jag är så olycklig

i am my mother’s only one

varje kväll använder jag tandtråd tills mitt tandkött värker och mitt saliv blir mindre rosa och mer mörkrött. Jag vet inte om smaken av blod påminner mig om något även fast jag kanske velat det. jag vill att allt knyts samman, jag vill att allt gör ett intryck, jag vill ha något att säga om allting

i wear my garment so it shows

jag har svårt att se om det här är mitt liv. jag tror jag vet vad jag vill men det spelar ingen roll för jag vet inte om det finns längre, det jag vill ha. det kan vara så att det är försvunnet, för alltid. och isåfall måste det vara det, det måste vara så. men jag har fortfarande en stark, narcissistisk idé om att jag är ämnad för tragedi. praktfull tragedi. samma övermod som får mig tänka att jag är avskydd av alla

only love is all maroon

jag vill att allting har en mening, att allt jag drabbar mig själv med i slutändan vill peka på något. att det inte är såhär livet är, att världen faktiskt bryr sig om mig. att jag ska få upprättelse.

gluey feathers on a flume

anledningen till att jag skäms så mycket för mitt skrivande är på grund av alla andra som skriver, alla andra som skriver som inte heller kan skriva. jag kan inte skriva, jag kommer aldrig kunna skriva, vill jag ens skriva? jag blir arg på mig själv när jag skriver. det kanske är för att jag kommer närmre mig själv, föreslår jag för mig själv

sky is womb and she's the moon

i denna berättelse om mina segment är detta ännu ett lager av segment, för varje anteckning, varje tanke är ett nytt segment. tillsammans hade de kunnat ge mig en helbild, om jag bara var smart nog. om jag bara hade verktygen. om jag kunnat se allt samtidigt hade jag kanske hindrat mig själv tidigare, fast det litar jag inte på. för jag är på väg ner i ett djupt, djupt hål. som alice i underlandet utan äventyr, bara det obehagliga. och efter ett tag går det så fort att jag inte kan stanna. det är märkligt, hur normal jag måste verka, om man inte är jag, om man inte hör alla mina tankar, om man inte vet allt jag ägnar mig åt, prick alla misstag jag begår. jag måste verka så normal, jag vet inte hur jag lyckas, haha. kanske är det därför alla är så arga på mig? för de ser mig som normal, de ser mig som en frisk person som gör sig skyldig till en sjuk persons misstag. om de bara visste vad som hände i mig, hur mina tankar låter, hur sjuk jag egentligen är. fortfarande är?

i am my mother on the wall

with us all

i move in water, shore to shore

nothing's more

Myrna LorentzsonComment
känslor 4ever

sorg är kärlek som blivit hemlös, som förlorat sitt objekt, som svävar i intet

min mamma säger det till mig. allt jag vet är mammas ord

jordnära, ordnära, down to words, nere på orden

allt jag skriver blir orent när jag sorterar det. jag kan inte ha en tanke med vad jag skriver det måste bara  

ut. för när jag börjar tänka slutar det vara på riktigt. för inget som är smutsigt finns på riktigt  

Myrna LorentzsonComment
Blinka lilla känsla

Jag vill spinna ett nät runt dig, av kärlek och allt som är gott. Det ska vara så mjukt att inget någonsin kommer åt dig, så mjukt att inget någonsin gör ont. Varje gång du faller ska det skydda dig, när du inte orkar ska det rädda dig. Allt som är fint förtjänar du, och nån dag snart ska det bli ditt. För jag vägrar ge mig förrän din lycka vinner, förrän mörkret inte kommer åt, inte når dig, någonsin. Du är aldrig ensam, tillsammans är vi två.

