velande mörknande tankar

på en toalett med nån jag inte känner. jag bara råka hamna där. å han frågar om jag har nått och jag har det. en gammal hundralapp jag sparat när de gick ut, som ett litet minne från en tid jag nog inte ens kmr vilja minns. han får låna den sen stoppar han fingret under överläppen och mumlar att jag är snygg. jag famlar mig ut skrattar nervöst försvinner bort för hur hamnade jag där? jag bara råka

mitt liv är så. jag bara råka. och jag hatar mig själv för det å jag längtar så mkt efter annat, speciellt nu när jag ligger sömnslös med huvudvärk två dagar senare. jag längtar efter den andra delen av livet som inte är att somna vid 09 och skämma ut sig online. för jag hatar att jag älskar det och jag är rädd för att jag älskar det. livet e så mkt annat, väl? så banala grejer jag längtar efter men jag vill bara vara normal. jag vill att allt omkring mig är normalt och att det minst normala med mig är vad jag heter. 

allt mörknar då och då. som om jag tillfälligt inte lever mitt liv, som om det jag gör inte får konsekvenser. som om Jag inte är Jag. jag förstår mig själv så rationellt det bara går att förstå något, men känslomässigt är jag inte där. det känns aldrig inuti, inte förrän allt faller. jag kan sitta på det där badrumsgolvet och tänka det här är fel men jag kan aldrig hindra mig själv. jag förstår att det är fel kanske är det därför jag gör det? eller så förstår jag inte hur fel det är.

jag vet inte