Vi är poesi

När tåget stannar i Hässleholm och jag hämtat korten går jag in på Pressbyrån och jag köper en sån där grön oatly-smoothie. Förra året när jag mådde det sämsta jag någonsin mått var jag nere i Skåne hos mamma. Och jag bara grät och grät och grät och jag kunde inte äta eller sova eller andas eller tänka. Då köpte mamma en sån där smoothie till mig och jag minns att jag drack den och att det på något sätt faktiskt kändes lite bättre, haha. Så nu varje gång jag inte kan sluta gråta köper jag den smoothien, och den påminner mig om att känslor bara är känslor och att känslor går över, det ligger i känslors natur.

Jag måste skriva tänker jag. Jag måste bearbeta min sorg och jag måste vara förstörd och ledsen och det är okej att inte kunna andas. Men hur skriver man om tre år utan att det blir orättvist. Hur ska jag kunna skriva om alla småsaker som händer i ett förhållande, alla detaljer som gör någon man älskar till den man älskar mest? För på något sätt är det småsakerna som blir viktigast. Tanken på att inte få låna din blåa pyjamas och lägga mig i sängen din mamma köpte till oss, att kolla brooklyn99 tillsammans, att handla mat, att mötas upp efter jobbet, att dricka rosévin med dig i vitabergsparken iklädd enbart denim, att prata om Lilla Drevet med dig och att kolla på dig när du lagar mat och lyssnar på The Streets, att skratta så jag får ont i magen med dig och att åka till Tierp med dig och att ta in på hotell med dig och att äta brunch med dig på Rival och att fira alla månader tillsammans med dig, att låta dig trösta mig och att bli tröstad tillbaka av någon man vet förstår. Att bara kolla på dig. När du sover och när du vaknar och hela tiden där emellan.

Jag minns dagen jag flyttade till Stockholm och jag behövde jobba direkt, samma dag jag anlände, men sen efter passet åkte jag till mariatorget och så satte jag mig på en bänk och väntade på dig. Och du kom ner och mötte mig och du sa ”välkommen till Stockholm”. Och jag kommer aldrig inte minnas himmelen från Tavasgatan när vi kom hem efter nån fest vi varit på. Och jag kommer aldrig glömma när jag friade till dig och hur nervös jag var och hur starkt jag kände att detta, detta är det största jag någonsin kommer vara med om. Du är det största jag någonsin kommer vara med om.

Jag har nog älskat dig sen jag visste att du fanns. Och jag är så glad för att jag vågade köpa biljetter till Lund till dig, och jag är så glad att du kom, och jag är så glad för allt vi varit med om. Så glad för allt du gett mig och allt jag lärt mig om mig själv och livet av dig. Och enda sen jag träffade dig har jag känt mig mer hemma. Mer som mig själv, och med dig gillar jag mig själv.

Jag vet att jag aldrig kommer förlora dig, och du kommer aldrig förlora mig. Men just nu gör allt som är fint lika ont som det är fint. Och du är den vackraste och viktigaste människan jag känner, insida ut. Och det känns så hemskt att jag måste sluta tänka på dig som hem, att du inte längre är min fasta punkt. Så fint det har varit, att ha någonting man känt att ”ingen fattar”. Och jag tror på det fortfarande, ingen fattar hur viktiga vi varit för varandra. Det är knappt så jag själv fattar. Jag älskar dig så mycket, det kommer jag aldrig inte göra. Vilken tur jag haft som fått dela tre år med den klokaste, roligaste, snällaste och bästa person jag någonsin träffat.

Ingenting får hända dig

Nej vad säger jag

Allting måste hända dig

Det måste vara underbart