Tankar till ingen

jag skickar brev utan frimärken till dig. brev efter brev som försvinner ner i en gul låda och sen aldrig ser ljus igen. aldrig öppnas, aldrig läses, aldrig betyder något för någon annan än mig. jag tänker på dem, jag tänker på posten, kan jag skicka så många brev att de tillslut når fram trots att jag aldrig betalar för portot? jag hoppas inte det. själva poängen är ju att jag ska kunna skicka breven utan att du ska behöva läsa dem. att jag får allt sagt utan att du tvingas lyssna.

ett brev utan frimärke är ingenting, som ett träd när det faller ensamt i skogen, som ett glory hole in i en vägg. som att gråta under täcket och viska samma namn för sig själv, om och om igen i nått desperat försök till självtröst. en avsändare och ingen mottagare. hela mitt liv har jag varit beroende av en mottagare.  

jag orkar inte mer

feg titel

jag oroar mig som mest

när allt känns lätt

då vet jag att något är fel

för allt kändes som enklast

när det var som värst

 

en sorg som blir till frustration som blir till ilska som förhoppningsvis snart kommer bli till nått annat för jag avskyr känna ilska. jag har en inre kompass men jag har svårt att lita på den, svårt att lita på mig själv. jag känner mig ful när jag känner mig missförstådd och orättvist behandlad. det verkar så enkelt ibland, för de jag trodde jag var nära, att bortse från att jag är legitimerat störd. det är inte bara någonting jag säger eller tror jag har en faktisk diagnos som gör grejer som kanske är enkla för er otroligt svåra för mig. varför får jag ingen dispans för min störning. jag känner mig ful, när jag tänker sådär. det är så svårt att undvika bara, när mitt liv så ofta kretsar kring andras störningar som till varje pris måste ges utrymme och respekt. det gör mig ledsen att inte få det tillbaka. det gör mig ledsen att få samma krav ställda på mig som en person utan störningar. jag vill ju så himla gärna leva upp till dem men lite förståelse för när jag misslyckas, det vore trevligt. det vore kanske för mycket begärt. 

jag lämnade mitt liv för dig. jag satte mitt liv på paus för dig. jag ändrade mitt liv för dig. jag var beredd att ge upp mitt liv för dig. jag var redo att göra precis allt i hela världen för dig, när allt var som tyngst kände jag så extra mycket. jag trodde din kärlek var närmre villkorslöshet än vad jag tror idag. det gör så ont att jag darrar.

ibland kan jag vidrigt önska mina problem vore depressiva istället för vad de är nu. jag längtar så mycket efter förståelsen, omtanken, mjukheten från människor i min närhet. istället är de arga och oförstående när jag beter mig destruktivt. jag vet att jag har lika stort ansvar som alla andra i den här världen att vara en bra människa, och jag vill inget hellre än att vara det, men det är svårt för mig, det är svårare för mig. jag vet inte. allt jag önskar är bara lite förståelse. ni fattar inte hur viktiga ni var för mig. ni var allt för mig. ni var mitt enda liv och min enda trygghet. fattar ni inte att jag lämnade allt för er

i taket lyser känslorna

Jag hatar min borderline så mycket att jag nästan vill dö

Även fast jag vet att mina känslor inte är rimliga gör dom att jag nästan vill dö

Men den här sorgen är ny eller iallafall minns jag den inte. Min sorg brukar explodera men nu har den fastnat på mig, under mig, som en tjock vidrig blöt handduk i min bröstkorg har den slagit rot och knut på sig själv. Och den bara pågår och jag förstår inte när det tar slut för nu har jag gråtit nästan varje dag i mer än en månad och jag håller på att tappa förståndet så mycket att jag nästan (längtar efter att hata mig själv istället. det känns som jag inte kan låta bli att hata mig själv) vill dö

Ibland vill jag försvinna så mycket att jag nästan vill dö

“Ibland vill jag gå sönder
Som ett glas som går itu
Så att det aldrig mer kan lagas
Inget kan bli som förut

Ibland vill jag slå sönder
Allt som någonsin hållt mig kvar
Och lämna allt jag någonsin trott på
Inte längre ha nått val”

jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig

i rymden finns alla känslor

Jag skriver i min dagbok att något fattas mig. Jag kan sätta fingret på det, tror jag, om jag bara är tillräckligt tålmodig i min noggrannhet när jag bläddrar. Stryker mina toppar över ord jag minns och kramar varje kram och låter hjärtat värka fritt när ångest ramlar över mig som om den vore på väg någon annanstans. 

