förvirrande. Och kanske är det meningen, kanske är det till och med något bra. Om inte annat gör det mig iallafall flexibel.
 

jag döper aldrig mina dokument

vi växlar ord

du och jag

eller kanske snarare

växlar jag mina ord mot dina

men det kostar mig

precis som det kostar att växla riktiga pengar

och dina ord är dyrare än mina

men jag kommer fortsätta

köpa dina ord

tills mina är slut

tills jag är pank


”jag älskar att vara smal för mycket för att någonsin kunna bli frisk från min ätstörning”

”så länge du inte dör”


att dricka alkohol

De flesta vuxna vet vad det pratas om när det pratas om en vit månad. Om man inte haft en själv på ett tag kanske man planerar att ha en. Eller så har man någon i sin närhet som har eller iallafall haft en nyligen. Just januari verkar vara den alkoholfria urmånaden. Den är perfekt som nykter månad av flera anledningar, dels är man alkosliten efter jul- och nyårsfiranden och dels är januari en så jävla tråkig och grå månad att man lika gärna kan gå all in tråkmåns. Inga uteserveringar, inga kollegor som är taggade på AW och så vidare. Men framförallt tror jag det har med Tiden att göra. Inte för att låta som en pretentiös knasboll som snackar om illusionen av tid nu men, illusionen av tid och hur vi uppfattar tid verkar göra att vi tycker det är enklare att bryta vanor när tiden börjar om. På måndag, den 1:a nästa månad eller början av ett år blir lixom symboler, vi hinner vänja oss vid tanken på att saker, vi, ska förändras. Hur ofta hör man om någon som ba “jag ska börja träna” och så börjar de nu på en gång, samma dag, en timme senare. Unheard of va?? Vi människor verkar inte riktigt funka så? Vi vill gärna se den jobbiga förändringen framför oss en stund innan vi genomför den, innan vi börjar vårt nya liv. 

Nåväl, jag ville såklart inte vara sämre än någon annan, så januari har varit en alkoholfri månad för mig också. En månad låter ju inte som (och är inte heller) en speciellt lång tid, men det är faktiskt svårare än man tror. Jag har vänner som också skulle haft vit månad men som blivit tvungna att överge uppdraget efter typ två veckor, de klarade helt enkelt inte av det. Och egentligen är det väl inte själva handlingen att vara utan alkohol om är svår, utan att tacka nej till alkohol. Det är något man verkligen upptäcker när man inte dricker, hur ofta man annars dricker. Det faller sig mindre naturligt att tacka nej till alkohol, iallafall för mig, vilket gör att jag i större utsträckning noterar när jag väljer att inte dricka. 

Nåväl igen, jag skulle vilja prata lite om vad som händer med mig när jag inte dricker, hur jag mår av att inte dricka. Jag mår så jävla bra av att inte dricka alkohol, det är fan helt sjukt. Om man känner mig eller för all del bara läst texter jag skrivit om psykisk ohälsa, vet man att jag inte direkt är en problemfri person. I perioder faller jag ner i hål av olidligt djupt självhat, detta uttrycker sig på olika sätt, det ena mer destruktivt än den andra. Och så har det varit sen jag var 13. Men! När jag har nyktra perioder (detta är min andra ordentligt nyktra period sen jag började dricka) börjar jag fundera på om inte alkoholen är roten till typ alla mina problem. Det känns fruktansvärt att det skulle vara så, det känns fruktansvärt att något så roligt som att dricka alkohol är det som gör att jag ibland inte kan fungera som en “normal person”. Jag hade en längre nykter period i somras, nästan tre månader gick jag utan att dricka. Det var förvisso mycket annat som hände i mitt liv då, men jag märkte verkligen skillnad på mig. Jag sov bättre, jag gjorde saker jag ville göra, jag läste mer, jag kände mig snyggare, jag hade enklare att fokusera, enklare att ta tag i saker, blev bättre på att städa och hålla ordning hemma, kände inga ätstörda tendenser men kanske viktigast av allt: jag kände knappt något obefogat självhat, ingen destruktivitet från ingenstans, inga plötsliga infall av att vilja förstöra mig själv och min omgivning. Jag mådde bra. Och jag känner det nu igen. När jag promenerade runt på stan en eftermiddag för några dagar sedan kände jag ett lyckligt rus i bröstet. Från ingenstans!!!! Och plötsligt mindes jag hur det känns, hur det känns att inte må dåligt. Inte för att jag går runt och mår dåligt hela tiden annars, jag är faktiskt en väldigt livsglad person som uppskattar livet och min omgivning otroligt mycket. Men det är som att jag under en period varit mer rationellt övertygad om min livsglädje än känslomässigt så. Det om än korta lyckoruset påminde mig om hur det är att vara en lycklig person på riktigt, så som jag vet att jag är.

