att dricka alkohol

De flesta vuxna vet vad det pratas om när det pratas om en vit månad. Om man inte haft en själv på ett tag kanske man planerar att ha en. Eller så har man någon i sin närhet som har eller iallafall haft en nyligen. Just januari verkar vara den alkoholfria urmånaden. Den är perfekt som nykter månad av flera anledningar, dels är man alkosliten efter jul- och nyårsfiranden och dels är januari en så jävla tråkig och grå månad att man lika gärna kan gå all in tråkmåns. Inga uteserveringar, inga kollegor som är taggade på AW och så vidare. Men framförallt tror jag det har med Tiden att göra. Inte för att låta som en pretentiös knasboll som snackar om illusionen av tid nu men, illusionen av tid och hur vi uppfattar tid verkar göra att vi tycker det är enklare att bryta vanor när tiden börjar om. På måndag, den 1:a nästa månad eller början av ett år blir lixom symboler, vi hinner vänja oss vid tanken på att saker, vi, ska förändras. Hur ofta hör man om någon som ba “jag ska börja träna” och så börjar de nu på en gång, samma dag, en timme senare. Unheard of va?? Vi människor verkar inte riktigt funka så? Vi vill gärna se den jobbiga förändringen framför oss en stund innan vi genomför den, innan vi börjar vårt nya liv. 

Nåväl, jag ville såklart inte vara sämre än någon annan, så januari har varit en alkoholfri månad för mig också. En månad låter ju inte som (och är inte heller) en speciellt lång tid, men det är faktiskt svårare än man tror. Jag har vänner som också skulle haft vit månad men som blivit tvungna att överge uppdraget efter typ två veckor, de klarade helt enkelt inte av det. Och egentligen är det väl inte själva handlingen att vara utan alkohol om är svår, utan att tacka nej till alkohol. Det är något man verkligen upptäcker när man inte dricker, hur ofta man annars dricker. Det faller sig mindre naturligt att tacka nej till alkohol, iallafall för mig, vilket gör att jag i större utsträckning noterar när jag väljer att inte dricka. 

Nåväl igen, jag skulle vilja prata lite om vad som händer med mig när jag inte dricker, hur jag mår av att inte dricka. Jag mår så jävla bra av att inte dricka alkohol, det är fan helt sjukt. Om man känner mig eller för all del bara läst texter jag skrivit om psykisk ohälsa, vet man att jag inte direkt är en problemfri person. I perioder faller jag ner i hål av olidligt djupt självhat, detta uttrycker sig på olika sätt, det ena mer destruktivt än den andra. Och så har det varit sen jag var 13. Men! När jag har nyktra perioder (detta är min andra ordentligt nyktra period sen jag började dricka) börjar jag fundera på om inte alkoholen är roten till typ alla mina problem. Det känns fruktansvärt att det skulle vara så, det känns fruktansvärt att något så roligt som att dricka alkohol är det som gör att jag ibland inte kan fungera som en “normal person”. Jag hade en längre nykter period i somras, nästan tre månader gick jag utan att dricka. Det var förvisso mycket annat som hände i mitt liv då, men jag märkte verkligen skillnad på mig. Jag sov bättre, jag gjorde saker jag ville göra, jag läste mer, jag kände mig snyggare, jag hade enklare att fokusera, enklare att ta tag i saker, blev bättre på att städa och hålla ordning hemma, kände inga ätstörda tendenser men kanske viktigast av allt: jag kände knappt något obefogat självhat, ingen destruktivitet från ingenstans, inga plötsliga infall av att vilja förstöra mig själv och min omgivning. Jag mådde bra. Och jag känner det nu igen. När jag promenerade runt på stan en eftermiddag för några dagar sedan kände jag ett lyckligt rus i bröstet. Från ingenstans!!!! Och plötsligt mindes jag hur det känns, hur det känns att inte må dåligt. Inte för att jag går runt och mår dåligt hela tiden annars, jag är faktiskt en väldigt livsglad person som uppskattar livet och min omgivning otroligt mycket. Men det är som att jag under en period varit mer rationellt övertygad om min livsglädje än känslomässigt så. Det om än korta lyckoruset påminde mig om hur det är att vara en lycklig person på riktigt, så som jag vet att jag är.

Det är tråkigt, nästan hemskt, att komma till insikten jag gjort. Jag kommer, någon gång, behöva sluta dricka alkohol helt och hållet. Jag tänker inte ens skämmas över hur jobbigt jag tycker det är. Det är tråkigt att jag dragit nitlotten Överkänslig, men nu är det så det är. Och även fast jag kanske mår extra bra än andra utan alkohol känns det rimligt och viktigt att människor (framförallt i min ålder) börjar tänka lite mer på sina alkoholvanor. Man behöver inte ens dricka mindre, men iallafall tänka på dem. Tänka på vad de gör med en och hur de påverkar ens känsloliv. Jag tror alla hade mått bättre av det. Det här året ska jag försöka dra ner på min alkoholkonsumtion ordentligt, och även fast det känns förjävligt på vissa sätt ser jag ändå fram emot det. Jag ser fram emot att ta kontrollen över hur jag mår.