Jag åker timmar i bilen, när jag kör är jag ensam även om passagerarsätena inte är tomma. Jag tror jag ärvt det från mamma, hur mycket jag tycker om att köra bil. Och mindre än någonsin förstår jag bilden av ett Sverige i förfall, när allt så praktfullt och pålitligt rasar mot mig. När solen träffar lågt och musiken är perfekt kan jag inte tänka på något annat än hur vackert allting är, hur vackert allting alltid är. Jag tänker på alla platser som existerar utan mig och plötsligt känns allt lyckligt. Små korta rus jag sparar i mitt lilla bröst, sparar för att plocka fram när jag faller. För det enda jag räknar med är att jag faller.

hela känslohavet stormar

jag skriver i mina dumma anteckningar om hur ensam jag känner mig, om hur missförstådd jag känner mig. jag försöker vilja alla väl och göra alla rätt men det är så svårt utan att svika integriteten och det är så svårt att inte få panik av hårda ord och svara saker jag egentligen inte tycker bara för att jag är så rädd för att 

inte vara omtyckt, vara ensam, vara ensam, vara ensam

jag kommer aldrig vara bekväm med ensamheten och det är därför jag skriver. jag är allergisk mot allt som inte är bra ”stämning” men jag överrumplas av livet, jag får ingen rättvis chans. allt är för mycket, det är för mycket för mig att orka. de två senaste åren har varit så oroliga, så oroliga. det har inte gått en dag ens utan oron. mitt hjärta är i tusen bitar men det är också lättare att bära på något sätt. din börda har varit det tyngsta och finaste jag någonsin burit. och det är kanske därför jag burit, mig åt som jag gjort 

1.

Mitt liv är korta segment, det ena kommer flygandes efter det andra. Jag tänker mig det som en triangel, en spets i rasande fart. Som fåglarna när de flyttar söderut. Jag tycker alltid synd om de som blir kvar. Det är mitt problem, inte att jag tycker synd om fåglar (haha tänk att ha det som sitt problem) men att jag kan inte se den stora bilden, bara segment. Jag kan bara se en fågel åt gången, inte alla samtidigt trots att de så uppenbart utgör en enhet. Så när jag ska berätta om det här, om mitt liv eller vad man ska kalla det, så kan jag inte ge er den stora bilden. Jag kan inte vara rättvis, jag kan bara berätta om delarna. Vissa delar. Jag minns ungefär ingenting av min barndom och blir lika chockad varje gång folk gör det, minns alltså. Allt är en ungefär känsla och en enda inre bild från det att jag föds till det att jag blir elva. Jag minns vissa saker, såklart, fast sådär som man minns saker som hände för väldigt längesen, man minns lixom en stillbild, en kort frekvens, nästan inget rörligt, inga ljud och absolut inga detaljer. Jag minns när min lillasyster fick krupp. Jag minns när mamma och pappa en gång lagade godis-middag. Jag minns när jag lärde mig att hus heter “house” på engelska. Jag minns att springa och gömma mig bakom en snödriva vid garaget när pappa sköt upp raketer på nyårsafton. Jag minns att min favoritsyssla på lågstadie-rasterna var att fråga chans på killar (vid ett tillfälle hade jag sju stycken samtidigt). Jag minns hur mycket jag ville leka med barn som inte ville leka med mig. Jag minns en gång när min dagisfröken drog mig hårt i klänningslivet vid lunchen när jag stuckit ner huvudet under bordet för att rätta till min strumpa. Sånt kan jag minnas. Men jag minns ingen helhet, inget genomgående, jag minns aldrig vad som hände sen. Jag vet inte vilka minnen som hör till vilken ålder, jag minns inte om min barndom var bra eller dålig, trots det har jag alltid varit övertygad om att den varit bra, så jag antar att den iallafall inte var dålig. Jag vet inte om det är såhär för alla, det kanske det är, men isåfall förstår jag inte varför det inte pratas mer om. Hur kan det isåfall inte vara en grej vi pratar om, att människan inte kan se på sitt liv. Jag tänker på det rätt mycket faktiskt, det här med att man aldrig kan lita på sina minnen, att minnen förändras för att behaga oss. Jag tror jag lider av det extra mycket. Nej, jag vet att jag lider av det extra mycket. Jag har inte den blekaste aning om vad som är sant och vad som är mina korrupta minnen, min egna hjärna som försöker rentvå sig själv. Jag tror jag återkommer till det, känslan av att inte för fem öre kunna lita på sig själv.