Det är tråkigt, nästan hemskt, att komma till insikten jag gjort. Jag kommer, någon gång, behöva sluta dricka alkohol helt och hållet. Jag tänker inte ens skämmas över hur jobbigt jag tycker det är. Det är tråkigt att jag dragit nitlotten Överkänslig, men nu är det så det är. Och även fast jag kanske mår extra bra än andra utan alkohol känns det rimligt och viktigt att människor (framförallt i min ålder) börjar tänka lite mer på sina alkoholvanor. Man behöver inte ens dricka mindre, men iallafall tänka på dem. Tänka på vad de gör med en och hur de påverkar ens känsloliv. Jag tror alla hade mått bättre av det. Det här året ska jag försöka dra ner på min alkoholkonsumtion ordentligt, och även fast det känns förjävligt på vissa sätt ser jag ändå fram emot det. Jag ser fram emot att ta kontrollen över hur jag mår.
 

velande mörknande tankar

på en toalett med nån jag inte känner. jag bara råka hamna där. å han frågar om jag har nått och jag har det. en gammal hundralapp jag sparat när de gick ut, som ett litet minne från en tid jag nog inte ens kmr vilja minns. han får låna den sen stoppar han fingret under överläppen och mumlar att jag är snygg. jag famlar mig ut skrattar nervöst försvinner bort för hur hamnade jag där? jag bara råka

mitt liv är så. jag bara råka. och jag hatar mig själv för det å jag längtar så mkt efter annat, speciellt nu när jag ligger sömnslös med huvudvärk två dagar senare. jag längtar efter den andra delen av livet som inte är att somna vid 09 och skämma ut sig online. för jag hatar att jag älskar det och jag är rädd för att jag älskar det. livet e så mkt annat, väl? så banala grejer jag längtar efter men jag vill bara vara normal. jag vill att allt omkring mig är normalt och att det minst normala med mig är vad jag heter. 

allt mörknar då och då. som om jag tillfälligt inte lever mitt liv, som om det jag gör inte får konsekvenser. som om Jag inte är Jag. jag förstår mig själv så rationellt det bara går att förstå något, men känslomässigt är jag inte där. det känns aldrig inuti, inte förrän allt faller. jag kan sitta på det där badrumsgolvet och tänka det här är fel men jag kan aldrig hindra mig själv. jag förstår att det är fel kanske är det därför jag gör det? eller så förstår jag inte hur fel det är.

jag vet inte  

jag romantiserar/kontraster/2tankar samtidigt

piercing i naveln och ärr på mina armar. föra sig bland vuxna och sitta bredvid när ni tar kokain klockan fem på morgonen i en tom lägenhet på söder. jobba 26 dagar i månaden och festa 26 timmar i veckan. dricka te och lösa korsord. äta bara för att kräkas. vara tillsammans med sitt livs kärlek och längta efter frihet. älska en förälder, känna sig sviken av en förälder. längta efter giftemål och barn och leva för enbart sig själv föralltid. vilja bli känd och vilja försvinna från jordens yta. klä sig i svart och klä sig i färg. bli äckligt rik och knappt klara månaden. ha fina naglar och trasiga nagelband. förstöra sig själv inifrån och ut. ta hand om sig själv, inifrån och ut. vara glad. vara ledsen. stockholm, malmö. frisk, sjuk. jag, jag.

Relationer till killar

Okej, jag började ranta om det här på twitter men insåg sen att jag har mer att skriva av mig om, så jag ska försöka samla mina tankar om detta på något förhoppningsvis förståeligt sätt. 

