1.

Mitt liv är korta segment, det ena kommer flygandes efter det andra. Jag tänker mig det som en triangel, en spets i rasande fart. Som fåglarna när de flyttar söderut. Jag tycker alltid synd om de som blir kvar. Det är mitt problem, inte att jag tycker synd om fåglar (haha tänk att ha det som sitt problem) men att jag kan inte se den stora bilden, bara segment. Jag kan bara se en fågel åt gången, inte alla samtidigt trots att de så uppenbart utgör en enhet. Så när jag ska berätta om det här, om mitt liv eller vad man ska kalla det, så kan jag inte ge er den stora bilden. Jag kan inte vara rättvis, jag kan bara berätta om delarna. Vissa delar. Jag minns ungefär ingenting av min barndom och blir lika chockad varje gång folk gör det, minns alltså. Allt är en ungefär känsla och en enda inre bild från det att jag föds till det att jag blir elva. Jag minns vissa saker, såklart, fast sådär som man minns saker som hände för väldigt längesen, man minns lixom en stillbild, en kort frekvens, nästan inget rörligt, inga ljud och absolut inga detaljer. Jag minns när min lillasyster fick krupp. Jag minns när mamma och pappa en gång lagade godis-middag. Jag minns när jag lärde mig att hus heter “house” på engelska. Jag minns att springa och gömma mig bakom en snödriva vid garaget när pappa sköt upp raketer på nyårsafton. Jag minns att min favoritsyssla på lågstadie-rasterna var att fråga chans på killar (vid ett tillfälle hade jag sju stycken samtidigt). Jag minns hur mycket jag ville leka med barn som inte ville leka med mig. Jag minns en gång när min dagisfröken drog mig hårt i klänningslivet vid lunchen när jag stuckit ner huvudet under bordet för att rätta till min strumpa. Sånt kan jag minnas. Men jag minns ingen helhet, inget genomgående, jag minns aldrig vad som hände sen. Jag vet inte vilka minnen som hör till vilken ålder, jag minns inte om min barndom var bra eller dålig, trots det har jag alltid varit övertygad om att den varit bra, så jag antar att den iallafall inte var dålig. Jag vet inte om det är såhär för alla, det kanske det är, men isåfall förstår jag inte varför det inte pratas mer om. Hur kan det isåfall inte vara en grej vi pratar om, att människan inte kan se på sitt liv. Jag tänker på det rätt mycket faktiskt, det här med att man aldrig kan lita på sina minnen, att minnen förändras för att behaga oss. Jag tror jag lider av det extra mycket. Nej, jag vet att jag lider av det extra mycket. Jag har inte den blekaste aning om vad som är sant och vad som är mina korrupta minnen, min egna hjärna som försöker rentvå sig själv. Jag tror jag återkommer till det, känslan av att inte för fem öre kunna lita på sig själv.

Men, det är inte bara min barndom som är korta segment, det är hela mitt liv. Jag kan inte minnas hur jag mådde för tre år sedan, jag kan inte kolla tillbaka på mitt liv för en månad sen och berätta om hur det var. Jag minns bara händelser, och om dem ska jag försöka berätta, utan inbördes ordning.
 

Myrna LorentzsonComment