Men, det är inte bara min barndom som är korta segment, det är hela mitt liv. Jag kan inte minnas hur jag mådde för tre år sedan, jag kan inte kolla tillbaka på mitt liv för en månad sen och berätta om hur det var. Jag minns bara händelser, och om dem ska jag försöka berätta, utan inbördes ordning.
 

Myrna LorentzsonComment
inga nätter vackra här

jag måste sova mer men jag vet inte hur jag ska hinna när det går så mycket tid åt att må såhär haha det är så konstigt när ledsenheten blir helt fysisk man slutar nästan känna den i bröstet  utan allt känns i benen och magen och yrseln som att svimma sittandes typ men obs ni får inte tycka synd om mig för det är inte det haha eller kanske lite eftersom jag uppenbarligen är sjuk mer eller mindre men jag förtjänar verkligen att må såhär så ni måste veta att jag hatar mig själv jag hatar mig själv mer än vad någon någonsin kommer kunna göra och det känns tryggt på nått sätt som att haha jag var först

mår andra människor såhär tänker jag när jag går runt på ica med tårar som rinner längs mina äckliga kinder utan att orka bry mig och jag bryr mig inte på jobbet heller gråter framför andra säger det är lite grejer med familjen typ men skitsamma egentligen jag bara tänker på att jag aldrig ser främlingar gråta men jag gråter så ofta bland främlingar är livet såhär för andra också eller är det bara jag som är så ouppfostrad att jag inte håller det bakom stängda dörrar 

jag är så trött jag måste sova mer men hur ska jag kunna sova mer när allt jag vill är att visa hur mycket allvar jag menar för jag vill verkligen jag vill verkligen verkligen verkligen lösa min skit 

haha

Myrna LorentzsonComment
Mitt hår ska bli så långt

kan inte hantera kärlek när den inte är villkorslös. jag är så rädd för mig själv. jag kan inte ens skriva längre jag kan bara gråta. jag vill bara vara ensam. föralltid 

jag vill inte känna främlingar jag vill bara vara trygg. hur kan det vara så himla svårt att förstå, att allt jag gör är bara en evig jakt efter trygghet  

 

Myrna LorentzsonComment
ett äckligt inlägg varje dag

på mitt hotellrum i malmö, hyllie
försöker gråta till solnedgången från tionde våningen
sätter på antikrundan och känner andras lätta liv flöda genom mig
kan inte gråta, något saknas
vad är motsatsen till tom
jerry

kanske har jag tömt mig
har stängt av alla notiser och dolt alla chattar
usch jag har aldrig velat försvinna såhär
men när jag på riktigt började tänka på att
flytta till skåne
fick jag så mycket ångest av alla jag måste avfölja för att inte dö

kanske ska jag försvinna ändå
ingen gång kan vara bättre än nu
mina chanser, mina liv, jag kan inte längre landa på föttrna
har jag någonsin landat på fötterna?

jag vet inte men jag har aldrig haft så här svårt med relationer
varför blir relationer svårare och svårare för mig
varför lär jag mig aldrig
varför är jag den största idioten som någonsin levat

ligger vaken
bytt till kunskapskanalen
om sömnlöshet
Haha
 

nykter dag 4

IMG_9201.JPG
jag ljuger så bra för mig själv

och det är väl nu jag inser att jag kan inte dricka alkohol. gud vad töntigt det känns att skriva eftersom jag skrivit det hundra gånger redan men jag
kan inte, det går inte, det förstör mig
inte för att jag vill skylla allt på det
mycket beror väl också bara på att jag är
den största idioten som någonsin levat 

och mamma smsar

Du har kommit så långt. Du fuckar uppenbarligen ännu upp men din emotionella instabilitet är så mycket mindre än den varit. Jämför med tonåren eller när du precis kommit till Stockholm, då du var as-dålig på att lugna dig själv. Jag hoppas du kan använda detta som skett nu till att ytterligare ta kontroll över ditt liv. Du är underbar.

