för mig rasar alla årstider

Jag och min psykolog har bara tre träffar kvar nu. Jag tänker på var den här resan började. Det hade precis blivit sommar, precis som nu. Det var kallare dock, och jag var hundra gånger så olycklig. Jag var ensam, eller så kände jag mig ensam, oavsett har det aldrig varit ensamt som då. När jag tänker på det ryser jag, men fylls också av nån typ av beundran för mig själv. Att jag klarade ensamheten, och även fast jag lärde mig mycket av den måste jag fortfarande bli bättre på det, på att vara ensam.

Att ha kommit i bättre kontakt med mitt känsloliv innebär att jag ofta slås av insikter om mig själv som töntigt nog får mig tårögd. Att känna känslor (mer) normalt gör mig mer lättad och mer ledsen. Jag har insett att jag hänger upp min trygghet och om man kan kalla det ”friskhet” på människor, kanske främst Hamilton. Och det är som att jag tänker att så länge jag har honom har jag ett skyddsnät, ingenting kan någonsin bli farligt när jag har min trygga punkt utanför mig, eller jag litar ju lixom inte på mig. Men egentligen är det ju tvärt om. Jag behöver att tryggheten är i mig hela tiden, jag behöver kunna lita på att jag inte kommer slarva bort den eller ta den för givet. Jag behöver bli en person jag litar på, en person jag inte är rädd för. Jag kan inte använda andra personer som livlinor eller garantier för att jag aldrig kommer tappa det helt. Det är inte rättvist mot den andra, eller mig själv för den delen. Jag måste vilja må bra, för min egen skull och inte någon annans.

Vi pratade om det också, jag och Hamilton. Att man får se det som ett surt sant bara. Om man brutit benet kan man inte gå ut och springa dagen efter. Om man har min problematik kan man inte festa fyra dagar i veckan och hoppa över måltider. Det kan inte ens vara en möjlighet, det måste vara något jag varje dag bara accepterar. Men så är det ju, livet är orättvist och världen är inte skyldig en någonting.

Jag har skrivit det hundra gånger förut men jag måste bli bättre vän med mig själv. Jag måste kunna hämta energi från ensamhet, ägna mig åt saker med mig själv, ha intressen och hobbys jag inte behöver dela med någon annan. Jag vill kunna vända mig inåt och lita på vad jag hör och inte känna mig i ständig kamp med mig själv. Å jag tror det var därför jag började gråta när jag kom på att vad jag känner för världen, hur jag beundrar den och gång på gång hänförs av hur vacker den är, blivit så viktigt för mig. Inte för att jag tror jag är ensam med den känslan. Men det har blivit en känsla, ett ”intresse”, jag inte behöver dela med mig av och få bekräftelse för. Det räcker med min blick, det räcker med vad jag känner.

Min psykolog frågar mig hur jag vill vara efter vi slutar träffas och jag inser att det enda jag vill bli är självständig. Inte bara fysiskt självständig utan också emotionellt så. Jag vill vara en person som trivs med andra människor utan att känna att jag dör eller iallafall inte vet vem jag är utan dem. Tänk om jag kunde behöva mig själv lika mycket som jag behöver andra.