skriver jag det här inlägget för att jag vill uppfattas på ett visst sätt

Jag är en person som alltid varit otroligt orolig för vad andra tycker om mig, det spelar inte så stor roll om det handlar om en nära vän, någon jag träffat en gång eller en person jag inte ens vet vem det är. I grunden är det väl en bra egenskap, en egenskap jag tror gör en till en bättre människa; Det finns något otroligt osympatiskt när människor inte alls bryr sig om hur de uppfattas. Men det är också identitetsrivande, att hela tiden få sin personlighet ifrågasatt av sig själv, för att man gång på gång tvingar sig själv se hur det ser ut när andra uppfattar en. Hur uppfattas det här jag skriver nu. Hur uppfattas den här bilden jag vill lägga ut. Hur uppfattas den här insta-storyn jag postar. Hur uppfattas jag. HUR UPPFATTAS JAG??? Den här viljan, nej, behovet av att hela tiden få sig själv bekräftad - det tär. Jag är otroligt medveten om mitt bekräftelsebehov, det är en egenskap jag i mångt och mycket lärt mig leva sida vid sida med när det handlar om typ mitt utseende. Jag har inga problem med att jag behöver likes, att jag behöver att andra berättar för mig när de tycker jag ser bra ut för att själv kunna tycka det. Det är inte ett speciellt jobbigt moment i min vardag, som dessutom blivit mindre i takt med att jag blivit äldre. När det däremot kommer till personlighet, intelligens, förmåga, om jag är bra på grejer. Då är det något annat :( Där är det fan pissjobbigt att hela tiden behöva bli bekräftad för att känna att man lever upp till förväntningarna man har på sig själv. Också för att man inte kan begära av människor att de konstant ska bekräfta bilden man har av sig själv. Nu vet jag ju att jag är väldigt självupptagen och redan det är illa, men värre är att verka självupptagen. 

Ibland känns det som att jag jobbar så hårt på hur jag vill framstå att jag tappar bort min egentliga identitet, min kärna, vad man nu vill kalla det. Som att jag ibland måste stanna upp och fråga mig själv: “Är det här jag på riktigt eller något typ av försök till den jag vill vara i andras ögon?”. Identitet är förvirrande. Och kanske är det meningen, kanske är det till och med något bra. Om inte annat gör det mig iallafall flexibel.