svarta smärtor

Jag försöker minnas något minne. Jag längtar efter att minnas. Kan man längta efter något man inte minns hur det känns? Det är det som är att längta va? Till skillnad från sakna, som man gör för något man haft men inte längre har. Längta. Det kan man göra även fast man inte vet, man inte riktigt vet varför eller hur det ens går att fattas något, för man kan ju inte riktigt sätta ord på vad det är man egentligen inte har. Gud skitsamma, jag längtar efter att ha betydelsefulla minnen iallafall, som jag kan plocka fram när jag behöver uppmärksamhet. Som nu till exempel. Jag hade velat skriva något vackert om något vackert. Typ “jag minns när jag och Arvid dejtade eller vad vi nu gjorde, jag minns hur det var att bli bästa vän med någon på det sättet, jag minns hur det var att vara tillsammans med en person man inte var tillsammans med, jag minns hur det var natten efter balen och så dagen efter det igen när vi såg revyn och sen gick på efterfest och vi sov inte, eller jag sov iallafall inte, på nästan 2 dygn och jag minns att jag tillslut hallucinerade av tröttma, jag minns hur det var att vakna hemma hos dig tre dygn efter jag senast vaknat, med en fin, bultande ångest och neddragna rullgardiner och känslan av att ha tappat hundra dagar.” Men jag minns bara sorgen, jag minns bara att bli bortvald och glömd och tappad och inte uppskattad (jag är nog lite narcissistisk på det sättet). Och så är det ju alltid, nästan. Det är inget personligt mot dig, Arvid, herregud du vet att jag älskar dig mest av allt i hela världen nästan och det är ju det jag försöker förklara fastän jag inte riktigt vet hur, att jag inte är rationell. Jag vet att mina känslotankar är orättvisa och till och med falska? De stämmer inte överens med verkligheten. Någon kan vara snäll mot mig varje dag i en månad men så fort jag känner en sekunds otillräcklighet är det det enda jag minns. Jag hatar min borderline för det, jag kan inte ta allt i beräkning. Jag misslyckas med att vara sann mot mig själv och mot andra. Och när jag känner mig orättvist behandlad ser jag svarta smärtor och svarta sorger och allt blir svart, som när killar slåss utanför krogen. Det svartnar och jag beter mig på ett sätt jag inte vill. Och det är så mitt självhat blir till, det riktiga självhatet som är att vilja slita sönder sin käke och andas ren luft på riktigt. Självhatet som får mig att bita i kinder och klösa i nagelband och riva i hud och plocka upp glasbitar från marken och hålla i dem hårt som fan tills allt blir harmoniskt av blod.

Jag tror inte du förstår hur krävande jag kan vara och det är väl lika bra. Men jag vill ändå berätta kanske, att mitt psyke är så ömtåligt, som en skör fjädertråd som gått av på mitten 18 gånger redan, och sen blivit ihopklistrat igen med såntdär stiftlim man använde när man pysslade på dagis. Jag blir inte sur jag blir ledsen, jag säger det jätteofta, i förbifarten. Jag är själv rädd för vad det innebär därför vågar jag aldrig förklara. 

Jag måste sluta skriva nu för jag måste ut innan solen går ner. Hejdå.