jag vill inte vara i blåsut

det stormar ute och jag lyssnar tills jag hör havet. det förstör marken och fasaden och tvingar sig in i min lägenhet. sen drunknar jag i sömnen och det sista jag tänker på är lukten av allt urin vid östermalms torgs tunnelbaneuppgång, den mot grev turegatan, jag tänker på om den försvinner när det regnar. jag hinner förstå att det är sorgligt, sen fylls mina lungor med vatten och det blir sådär härligt man alltid hör om.

jag snor ett stort vitt paraply. det klär mig, jag ser att folk tittar, att det händer något med mig när det hängt sig runt min handled, det sträcker på mig och ger mig syfte. folk med paraply har någonstans att ta vägen, en människa som heter hem, tänker jag men råkar hoppa på fel tunnelbana och får vänta i blåsut i 9 minuter. vad pinsamt.

det tar mig tre år att somna, kanske för att jag är död, kanske för att det gör så ont i baksidan av mina “tankar” att jag måste springa upp var femte minut för ipren. tillslut har jag nog tagit flera tusen. eller hur många fem minuter som nu hinner passera på tre år. min kropp är oändlig. avståndet från huvud till fötter är flera meter, initialt, men jag expanderar, och tillslut måste jag nog vara uppe i kanske tio, tio meter. jag undrar vad man ens gör med tio meter sig själv.

jag tänker på havet, jag hör havet, jag faller

Myrna LorentzsonComment