parallellt

en helgkväll för mig, det är jag och din katt. du äger ett litet liv som ler mot mig när jag tvingar det till min famn. som hon faller i avslappning påminner mig om mig själv, på samma sätt, i samma säng. när hon blinkar gör hon det till mina andetag, de är hennes nu.

den här lägenheten är förstörd, den här lägenheten är förtrollad. ur varje kruka växer månen, runt varje hörn väntar fler krukor. torr jord jag glömmer vattna, ändå knakar det som ingen tid någonsin passerat. bakbunden av minnen tvingas jag till stillhet, en betraktares lättade olycka åt att det aldrig fanns tid, det var alltid för sent.

utanför växer stockholms sista träd, jag undrar om dess strumpor är blöta när det trampar runt mellan vinter och höst. jag står framför spegeln och möter min blick när jag förvrider den en sista gång. ett ansikte är aldrig en helhet, bara delar av alla pseudoliv som kunnat ske men aldrig fick, alla pseudoliv jag glömde vattna. mina röda fingrar stryker över det, hon bär dem fortfarande, i små skåror under ögonen och porerna på mina kinder. en dag kanske de sipprar ut, förklädda i tårdräkt. jag hoppas någon varnar mig

Myrna LorentzsonComment