Jag har alltid uppskattat relationer med killar. De främsta anledningarna till detta är två; dels för det inom patriarkala strukturer är “coolt” att som tjej ha killkompisar och dels för att relationer med killar (nästan) alltid är enklare. Enklare för att man oftast inte behöver ta sig in på djupet så värst, det räcker att man har kul tillsammans och “kommer överens”. Överlag värderar jag relationer med tjejer högre och lägger därmed större press på relationer med tjejer. Jag har större krav på mina tjejkompisar vilket gör att jag kräver och förväntar mig mer av dem.

Med det sagt har jag nu faktiskt börjat tröttna på att så många av mina relationer till killar är ensidiga och i perioder en one way street. Jag är trött på att som tjejkompis till en kille få bära det tunga som en vänskapsrelation innebär, man är den som killen anförtror sig åt och kan prata allvar med, men när killen vill ha kul och slippa tänka på jobbiga saker söker han sig till “grabbarna”, där prata känslor är så sällan förekommande att det helt går att fokusera på roligheter och att ha En Trevlig Stund utan att behöva oroa sig för att någon ska bryta den härliga stämningen med ett samtal om något seriöst. Även fast det djupa och känslosamma är en fin del av en vänskap är det i längden tröttsamt att bara eller iallafall oftast få ut den biten av relationen, relationer består ju av en asviktig balans där man ger och tar från varandra.

En annan grej jag tänkt på som tjejkompis till killar är hur man är på sin ständiga vakt, man är rädd att bli utbytt och känner sig aldrig oumbärlig. Man känner heller aldrig att man tillför något som är så viktigt att man är den enda som kan bidra med just detta, därför blir konkurrensen om killars uppmärksamhet tjejer emellan så stor. Om jag är ute med ett gäng killar och ett annat tjejgäng närmar sig blir jag irriterad och vill gärna markera för dessa tjejer att killarna är “mina”, jag hör hur sjukt det låter och jag kanske överdriver något men jag tror många tjejer kan känna igen sig i känslan. En känsla som mycket grundar sig i osäkerhet inför relationen och tävlan om det slutgiltiga målet: att vara en så pass skön tjej att man på riktigt accepteras som en i gänget, för tro mig, som tjej är det så otroligt svårt att accepteras som en självklar del av ett killgäng, och de tjejer som “lyckas” med det betraktas alltid som häftiga (och är alltid, och nu menar jag alltid, väldigt objektivt snygga). (Det finns givetvis undantag, jag har till exempel ett gäng som består av både killar och tjejer där alla mer eller mindre är jämställda varandra och bidrar med ungefär lika mycket, försöker prata generellt här.)

Enligt mina erfarenheter är relationer killar emellan oftast “enklare” än relationer tjejer emellan. De fokuserar mer på att ha kul ihop och inte så mycket på fundera, reflektera, utbyta jobbiga erfarenheter och på så sätt växa som människor. Jag har för många killar jag kommit nära blivit den första de någonsin pratat om jobbiga saker med, vilket är så jävla sorgligt. Inte bara sorgligt, egentligen, utan ett samhällsproblem och antagligen anledningen till att killar är så överrepresenterade i självmordsstatistiken. 

Killars oförmåga till känslor drabbar alla, dem själva, de runtomkring dem och samhället i stort. Att som tjej i relationer med killar ständigt behöva väga upp för hur svårt de har att ta emotionellt ansvar är påfrestande och utmattande. Om fler killar lär sig känslor och hur man närmar sig sina egna tror jag många konsekvenser av våra patriarkala strukturer hade försvunnit eller iallafall blivit bättre. Allt från att ha en blackout och bete sig dåligt mot sina medmänniskor till pappor som lämnar sina familjer tror jag hade kunnat undvikas om killar bara lärt känna sig själva lite bättre. Vilket som tjej är något man tränar på hela tiden, eftertänksamhet är viktigt. För många killar verkar den första kontakt med deras egna känsloliv inte inträffa förrän de bygger upp en riktig och nära relation till en tjej.


