våren

ingen orkar skrika riktiga, tidiga morgnar. när gryningen gjort sig stor och avväpnat klart finner jag mig tillrätta, lägger mig bekvämt, låter mig sabreras. vad fint det är att släppa allt, tänker jag och faller faller faller hela vägen tills jag  enkelt med ett lätt tryck ogiltigförklaras på klockslag. “call time”

att sakna huvud är underskattat, att kapitulera, varför gör vi inte det? att placera sitt öde till vila, någon annans famn, låta alla djur i bröstet gå i ide.

Myrna LorentzsonComment