det är så jobbigt att sånt här måste hända hela tiden. jag har väl försökt varna mig själv också. läser igenom saker jag skrivit och det står ju där, klart och tydligt

för bara en månad sedan skriver jag

“Varför måste jag slå botten med jämna mellanrum för att minnas hur jag egentligen vill leva? Jag tycker det är orättvist. Jag minns ju hela tiden hur jag egentligen vill leva.”

hhhhhhhhhhh
Jag är så jävla dum i huvudet 

hotell gör mig trygg. tanken på en ständigt bemannad reception gör mig trygg
min ständiga jakt på trygghet fortsätter
det är så hemskt när sociala medier ger en ångest
men att vara utan dem ger lika mycket ångest

Godnatt
ibland hoppas jag för gott
 

rekord i självhat

allting är igen då, vågor av ångest. som jag andas, som mitt hjärta slår, med pauser och sen stark stark stark
vad har jag gjort. vad har jag gjort
som att jag skendränker mig själv, med livet för min mun tvingas jag av mig själv, sluta andas, för det är jag, och ingen stad, som gör såhär mot mig
ändå kan jag inte släppa tanken
jag kan inte vara kvar i stockholm
kanske följer jag med mamma ming och django till chicago
kanske flyttar jag tillbaka till skåne

jag förstör allt som är viktigt. jag vet inte om det är av destruktiva krafter eller för att jag bara är den största jävla idioten av alla idioter som någonsin funnits
jag gråter ner till malmö
jag gråter hos mamma
jag gråter i drömmen
och sen vaknar jag med ett uppsvullnat liv,
allting skaver
det är det värsta
att jag är den värsta 

Så nu sitter jag på marken utanför 13
och hoppas nästan på att ni aldrig förlåter mig
så jag slipper såra er
igen och
igen

Nykter
psykolog
Anonym, hålla sig borta, hålla sig hemma
försvinna
gud jag orkar inte :( 
det gör mig ledsen för jag tror på riktigt,
att festa och barn är det enda som kan få mig tycka om mitt liv
och mig själv

jag hade inte brytt mig om att jag inte kan ta hand om mig själv
om det inte vore för jag därför inte kan ta hand om relationer till andra
 

 

*****

jag försöker att inte tänka i klyschor
där byggnader tornar upp sig när jag går
och jag hör dem nästan
för det är söndag
och allt är tyst, även det som låter

jag smakar illa i munnen
som torra kemikalier  fastnat mellan mina tänder och
bakom mina tänder
framför varje smarta val

det har regnat
kan ni känna hur det luktar
för det kan inte jag
och jag är ledsen över varje människa
jag inte får följa
jag vill veta var ni ska
och varför

jag försöker att inte tänka i klyschor
men det har regnat över sensommaren
och jag borde må så himla dåligt
men jag mår så himla bra

jag är frisk. visst är jag?

