springer med saxen

jag antar att jag bara måste acceptera att våren inte är för mig. våren kanske är för barn och lyckliga människor, vad vet jag? inte är den för mig iallafall. jag lyckas aldrig med våren, det gör mig bitter. det blir alltid halvt, det är alltid något som går sönder eller något som saknas. det är så sorgligt för jag gillar våren så mycket. jag önskar att den var för mig, att den var min årstid.

och jag tänker på min pappa och min lillasyster som inte pratat på 3 år. jag tänker på alla sätt det krossar mitt hjärta och jag tänker på allt som krossar mitt hjärta och jag tänker på allt som känns som olycklig kärlek när jag river av mina naglar och nagelband i skär brist på självbevarelsedrift. och nu för tiden tänker jag så ofta på att lämna allt att jag börjar bli orolig för att jag faktiskt kommer göra det. jag menar inte ta livet av mig för det kommer jag aldrig göra men jag menar dra åt helvete. försvinna, bli den som försvann. bli den osynliga flickan i mumin, borta och genomskinlig av allt hennes hjärta bär. är det så sjukt, va? är det så sjukt att det enda jag vill att det ska vara enkelt. och jag vill inte låta som jag nu kommer låta för jag vill inte tycka synd om mig själv men mitt liv har varit så otroligt kämpigt ända sen jag va 13, det har varit det ena efter det andra och jag orkar inte mer. jag orkar inte mer friktion. är det så konstigt? att jag bara försöker se klart när mitt lilla hjärtas bitar inte skymmer min vy. är det så mycket begärt.

:(