Relationer till killar

Okej, jag började ranta om det här på twitter men insåg sen att jag har mer att skriva av mig om, så jag ska försöka samla mina tankar om detta på något förhoppningsvis förståeligt sätt. 

Jag har alltid uppskattat relationer med killar. De främsta anledningarna till detta är två; dels för det inom patriarkala strukturer är “coolt” att som tjej ha killkompisar och dels för att relationer med killar (nästan) alltid är enklare. Enklare för att man oftast inte behöver ta sig in på djupet så värst, det räcker att man har kul tillsammans och “kommer överens”. Överlag värderar jag relationer med tjejer högre och lägger därmed större press på relationer med tjejer. Jag har större krav på mina tjejkompisar vilket gör att jag kräver och förväntar mig mer av dem.

Med det sagt har jag nu faktiskt börjat tröttna på att så många av mina relationer till killar är ensidiga och i perioder en one way street. Jag är trött på att som tjejkompis till en kille få bära det tunga som en vänskapsrelation innebär, man är den som killen anförtror sig åt och kan prata allvar med, men när killen vill ha kul och slippa tänka på jobbiga saker söker han sig till “grabbarna”, där prata känslor är så sällan förekommande att det helt går att fokusera på roligheter och att ha En Trevlig Stund utan att behöva oroa sig för att någon ska bryta den härliga stämningen med ett samtal om något seriöst. Även fast det djupa och känslosamma är en fin del av en vänskap är det i längden tröttsamt att bara eller iallafall oftast få ut den biten av relationen, relationer består ju av en asviktig balans där man ger och tar från varandra.

En annan grej jag tänkt på som tjejkompis till killar är hur man är på sin ständiga vakt, man är rädd att bli utbytt och känner sig aldrig oumbärlig. Man känner heller aldrig att man tillför något som är så viktigt att man är den enda som kan bidra med just detta, därför blir konkurrensen om killars uppmärksamhet tjejer emellan så stor. Om jag är ute med ett gäng killar och ett annat tjejgäng närmar sig blir jag irriterad och vill gärna markera för dessa tjejer att killarna är “mina”, jag hör hur sjukt det låter och jag kanske överdriver något men jag tror många tjejer kan känna igen sig i känslan. En känsla som mycket grundar sig i osäkerhet inför relationen och tävlan om det slutgiltiga målet: att vara en så pass skön tjej att man på riktigt accepteras som en i gänget, för tro mig, som tjej är det så otroligt svårt att accepteras som en självklar del av ett killgäng, och de tjejer som “lyckas” med det betraktas alltid som häftiga (och är alltid, och nu menar jag alltid, väldigt objektivt snygga). (Det finns givetvis undantag, jag har till exempel ett gäng som består av både killar och tjejer där alla mer eller mindre är jämställda varandra och bidrar med ungefär lika mycket, försöker prata generellt här.)

Enligt mina erfarenheter är relationer killar emellan oftast “enklare” än relationer tjejer emellan. De fokuserar mer på att ha kul ihop och inte så mycket på fundera, reflektera, utbyta jobbiga erfarenheter och på så sätt växa som människor. Jag har för många killar jag kommit nära blivit den första de någonsin pratat om jobbiga saker med, vilket är så jävla sorgligt. Inte bara sorgligt, egentligen, utan ett samhällsproblem och antagligen anledningen till att killar är så överrepresenterade i självmordsstatistiken. 

Killars oförmåga till känslor drabbar alla, dem själva, de runtomkring dem och samhället i stort. Att som tjej i relationer med killar ständigt behöva väga upp för hur svårt de har att ta emotionellt ansvar är påfrestande och utmattande. Om fler killar lär sig känslor och hur man närmar sig sina egna tror jag många konsekvenser av våra patriarkala strukturer hade försvunnit eller iallafall blivit bättre. Allt från att ha en blackout och bete sig dåligt mot sina medmänniskor till pappor som lämnar sina familjer tror jag hade kunnat undvikas om killar bara lärt känna sig själva lite bättre. Vilket som tjej är något man tränar på hela tiden, eftertänksamhet är viktigt. För många killar verkar den första kontakt med deras egna känsloliv inte inträffa förrän de bygger upp en riktig och nära relation till en tjej.


Disclaimer: detta är väldigt generellt och jag menar självklart inte alla killar. Jag har många killkompisar som är otroligt viktiga för mig och som jag har ett bra känslomässigt utbyte med. Jag vet även många killar som har fina relationer till varandra. Men överlag lixom. Slut på disclaimer.