hemlängtan

jag funderar över om jag är olycklig. varför är jag isåfall olycklig. e det de där med hem? nu igen? att jag saknar mig själv i det, att jag inte är min egna viktigaste person. ibland känns det som jag är två personer. en person och så en annan person som betraktar allt jag gör och tycker illa om det. jag är inte den första jag skulle rådfråga, vilket ju är konstigt eftersom jag borde vara den som bäst kan svara på mina frågor. men den är där, denna ständiga längtan efter hem. jag tål inte nya platser och när jag är på nya platser famlar jag desperat efter allt som kan påminna om hem. som en missbrukare ute efter sin fix. jag vet inte ens vad hem är, eller jag vet inte hur jag beskriver det. det är väl inte en plats egentligen utan nått typ av tillstånd. trygghet är hem och hem är trygghet men jag vet inte var den ena börjar och den andra slutar därför kan jag aldrig reda ut varför jag får så mycket ångest av att vara utomlands. jag blir ledsen när jag tänker på det. när jag tänker på mig själv och vad jag betyder för mig själv i förhållande till vad jag vill betyda för mig själv. jag vill vara på en plats där jag bara behöver mig själv. och för att klara det måste jag ha en identitet jag trivs med, jag kan inte klamra mig fast vid samma destruktiva identitet jag haft sen jag var liten. jag måste våga prova nya identiteter. för annars kommer jag aldrig vara nöjd med att vara, bara jag. och det är allt jag vill, trivas själv.

Myrna Lorentzson