Disclaimer: detta är väldigt generellt och jag menar självklart inte alla killar. Jag har många killkompisar som är otroligt viktiga för mig och som jag har ett bra känslomässigt utbyte med. Jag vet även många killar som har fina relationer till varandra. Men överlag lixom. Slut på disclaimer. 
 

triggervarning

det regnar åt sidan
pytte pyttesmå droppar
det känns nästan som ansiktet går sönder,
upplöses, nästan
vattnet fräter bort ens hud som på film när strålning träffar och
askan från vad som nyss va en människa blåser bakåt
men det är milt ute idag, så jag gillar regn
för jag e osminkad och bryr mig inte om mitt hår
sorterar det under Till Ovanligheterna
suck
jag bryr mig så mycket om hur jag ser ut

jag gillar att känna mina ben
de rör sig under mig med hjälp av tankekraft
jag gillar att känna mina ben
när mina fingrar rör sig över dem
jag gillar att känna mina ben
mina revben
nyckelben
höftben
de vid armbågen och de vid knäet

om man ändå inte vore
så dålig på att sova
 

sommarbilder :)

Blev plötsligt jättesaknig efter sommaren, så här kommer lite försenade bilder från midsommar och annat.

Älskar att klä mig som om jag har koll på hur man ska klä sig.

Älskar att klä mig som om jag har koll på hur man ska klä sig.

Agnes äter falafel i Fridas kök.

Agnes äter falafel i Fridas kök.

Frida och Anna.

Frida och Anna.

Frida och Daniel i Fridas (jättefina!!) vardagsrum. 

Frida och Daniel i Fridas (jättefina!!) vardagsrum. 

Allt som saknas e en katt i knät.

Allt som saknas e en katt i knät.

Så härligt med uteplatser. Banbrytande sägning jag vet.

Så härligt med uteplatser. Banbrytande sägning jag vet.

Så fina!!!

Så fina!!!

Frida.

Frida.

Arvid och Anna.

Arvid och Anna.

Ingången till folkets park.

Ingången till folkets park.

Här var de lite otåliga.

Här var de lite otåliga.

Jag var nykter större delen av sommaren och försökte unna mig så många alkoholfria drinkar som möjligt.

Jag var nykter större delen av sommaren och försökte unna mig så många alkoholfria drinkar som möjligt.

Agnes och Arvid.

Agnes och Arvid.

Markus.

Markus.

IMG_2497.JPG
På Moriskan.

På Moriskan.

Midsommar hos Reed! Så otroligt uppstyrt var det, kände mig väldigt vuxen.

Midsommar hos Reed! Så otroligt uppstyrt var det, kände mig väldigt vuxen.

IMG_2505.JPG
Jag, en Alfons-look-a-like.

Jag, en Alfons-look-a-like.

Arvid.

Arvid.

Kransbindning tar man på största allvar.

Kransbindning tar man på största allvar.

Sabbi.

Sabbi.

Omöjligt att inte skratta när Agnes skrattar.

Omöjligt att inte skratta när Agnes skrattar.

Man kan ha kul när man tar saker på allvar!

Man kan ha kul när man tar saker på allvar!

Inga förlegade könsroller i mina kretsar inte :P 

Inga förlegade könsroller i mina kretsar inte :P 

Hedvig och Lovisa.

Hedvig och Lovisa.

Så himla fin!!!

Så himla fin!!!

IMG_2577.JPG
IMG_2587.JPG
IMG_2582.JPG
IMG_2608.JPG
IMG_2611.JPG
IMG_2612.JPG

Omöjligt att välja en av alla fina bilder jag tog på Hedvig :)

IMG_2616.JPG
IMG_2618.JPG

Jag och Arvid!

Jonathan och Agnes.

Jonathan och Agnes.

Hedvig och Lovisa.

Hedvig och Lovisa.

En äkta vän.

En äkta vän.

Sabina och Frida.

Sabina och Frida.

En ängel!

En ängel!

Ka

Ka

Daniel, Hedvig och Reed.

Daniel, Hedvig och Reed.

Intensiva

Intensiva

diskussioner.

diskussioner.

Daniel och jag.

Daniel och jag.

Agnes.

Agnes.

Fina vänner!

Fina vänner!

IMG_2716.JPG
Syns det hur mycket jag älskar henne??

Syns det hur mycket jag älskar henne??

Hedvig och Daniel.

Hedvig och Daniel.

Alex och Lovisa.

Alex och Lovisa.

Mamma, Django och Ming. 

