haha

Jag släcker alla lampor och tänder alla ljusen och jag sätter på musik jag tycker klär the occasion men det är någonting som inte stämmer. En vägg, ett kantigt eko som stör, en falskhet, en besatthet av narrativet som hamnar i vägen. Jag försöker se bortom den men jag glömmer att se mig omkring, jag har fastnat. Allt är suddigt. Nej, jag menar det, allt är suddigt.

Jag står framför badrumsspegeln. Mitt hår måste bli mörkare. Jag drar i mina kinder, jag har ont, i ögonen mest men överallt egentligen. Mitt svarta smink på ögats nedre kant och mina gamla linser skaver och kliar mot svullnaden, jag grät innan, det syns, det är ömt och rött och patetiskt. Jag smörjer in mitt ansikte med kräm och mina nagelband med olja, jag borstar tänderna och använder tandtråd, jag kammar igenom mitt hår, jag byter om till pyjamas, jag funderar på att skära mig själv i armen.

Jag klär av mig alla kläder. Jag korsar armarna över brösten, en reflex till och med när jag är ensam. Jag känner med handen över revbenen och upp mot halsen, det gör ont, men inte som ångest utan i huden, jag har ont i huden. Som ett blåmärke, tänker jag, kollar i spegeln, ser ingenting men känner något, besvikelse? Jag kliver in i duschen och tvättar bort allt. Jag skrubbar tills mina armar är röda och benen värker. Jag får mig själv att komma. Jag gråter, jag vet inte varför. Vattnet blir varmare, och varmare, och varmare. Så känns det. Det svartnar, jag svimmar, sittandes.

Jag känner mig utanför. Jag vet inte varför. Som att alla förstår någonting jag inte gör, som att alla delar någonting jag inte har, och när jag försöker ta mig dit ser jag bara ryggar. När jag frågar förstår jag inte svaret, jag förstår inte språket. Ibland når jag nästan dit, ibland är jag så nära. Sen händer något, och plötsligt är jag utanför igen, ett ljusrosa filter jag inte kan tränga igenom. Jag ser det, men jag kan inte ta i det. Sen försvinner det iväg och hur högt jag än ropar får jag aldrig något svar. Och så är jag ensam igen.

Jag dansar, under mig dansar andra, och jag tänker på varför ingen gillar mig. Jag undrar vad jag gör fel, jag undrar varför jag aldrig blir någons bästa vän, jag undrar varför ingen skulle sakna mig om jag försvann, jag undrar varför jag inte gör ett avtryck, varför era liv fortsätter utan mig. Varför saknar ni mig inte. Jag som är så hemsk. I mina desperata försök att nå er föder jag mitt självhat, det gör ont men jag vill så gärna ha något gemensamt. Jag lovar mig själv att sluta höra av mig, se hur lång tid det tar innan jag märks, hur lång tid det tar innan någon saknar mig. Men jag är så rädd för svaret, jag är rädd för vad jag egentligen redan vet, jag är ingens förstahandsval.

Jag är en besökare. På varje plats jag hamnar är jag tillfällig. Trots det fäster jag mig så naivt vid alla, tänker att varje ny person är en ny chans till förlösning, till att hitta det jag söker. Men jag är ju bara tillfällig, så det slutar alltid i separation, det slutar alltid i ensamhet, det slutar alltid i självhat. Varje gång lovar jag mig själv att inte göra om det, att inte inbilla mig att jag betyder någonting för någon. Sen kan jag inte låta bli, jag längtar för mycket efter att bli omtyckt. För jag söker mig själv i alla jag träffar, jag söker efter någon som förstår mig så att jag också kan göra det. Jag känner något, besvikelse, definitivt, infinitivt. Har jag för höga krav? Tänker jag för stort? Jag vill ju bara att någon ska känna för mig, som jag känner för alla.

Jag är lögnaktig och manipulativ. Jag förtjänar ingenting. Jag är för krånglig. Man bör hålla sig borta. Jag är självisk. Jag är svag.

Om det är vad ni tycker om mig är det vad jag tycker om mig själv. Jag vill bara vara en del av något.

Myrna LorentzsonComment