borderline awareness month

På ett sätt gillar jag, och på ett sätt gillar jag inte att identifiera mig med min diagnos. Jag är rädd för att vara en sådan som ständigt tjatar om den även fast jag ibland, kanske till och med ofta, inte kan låta bli att skylla på den, gentemot mig själv och andra. Jag gillar den för att jag alltid har och fortfarande idag romantiserar kring psykisk ohälsa och att må dåligt. Men jag gillar den också för att mitt liv fick förklaring efter jag fick den. När jag lämnade byggnaden min dåvarande psykolog sitter i efter mötet min basutredning blev klar på brast jag ut i gapskratt. Jag ville skrika rakt ut av glädje, för första gången i mitt liv kändes det fysiskt att något lättade från min bröstkorg och jag ville följa känslan, jag ville hoppa rakt upp i luften och bevisa att jag blivit lättare. Jag ville gråta för att jag var rörd och ledsen och glad och fylld av ett hopp och ett ljus jag varken känt eller sett för mig själv på mycket länge.

Jag har tydligen alltid varit intensiv. Som spädbarn ville jag aldrig sluta äta, var femte minut ville jag ha mat. Och fick jag inte det skrek jag tills mamma inte stod ut och matade mig ändå. På barnavårdscentralen hade de aldrig sett ett så tjockt barn. När jag blev äldre och ville leka med kompisar efter skolan kunde jag absolut inte ta ett nej, även om mina föräldrar hade rimliga och giltiga anledningar till varför det inte passade. Jag tjatade och skrek på ett helt orimligt sätt, jag var envis, vägrade ge mig, blev minibesatt om jag ville göra någonting och helt till mig om jag inte fick min vilja igenom. Det var som att jag fäste mig vid saker sekunden jag kom på dem och kunde känna separationsångest gentemot situationer som ännu inte inträffat. Mycket har ju mognat bort, eller började iallafall under tonåren te sig annorlunda. Men mycket har också funnits kvar, och finns väl till stor del kvar idag också. 

På mitt första möte med BUP var jag tolv år gammal. Då hade jag redan en ätstörning, jag hade redan börjat skada mig själv och jag hade redan börjat dricka alkohol. Det finns egentligen massa att skriva om mitt självskadebeteende och på vilka olika sätt det uttryckt sig genom åren men det viktigaste är väl egentligen att jag aldrig förstått det. I tonåren symptombehandlades mina problem mest, jag fick hjälp för mina ätstörningar men det gav aldrig riktigt något, jag fick samtalsterapi ensam och med mina föräldrar men det hjälpte inte heller. Intensiteten och känsligheten har funnits kvar. Jag har haft svårt att slita mig från saker och situationer och människor. Jag har känt det som att jag haft känslonerverna på utsidan av huden, så lätta att komma åt. Jag har utvecklat en enorm rädsla för ensamhet och när det var som värst under gymnasiet hade jag lätt kunnat umgås med människor dygnet runt året om. Jag har slutat veta vem jag är, jag har hittat mig själv och sen tappat mig själv igen. Jag har betett mig illa, jag har förstört relationer och gjort grejer jag vetat varit hemska men ändå inte kunnat förmå mig känna dåligt samvete, även fast jag rationellt förstått att jag borde. Jag har upptäckt att det är något fel på mitt känsloliv och vill jobba med det. Jag har längtat efter att förstöra allt, tappa mig själv i ett djupt mörker och aldrig igen komma upp. Jag har varit tacksam, för min livsglädje och iver inför allt och privilegiet jag med en ganska lätt borderline har, att jag kunnat omvandla många av diagnosens typiska drag till något positivt. Men så är det verkligen inte för alla.

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå vad min diagnos innebär, men jag vet att den gjort stora delar av mitt liv till ett helvete. Den fruktansvärda separationsångesten, dragningen till alkohol och annat, förmågan att bli fullkomligt förstörd av minsta lilla och den till likgiltighet när det väl gäller. Det har drabbat mig, det har skadat mig och det hade kanske kunnat undvikas om jag fått hjälp tidigare. Jag hoppas att borderline blir en diagnos som fler vet finns, om jag vetat om den tidigare hade allt kanske varit annorlunda. 
Kram.