Mamma, Django och Ming. 

IMG_2772.JPG

Avslutar bildserien med en bild på en jättefin solnedgång, puss och kramar.

Att förstöra sitt liv

För sju månader sedan förstörde jag mitt liv. Det värsta men också bästa som hänt mig. Jag förlorade två nära vänner (antagligen fler egentligen), nästan min partner och just då trodde jag att jag förlorat mitt liv, min hela tillvaro, allt. Jag ville lämna. Lämna Stockholm, lämna mitt hem, gå upp i rök, försvinna. Det låter banalt men jag kan inte beskriva hur jag var då som något annat än förstörd; av skam, skuld, separationsångest, ensamhet, chock. Jag tror att förstöra sitt liv kan bli det antingen första i en oändlig nedåtspiral eller en omstart, ett jätteplötsligt-utan-förvarning-tryck på reset-knappen. Det senare för mig, trots att det var fruktansvärt, outhärdligt. Det vidrigaste jag varit med om. 

Jag har aldrig förstått vad mitt problem varit. Varför jag skadat mig själv, varför jag ogillat mig själv, varför jag i perioder haft så svårt med empati, varför jag varit så orimligt rädd för bråk, för att bli lämnad, varför jag kunnat behandla mina föräldrar och vänner så uselt trots att jag alltid älskat dem så mycket. Jag har aldrig förstått hur jag blev så sjuk i min ätstörning. När jag var inlagd på utredning vintern mellan 2011 och 2012 var jag så orolig för min hälsa, så obekväm i min kropp, så rädd för att dö, jag inte ville inget hellre än att sluta kräkas. Ändå gick det inte, jag kunde inte.

Jag har aldrig haft traditionell tryck-över-bröstet-ångest, aldrig känt mig deprimerad, aldrig inte orkat stiga ur sängen, aldrig inte velat leva. Ändå har jag inte kunnat låta bli att förstöra mig själv och folk runtomkring mig. Så länge har det funnits där, ett självhat så stort och starkt att det nått ända ut, så koncentrerat att jag velat andra ska hata mig, vara elaka mot mig, velat vara elak mot andra, velat att mitt bröst ska bränna av sorg.

När jag förstörde mitt liv var det egentligen första gången jag gjort något oförlåtligt, något som gått ut över andra på ett sätt som varit omöjligt att förklara. När jag förstörde mitt liv insåg jag vidden av mina problem som jag så länge trott jag trots allt haft under kontroll, jag blev plötsligt handlingskraftig på ett nästan desperat sätt. Jag ville inget hellre än att förändra mig själv, förstöra personen som kunde göra så mot andra (och mig själv), bli “den jag egentligen är”. För första gången någonsin ville jag göra något åt mig själv. Tidigare har jag trott jag genuint velat bli frisk men nu insåg jag att jag aldrig velat på riktigt. Nu ville jag på riktigt. För första gången tog jag allt på allvar.

Och tänk, det var något fel på mig. Nått faktiskt fel på mig. Jag träffade en psykolog för första gången på flera år och efter en basutredning fick jag reda på att jag har borderline, mina problem gick plötsligt från att ha varit helt oförklarliga till så logiska. Jag vill inte gömma mig bakom eller skylla på en diagnos, inte alls, men för mig var det en sådan oerhörd lättnad att veta att det finns ett ursprung till allt ont. Inte en ursäkt men en förklaring på något sätt. En någonstans anledning till varför allt varit som det varit, och varför jag måste vara försiktig för att inte allt ska bli som det kan bli, något att förhålla mig till. 

Det är bra att vara rädd. På samma sätt som jag känner tacksamhet gentemot min panikångest för den fick mig att känna oro för min hälsa känner jag tacksamhet för att jag förstörde mitt liv, det gjorde mig rädd för mig själv. Jag är så annorlunda nu, på ett sätt jag aldrig kunnat bli om jag inte förstört mitt liv. Så även fast jag önskar med hela mitt hjärta och hjärna andra inte sårats, var att förstöra mitt liv det bästa som hänt mig.