Jag skriver för att minnas, tror jag. Det är vad jag säger när nån frågar iallafall för jag står inte ut med nån annan förklaring typ att jag ”gillar att skriva” eller något ännu värre som att jag tror mitt skrivande skulle kunna bli nånting eller att jag skulle vara bra på det. Så, jag skriver för att minnas men det verkar inte hjälpa så värst eftersom jag för tredje gången den här veckan är kvar på en efterfest till solen inte bara gått upp utan också värmer, jag måste sitta i skuggan. Jag sitter på en balkong. Jag vill dö. (Jag säger det för att jag är rädd för döden och jag vill avdramatisera den. Jag vill inte dö, motsatsen faktiskt, jag vill verkligen leva.) På andra sidan innergården har en äldre dam börjat söndagsstäda (jag vet inte exakt om det är det hon gör men det klär mitt narrativ). Hon har fönstret öppet och skakar sina mattor. Kanske är det inte bara hennes mattor, jag hoppas hon delar dem med någon. Jag hoppas hon har någon att dela sina mattor med. Jag ser henne och jag letar efter hennes blick, jag tror jag vill att hon ska rädda mig. Jag vill byta plats med henne. Jag vill det, verkligen, jag vill inget hellre än att vara uppe klockan 10 en söndag och städa och dricka kaffe och lyssna på radio. Kanske ta en promenad, läsa ut en bok. Men jag sitter här. På en balkong hos en vän jag inte känner. Jag är pank och jag har ont i huvudet och jag vill kräkas av ångest. Och det enda jag kan tänka på är varför jag återigen utsätter mig själv för det. Jag vet att detta är så nära jag kommer att dödslängta, men egentligen är det ett hån mot dödslängtan eftersom jag kollar min puls var tredje minut. Lägger två fingrar mot halsen och känner efter noga, jag försöker vara diskret eftersom jag skäms. Jag är livrädd för att dö på riktigt och jag är livrädd för att dö när jag lever. Jag är livrädd för att dö mitt i livet.

Jag känner mig mer sjuk emellanåt. Och sen mer frisk. Och sen tillbaka. Det kanske är processen? Men ibland känner jag inte ens i närheten adekvat panik när någon sagt att vi ska äta något och sen ändrar sig. När någon sagt att vi ska äta en viss tid och sen ändrar sig, ändrar till någon annan tid eller någon annan mat. Jag börjar nästan gråta när jag ska handla maten för jag vet inte hur man lagar mat och jag vet aldrig vad jag ska äta. Jag är inte ätstörd egentligen. Det är bara ett symptom. Ett mantra, nästan. Ett sätt för min sjuka sida att hitta tillbaka till mig, smyga sig på, ta kontrollen, eller vad fan det är den nu gör. Jag känner mig hatad. Jag känner mig jobbig. Jag vill försvinna haha. Och då kan jag längta efter att väga 39kg igen så det syns tydligt utåt, att jag också hatar mig själv. Och jag kan sakna att ha nya sår jag klär i sånt där mjukt bandage man bara lindar runt armen, så att folk inte någonsin får för sig att jag tycker om mig själv.

Plötsligt klarar jag inte av oreda. När jag lämnas ensam på stranden för att vakta grejerna när de andra badar börjar jag sortera allt vi har med oss och plötsligt kan jag inte sluta. Alla skor måste stå för sig och alla väskor tillsammans och ingen sand får röra filten vi sitter på eller mig eller våra saker. Jag har inga allvarliga problem tror jag. Nej det har jag inte. Mina problem idag är en skugga, ett skämt. Jag står över mina problem idag, visst gör jag? Men jag kan väl ändå märka tendenserna, antar jag. Och om jag ska vara helt ärlig nu så kände jag panikångest för första gången på flera år en natt i en annan väns lägenhet. Varför måste jag slå botten med jämna mellanrum för att minnas hur jag egentligen vill leva? Jag tycker det är orättvist. Jag minns ju hela tiden hur jag egentligen vill leva.

Min psykolog sa alltid att jag svarar ”jag vet inte” för mycket. Men jag vet ju inte. Jag vet ingenting. Men jag är frisk, visst är jag? Jag kan spåra mina känslor och jag gillar inte längre att vara destruktiv. Jag är frisk. Jag vet det. Jag vill må bra, jag vill må korkat bra. Jag vill ha fönat hår och läppglans och hy med lyster. Jag är frisk. Visst är jag?

