Vackert del 1

Jag är besatt av världen som skönhet. Jag vet inte vad det är med den som får mig att förundras så. Vanliga världen. Ibland när jag går på stan och ljuset faller helt vanligt egentligen måste jag stanna upp och bara betrakta några sekunder. Jag menar inte att kokettera, för det finns ingenting att kokettera med, men jag kan förvånas när andra inte bryr sig som jag, inte blir helt till sig. 

Sommaren med sitt fylliga gröna, allt som böljar och andas, allt som släppts fritt. Människans lyckliga natur, klänningar som drar sig över hudar, värmevågor längst asfalt, nätter som blir nya dygn och sedan morgnar, solen som aldrig går ner, molnfria himlen, mörkblått vatten som pryds av segelbåtar och fartyg. Nyvakna lakan och täcken som blir ljusgult randiga av persienner. Rosa hus som förstärks i sin färg och flimrar guldigt när solen lyser genom träden framför dem. Allt som blir lättare, tunnare, mindre komplicerat men mer nostalgiskt. 

Men också vintern, som för allt närmre vartannat. Snön som så enkelt faller, lägger sig tillrätta, som för att vila. Midnattsmörka eftermiddagar när stan fortfarande vimlar av människor, ihopkurade barnfamiljer med uppdragna axlar och röda näsor, kompisgäng med färgglada halsdukar och äldre damer i äkta djurpälsar. Hur mörk himlen kan bli av de betongtjocka moln som lägger sig ogenomträngliga på himlen, tunga som sammet. Kusliga grenar som tappat sin päls, barrträdens ståtlighet, en viss typ av solnedgång som bara tycks vara möjlig de mörkaste månaderna. 

Jag tillfredsställs aldrig i hur vackert jag tycker det är. Ser jag en fantastisk himmel vill jag inte bara vara i den jag vill vara den. De få gånger jag sett stjärnhimlen för vad den faktiskt är, när jag sett den från en plats där det inte finns gatlyktor eller grannar som stör med sitt ljus, har jag blivit patetiskt ledsen, nästan desperat över att aldrig få… Uppleva den. Jag vill ta den, vill jag känna den i huvudet, i blodet, i bröstet. Jag vill att något förkroppsligar allt jag tycker är vackert med världen så att jag kan få krama det, få hålla i det, få ha det runt halsen i en sån där liten amulett som går att öppna till två små tavlor. En oändligt olycklig känsla av att aldrig vara nöjd.

Jag tror bara på ödet ibland, vissa specifika tillfällen när allt plötsligt känns övernaturligt. En januarinatt förra året var jag, som ofta, för pigg för att somna. Precis vid fönstret låg jag i min säng som förtrollad, kunde inte slita blicken från vinterstormen som brakade utanför. Så livlig, så otroligt oberoende människan, så ond och god på samma gång. Så pågående, bestämd, så bestämd att det kändes förutbestämt. Jag vet inte varför jag är så känslig för intryck och utsida. Kanske är jag så ytlig att det når ända ut. Kanske gör jag allt för att vägra vända blicken inåt, kanske är min insida så ful att jag vill invadera allt som är vackert, försöka få det att smitta av sig.

Att lära känna sig själv är på gott och ont. 

“Åh, ljuset är så vackert här.”