ont av strobes

jag fipplar med mina hörlurar

några tyskar pratar bakom mig

jag tror någon säger något jag ska ta illa upp av

jag kan inte bry mig

jag kan inte tänka på något annat än

jag hade frusit mer utan mössa

det är svårt att bry sig när man är såhär trött

när alla drömmar blir till ädelstenar och allt jag drömmer om blir till allt förutom ädelstenar

som att jag inte är kapabel till att må bra eller göra saker jag mår bra av

å alla vägar blir till stenlejon

å alla tankar blir till misstag som ristats i stenlejon

å jag glömmer att se mig om när jag går över vägen

å jag glömmer att se mig om när jag förstör mitt liv

å jag glömmer att se mig om när jag

fryser så mycket att jag inte kan skriva mer  

så godna

vackert del 2

och så blir havet rosa
jag leker mitt liv 8 månader sedan
för vädret var ungefär som nu
och solen gick ner ungefär som nu
det fattas mig ibland
människor är så vackra och jag så avundsjuk

och så blir havet svart
 

jag tackar mitt shadow self för att jag är så bra på att ta kritik

Något jag alltid uppskattat med mig själv är min medvetenhet kring mina egna dåliga egenskaper och personlighetsdrag. Jag har försökt äga dem genom att erkänna dem, göra dem mindre hotfulla genom att dra fram dem i ljuset. Idag har jag inga problem med att erkänna att jag till exempel har ett osunt behov av bekräftelse, att jag är självupptagen, att jag är egoistisk i många fall och så vidare. Det får mig att känna mig som en mer hel person.

När jag var i Skåne senast pratade jag och mamma om just detta. Vi pratade om hur viktigt det är att kunna integrera sitt så kallade Shadow Self med sin personlighet, om hur farligt det är att gå runt och tänka att man är en Bra Människa, eftersom det bara bidrar till inåt- och utåtvänd ilska. Alla människor har fler eller färre osympatiska drag. Om man exempelvis ser sig själv som en person som alltid sätter andra före sig själv och även lever efter det, kommer det sluta med att man känner sig olycklig och trampad på. Då och då kommer situationer man egentligen vill sätta sig själv först i uppstå, eftersom man antagligen är mer egoistisk än man vill erkänna. När man då inte gör det kommer man känna sig olycklig.

Ett exempel, om jag blir gravid och upptäcker att fostret har en skada som kommer göra att jag och min partner behöver ta hand om detta barn resten av våra liv eller kanske till och med uppleva barnets död, kommer jag göra en abort. Länge intalade jag mig själv att det skulle vara för barnets skull, att det för barnet inte skulle vara ett relativt värdigt liv att leva. Men på senare tid har jag insett att det bara handlar om min egen egoism. Jag hade inte orkat ta hand om ens mitt egna barn för resten av mitt liv, det hade krockat med mina ambitioner, mål och drömmar. Självklart hade jag älskat barnet villkorslöst, men jag hade inte tyckt det varit värt det. Jag tror absolut det finns många som inte känner som jag, många som inte haft några problem med detta. Men jag tror även det är många som intalar sig själva att de hade varit helt okej med detta eftersom något annat hade gått emot deras självbild av att vara En Bra Människa, när de egentligen hade velat sätta sig själva först. 

I ljuset av #metoo går det väl även att dra nån liten parallell till de som nu anklagas för sextrakasserier och våldtäkter. Jag tror det för många män är så svårt att erkänna övergrepp eftersom att vara en person som begår den typen av övergrepp så mycket strider mot deras självbild. De kan inte ta in att de begått övergrepp eftersom de inte kan se sig själva som en person som begått övergrepp. Jag tror exempelvis inte Virtanen ljög i sin intervju med Aftonbladet. Jag tror bara han har så oerhört svårt att erkänna sig själv som en person med brister av sådan karaktär.

Ett annat exempel är pedofili, en pedofil som kan erkänna sin sexuella störning och förstå att den är farlig kan få hjälp och (nu gissar jag vilt utifrån min intuition) är antagligen inte lika benägen att leva ut sin sexualitet. Exemplen behöver egentligen inte vara så "grova", det räcker med att vända blicken inåt. Som jag nämnde i början har jag ett osunt behov av bekräftelse, vilket jag fått höra av andra vid flera tillfällen. Om jag inte varit medveten om detta drag hos mig själv hade jag med största sannolikhet blivit arg och stött när folk påpekat detta för mig, men eftersom jag vet att det är sant kan jag ta till mig det, skratta åt det och slippa den otroligt jobbiga känslan ilska. 

