Att förstöra sitt liv

För sju månader sedan förstörde jag mitt liv. Det värsta men också bästa som hänt mig. Jag förlorade två nära vänner (antagligen fler egentligen), nästan min partner och just då trodde jag att jag förlorat mitt liv, min hela tillvaro, allt. Jag ville lämna. Lämna Stockholm, lämna mitt hem, gå upp i rök, försvinna. Det låter banalt men jag kan inte beskriva hur jag var då som något annat än förstörd; av skam, skuld, separationsångest, ensamhet, chock. Jag tror att förstöra sitt liv kan bli det antingen första i en oändlig nedåtspiral eller en omstart, ett jätteplötsligt-utan-förvarning-tryck på reset-knappen. Det senare för mig, trots att det var fruktansvärt, outhärdligt. Det vidrigaste jag varit med om. 

Jag har aldrig förstått vad mitt problem varit. Varför jag skadat mig själv, varför jag ogillat mig själv, varför jag i perioder haft så svårt med empati, varför jag varit så orimligt rädd för bråk, för att bli lämnad, varför jag kunnat behandla mina föräldrar och vänner så uselt trots att jag alltid älskat dem så mycket. Jag har aldrig förstått hur jag blev så sjuk i min ätstörning. När jag var inlagd på utredning vintern mellan 2011 och 2012 var jag så orolig för min hälsa, så obekväm i min kropp, så rädd för att dö, jag inte ville inget hellre än att sluta kräkas. Ändå gick det inte, jag kunde inte.

Jag har aldrig haft traditionell tryck-över-bröstet-ångest, aldrig känt mig deprimerad, aldrig inte orkat stiga ur sängen, aldrig inte velat leva. Ändå har jag inte kunnat låta bli att förstöra mig själv och folk runtomkring mig. Så länge har det funnits där, ett självhat så stort och starkt att det nått ända ut, så koncentrerat att jag velat andra ska hata mig, vara elaka mot mig, velat vara elak mot andra, velat att mitt bröst ska bränna av sorg.

När jag förstörde mitt liv var det egentligen första gången jag gjort något oförlåtligt, något som gått ut över andra på ett sätt som varit omöjligt att förklara. När jag förstörde mitt liv insåg jag vidden av mina problem som jag så länge trott jag trots allt haft under kontroll, jag blev plötsligt handlingskraftig på ett nästan desperat sätt. Jag ville inget hellre än att förändra mig själv, förstöra personen som kunde göra så mot andra (och mig själv), bli “den jag egentligen är”. För första gången någonsin ville jag göra något åt mig själv. Tidigare har jag trott jag genuint velat bli frisk men nu insåg jag att jag aldrig velat på riktigt. Nu ville jag på riktigt. För första gången tog jag allt på allvar.

Och tänk, det var något fel på mig. Nått faktiskt fel på mig. Jag träffade en psykolog för första gången på flera år och efter en basutredning fick jag reda på att jag har borderline, mina problem gick plötsligt från att ha varit helt oförklarliga till så logiska. Jag vill inte gömma mig bakom eller skylla på en diagnos, inte alls, men för mig var det en sådan oerhörd lättnad att veta att det finns ett ursprung till allt ont. Inte en ursäkt men en förklaring på något sätt. En någonstans anledning till varför allt varit som det varit, och varför jag måste vara försiktig för att inte allt ska bli som det kan bli, något att förhålla mig till. 

Det är bra att vara rädd. På samma sätt som jag känner tacksamhet gentemot min panikångest för den fick mig att känna oro för min hälsa känner jag tacksamhet för att jag förstörde mitt liv, det gjorde mig rädd för mig själv. Jag är så annorlunda nu, på ett sätt jag aldrig kunnat bli om jag inte förstört mitt liv. Så även fast jag önskar med hela mitt hjärta och hjärna andra inte sårats, var att förstöra mitt liv det bästa som hänt mig.