fear of missing out

Ibland vill jag bara försvinna. Försvinna på något sätt. Tanken är så vanlig, jag vet. Alla tänker den och känner den och förstår den någon gång. Men för mig känns det så märkligt när den kommer eftersom det är så långt ifrån hur jag annars känner, och för att den kommer från andra hållet typ, om ni fattar? Jag vill uppleva allt men ibland är det som att om jag inte kan uppleva allt vill jag inte uppleva alls. Som att jag blir ledsen av allt jag missar och då hellre missar allt. Hellre ställer mig utanför hela grejen, hellre inte ens deltar i leken, hellre tar egna beslut om att inte vara med. Inte delta. ”Delta”. Och då känner jag så ibland, och det känns väl lite som självhat kanske eller det kommer från samma plats iallafall, att jag vill ta bort alla mina sociala medier och flytta långt från Stockholm och bara vara med mig själv. Även fast jag vet att det nog hade tagit kål på mig eftersom jag inte är så jävla bra kompis med mig själv. Men så känns det ibland. Som att jag inte står ut med att missa någonting alls men det är ju helt omöjligt haha jag fattar det, så då vill jag missa allt. Allt eller fucking inget.

Jag och min psykolog pratar en del om det, om självhatet som egentligen inte beror på mig själv utan andra. Asså att jag hatar mig själv när jag tror ni gör det. Och jag tror det ganska enkelt tror jag. Vi pratar också om sex och varför det är svårt för mig eller iallafall har varit svårt för mig, och hur det hänger ihop med att jag gillar att välja känslorna jag känner och inte låta dem vara så genuina typ. Att jag blir obekväm när känslor bara kommer av sig självt som de gör under typ sex. Att släppa kontrollen lixom. Det gör att sex alltid är en lek eller kanske ett spel för mig och inte något jag kan tycka om. Och det är ju typ på grund av hur rädd jag är för mig själv och vem jag är egentligen. Därför klarar jag mig inte utan sociala medier och därför har jag så mycket social energi, för att när jag är ensam är jag helt ensam. Till och med utan mig själv, eftersom jag inte känner mig som Någon alls när jag inte har andra människor runt mig som kan bekräfta vem jag är. Och hela min personlighet är lixom uppbyggd på andra människor och hur andra människor uppfattar mig. Jag låter andra bestämma vem jag är. Jag kan vara vem du än vill att jag ska vara osv. Och jag måste också sluta dricka alkohol ju så vad skulle jag ens ägna mig åt om jag bestämde mig för att försvinna? Haha. En gång när ni sov tog jag bort mina sociala medier, twitter och instagram. Ville försvinna så himla gärna. Stod knappt ut med att jag lixom bara FANNS, existerade bland andra människor. Men det är så kortvarigt. På morgonen ångrade jag mig igen. Nej det är väl ingen jättesund relation jag har till sociala medier. Kanske måste jag sluta med det precis som med alkohol typ att båda tar fram det värsta i mig och att jag älskar båda så mycket att jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till någon av dem. Eller är det kanske bara mig själv som jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till? Jag hoppas inte det, jag vill ju faktiskt verkligen må bra nu, asså verkligen. Men det är svårt, att ha kul lockar. Och jag kommer nog inte kunna ha lika kul när jag mår bra eftersom jag har som roligast egentligen när jag är helt gränslös. Det är ju hemskt som fan men så är det väl. Jag vet inte ens om de här orden betyder någonting för mig. Jag läser igenom vad jag skriver och det låter som att jag har så jävla bra koll på mig själv men det är som att jag har svårt att bry mig? Det är som att någon gett en alla pusselbitar och berättat exakt hur de ska ligga för att pusslet ska bli klart men som att man ändå inte orkar bygga pusslet för att man typ är för trött? Eller något.


Nåväl