hemlängtan

jag funderar över om jag är olycklig. varför är jag isåfall olycklig. e det de där med hem? nu igen? att jag saknar mig själv i det, att jag inte är min egna viktigaste person. ibland känns det som jag är två personer. en person och så en annan person som betraktar allt jag gör och tycker illa om det. jag är inte den första jag skulle rådfråga, vilket ju är konstigt eftersom jag borde vara den som bäst kan svara på mina frågor. men den är där, denna ständiga längtan efter hem. jag tål inte nya platser och när jag är på nya platser famlar jag desperat efter allt som kan påminna om hem. som en missbrukare ute efter sin fix. jag vet inte ens vad hem är, eller jag vet inte hur jag beskriver det. det är väl inte en plats egentligen utan nått typ av tillstånd. trygghet är hem och hem är trygghet men jag vet inte var den ena börjar och den andra slutar därför kan jag aldrig reda ut varför jag får så mycket ångest av att vara utomlands. jag blir ledsen när jag tänker på det. när jag tänker på mig själv och vad jag betyder för mig själv i förhållande till vad jag vill betyda för mig själv. jag vill vara på en plats där jag bara behöver mig själv. och för att klara det måste jag ha en identitet jag trivs med, jag kan inte klamra mig fast vid samma destruktiva identitet jag haft sen jag var liten. jag måste våga prova nya identiteter. för annars kommer jag aldrig vara nöjd med att vara, bara jag. och det är allt jag vill, trivas själv.

Myrna Lorentzson
ge mig tid

jag får syn på något som ger mig ångest. jag vet inte vad. inte att jag inte vet vad det är jag tittar på men jag vet inte varför det ger mig ångest. det händer mig ibland, att jag tittar mot ett föremål (ofta nytt eller främmande) och så ger det mig ångest. nu alldeles nyss till exempel, stod jag mot ett fönster och jag såg på det och jag tror det såg på mig tillbaka och sen plötsligt bara, så kommer det ångest. jag är som en hund som skäller högt på främlingar eller det som ens andas främmande. jag är som en hund för jag behöver tid med varje enskilt föremål innan det slutar ge mig ångest. jag vet inte varför jag är så ängslig för nya saker och nya intryck, det är väl så jag bara är

så jag är bara

jag vet inte vad

jag vet inte vad jag ska kalla dig nu. jag vet inte vad jag ska kalla dig nu när vi inte är tillsammans för jag kan ju inte prata om dig som en kompis? du är ju inte en kompis du är ju min PERSON. men det är ju konstigt att referera till någon som ens ”person”. och jag kan inte kalla dig mitt ex för jag kan inte tänka på dig som mitt ex. ”ett av mina ex”. du är ju inte det. Du är ju mitt hjärta, mitt hem. min person

jag vet inte vad jag ska göra nu med mitt vänstra ringfinger. jag har hängt min ring i en kedja runt halsen men mitt finger är så tomt, jag inbillar mig att jag har ett vitt sträck där den satt men det är inte möjligt eftersom den enda färg jag fått är från brun utan sol och varje gång jag smort in mig har jag tagit av den. nu är den av hela tiden och det känns så konstigt. det känns som det kliar i en kroppsdel som inte längre finns. inte för jag vet hur det känns men jag tänker att det måste vara så det känns

jag vet inte vad jag ska göra med mina tankar nu. allt påminner om dig. isabel berättade att hennes mamma sadlat om vid 40 och börjat plugga sjuksköterska, å jag tänker på din mamma som har samma tankar. jag tänker lyssna på en låt men jag prenumererar på dina listor. jag tänker logga in på netflix men där har vi ju ett gemensamt konto. jag tänker åka från mariatorget men då minns jag bara i början när vi hängde så mycket på röda linjen. jag dricker te och då tänker jag bara på hur mycket du inte gillar te. jag tänker att jag ska rensa bland mina kläder men alla är knutna till dig på nått sätt. ”den här köpte jag när jag fyllde 20, du va med vi va på second hand”, ”och åh, här e ju en tröja jag fått av dig”. jag går från jobbet och tänker bara på alla gånger jag varit på väg hem till dig, efter jobbet. Det går plötsligt inte att tänka utan att tänka på dig

jag försöker ta hand om mig själv nu. hitta tillbaka till det, det härliga och underbara med att dricka nått varmt och smörja in sitt ansikte med en kräm och måla naglarna med nått fint nagellack och sitta i sängen med datorn (även fast jag inte har nån säng utan sover i en outfälld bäddsoffa). att läsa nån bok fast den jag läser nu handlar om ett förhållande som tar slut. men jag älskar ju det. jag älskar att ta hand om mig själv och det sjuka är att jag är ganska bra på det när jag anstränger mig. när jag verkligen bestämmer mig. jag vill börja laga riktig mat och promenera nu när kvällarna är så långa och varma. jag vill ta hand om mig själv. jag tror aldrig jag varit så redo för att må bra

