Hallå?

jag fattar plötsligt varför jag tycker så mycket om badhus bibliotek och biografer kanske. det trygga i platser som är samma överallt, står stadigt världen över, oberoende och likgiltiga till det utanför. en bekant fristad mitt i allt jag dödar. harmonisk av klor lugn av det lågmälda. tunga väggar av saker jag blir fin av att minnas, de sluter sig runt mig och närmre värmen. på platser jag inte trivs i uppstår de som ambassad, ett rum, det är mitt, dit jag tar mig för amnesti. fixerar blicken på en stilla punkt, håller mig upprätt. minns stråltråden som går längst ryggraden, ut genom huvudet, fäster sig i väggen. det lättar lite, blir enklare att balansera.

det kan inte vara, att det ska vara så här svårt, att hålla sig normal. att det ska vara en varje dag vaken ansträngning och slutar jag försvinner jag. hur säkra är vi på att energi inte kan förstöras? hur länge orkar jag (försöka) provocera fram en reaktion. jag är rädd, för jag kommer aldrig sluta. och jag undrar vad det betyder.

kan ni snälla bara se mig

Myrna LorentzsonComment