Jag tror att jag är en bra människa. Jag tror också att jag är en dålig människa. Jag är en människa, helt enkelt. Att komma i kontakt med mitt Shadow Self har varit otroligt nyttigt, för så fort ens dåliga sidor är en självklar del av ens personlighet är de inte lika läskiga och hotfulla. De förlorar mycket av sin makt när de tvingas andas över ytan, de blir lättare att kontrollera och förhålla sig till. Detta blev kanske en något luddig och svamlande text, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Så, rannsaka er själva och kom i kontakt med era Shadow Self! Jag garanterar att det kommer vara bra för er. Det var allt, kram. 

Vackert del 1

Jag är besatt av världen som skönhet. Jag vet inte vad det är med den som får mig att förundras så. Vanliga världen. Ibland när jag går på stan och ljuset faller helt vanligt egentligen måste jag stanna upp och bara betrakta några sekunder. Jag menar inte att kokettera, för det finns ingenting att kokettera över, men jag kan bli helt förbluffad när andra inte tycks uppleva det jag gör, när andra inte blir helt till sig av hur ljus kan falla. Jag vet inte varför jag är så känslig för intryck och utsida. Så känslig för hur allt ser ut. Så känslig för naturen, året om. 

Sommaren med sitt fylliga gröna, allt som böljar och andas, allt som släppts fritt. Människans lyckliga natur, klänningar som drar sig över hudar, värmevågor längst asfalt, nätter som blir nya dygn och sedan morgnar, solen som aldrig går ner, molnfria himlen, mörkblått vatten som pryds av segelbåtar och fartyg. Nyvakna lakan och täcken som blir ljusgult randiga av persienner. Rosa hus som förstärks i sin färg och flimrar guldigt när solen lyser genom träden framför dem. Allt som blir lättare, tunnare, mindre komplicerat men mer nostalgiskt. 

Men också vintern, som för allt närmre vartannat. Snön som så enkelt faller, lägger sig tillrätta, som för att vila. Midnattsmörka eftermiddagar när stan fortfarande vimlar av människor, ihopkurade barnfamiljer med uppdragna axlar och röda näsor, kompisgäng med färgglada halsdukar och äldre damer i äkta djurpälsar. Hur mörk himlen kan bli av de betongtjocka moln som lägger sig ogenomträngliga på himlen, tunga som sammet. Kusliga grenar som tappat sin päls, barrträdens ståtlighet, en viss typ av solnedgång som bara tycks vara möjlig de mörkaste månaderna. 

Jag tillfredsställs aldrig i hur vackert jag tycker det är. Ser jag en fantastisk himmel vill jag inte bara vara i den jag vill vara den. De få gånger jag sett stjärnhimlen för vad den faktiskt är, när jag sett den från en plats där det inte finns gatlyktor eller grannar som stör med sitt ljus, har jag blivit patetiskt ledsen, nästan desperat över att aldrig få… Uppleva den. Jag vill ta den, vill jag känna den i huvudet, i blodet, i bröstet. Jag vill att något förkroppsligar allt jag tycker är vackert med världen så att jag kan få krama det, få hålla i det, få ha det runt halsen i en sån där liten amulett som går att öppna till två små tavlor. En oändligt olycklig känsla av att aldrig vara nöjd.

Jag tror bara på ödet ibland, vissa specifika tillfällen när allt plötsligt känns övernaturligt. En januarinatt förra året var jag, som ofta, för pigg för att somna. Precis vid fönstret låg jag i min säng som förtrollad, kunde inte slita blicken från vinterstormen som brakade utanför. Så livlig, så otroligt oberoende människan, så ond och god på samma gång. Så pågående, bestämd, så bestämd att det kändes förutbestämt. Jag vet inte varför jag är så känslig för intryck och utsida. Kanske är jag så ytlig att det når ända ut. Kanske gör jag allt för att vägra vända blicken inåt, kanske är min insida så ful att jag vill invadera allt som är vackert, försöka få det att smitta av sig.

Att lära känna sig själv är på gott och ont. 

“Åh, ljuset är så vackert här.”