Det kan bara kännas så menlöst när jag inte får må bra med dig

Vi är poesi

När tåget stannar i Hässleholm och jag hämtat korten går jag in på Pressbyrån och jag köper en sån där grön oatly-smoothie. Förra året när jag mådde det sämsta jag någonsin mått var jag nere i Skåne hos mamma. Och jag bara grät och grät och grät och jag kunde inte äta eller sova eller andas eller tänka. Då köpte mamma en sån där smoothie till mig och jag minns att jag drack den och att det på något sätt faktiskt kändes lite bättre, haha. Så nu varje gång jag inte kan sluta gråta köper jag den smoothien, och den påminner mig om att känslor bara är känslor och att känslor går över, det ligger i känslors natur.

Jag måste skriva tänker jag. Jag måste bearbeta min sorg och jag måste vara förstörd och ledsen och det är okej att inte kunna andas. Men hur skriver man om tre år utan att det blir orättvist. Hur ska jag kunna skriva om alla småsaker som händer i ett förhållande, alla detaljer som gör någon man älskar till den man älskar mest? För på något sätt är det småsakerna som blir viktigast. Tanken på att inte få låna din blåa pyjamas och lägga mig i sängen din mamma köpte till oss, att kolla brooklyn99 tillsammans, att handla mat, att mötas upp efter jobbet, att dricka rosévin med dig i vitabergsparken iklädd enbart denim, att prata om Lilla Drevet med dig och att kolla på dig när du lagar mat och lyssnar på The Streets, att skratta så jag får ont i magen med dig och att åka till Tierp med dig och att ta in på hotell med dig och att äta brunch med dig på Rival och att fira alla månader tillsammans med dig, att låta dig trösta mig och att bli tröstad tillbaka av någon man vet förstår. Att bara kolla på dig. När du sover och när du vaknar och hela tiden där emellan.

Jag minns dagen jag flyttade till Stockholm och jag behövde jobba direkt, samma dag jag anlände, men sen efter passet åkte jag till mariatorget och så satte jag mig på en bänk och väntade på dig. Och du kom ner och mötte mig och du sa ”välkommen till Stockholm”. Och jag kommer aldrig inte minnas himmelen från Tavasgatan när vi kom hem efter nån fest vi varit på. Och jag kommer aldrig glömma när jag friade till dig och hur nervös jag var och hur starkt jag kände att detta, detta är det största jag någonsin kommer vara med om. Du är det största jag någonsin kommer vara med om.

Jag har nog älskat dig sen jag visste att du fanns. Och jag är så glad för att jag vågade köpa biljetter till Lund till dig, och jag är så glad att du kom, och jag är så glad för allt vi varit med om. Så glad för allt du gett mig och allt jag lärt mig om mig själv och livet av dig. Och enda sen jag träffade dig har jag känt mig mer hemma. Mer som mig själv, och med dig gillar jag mig själv.

Jag vet att jag aldrig kommer förlora dig, och du kommer aldrig förlora mig. Men just nu gör allt som är fint lika ont som det är fint. Och du är den vackraste och viktigaste människan jag känner, insida ut. Och det känns så hemskt att jag måste sluta tänka på dig som hem, att du inte längre är min fasta punkt. Så fint det har varit, att ha någonting man känt att ”ingen fattar”. Och jag tror på det fortfarande, ingen fattar hur viktiga vi varit för varandra. Det är knappt så jag själv fattar. Jag älskar dig så mycket, det kommer jag aldrig inte göra. Vilken tur jag haft som fått dela tre år med den klokaste, roligaste, snällaste och bästa person jag någonsin träffat.

Ingenting får hända dig

Nej vad säger jag

Allting måste hända dig

Det måste vara underbart