hela känslohavet stormar

jag skriver i mina dumma anteckningar om hur ensam jag känner mig, om hur missförstådd jag känner mig. jag försöker vilja alla väl och göra alla rätt men det är så svårt utan att svika integriteten och det är så svårt att inte få panik av hårda ord och svara saker jag egentligen inte tycker bara för att jag är så rädd för att 

inte vara omtyckt, vara ensam, vara ensam, vara ensam

jag kommer aldrig vara bekväm med ensamheten och det är därför jag skriver. jag är allergisk mot allt som inte är bra ”stämning” men jag överrumplas av livet, jag får ingen rättvis chans. allt är för mycket, det är för mycket för mig att orka. de två senaste åren har varit så oroliga, så oroliga. det har inte gått en dag ens utan oron. mitt hjärta är i tusen bitar men det är också lättare att bära på något sätt. din börda har varit det tyngsta och finaste jag någonsin burit. och det är kanske därför jag burit, mig åt som jag gjort