jag vill inte vara någon annanstans jag vill inte vara någonstans

jag gillar inte att träna. jag hatar nog att träna. men jag gillar att återgå till livet, ha en vardag att backa in i. jag gillar rutiner. jag gillar att bli tvångsmässig i det jag tar mig ann. jag hatar att göra saker i mitten, nej jag kan inte göra saker i mitten. allting jag gör måste vara på den antingen ena eller andra sidan av skalan, en skala jag hela tiden drar i. jag andas in och sträcker den mot taket, andas ut och landar. sjunker djupare ner i varje andetag. extremerna rör sig från varandra, som universums takt enligt skala, och i det kolliderar småsaker, mina osunda kontraster uppstår. det började som ingenting, nu är det allt. som att resa sig från sittande position. sen att resa sig från liggande position. och så småningom att resa sig från liggande position och göra ett upphopp. om och om igen tills jag svimmar.

jag gillar inte att se min kropp förändras. jag gillar inte att känna mig stark. jag gillar inte att känna mig frisk. ändå styr jag inte över det, min tvångmässighet är satt, bollen rullar från mig, jag når den inte ens om jag springer. Det Är Inte Upp Till Mig. det känns som bedrägeri att ha en frisk kropp när man stundvis känner sig så sjuk och jag menar inte ätstörd. jag strävar efter en defekt som stämmer överens med hur det känns.

jag köper två frukter på pressbyrån med en använd tjuga. jag tänker på concerta som inte var något för mig, det gav mest den där känslan av att vara fängslad i en bubbla, alla ljud som låter tystare, alla intryck som ter sig mer hemlighetsfullt, hög mitt på dagen hela dagen, precis motsatsen till mina älskade kontraster. för det är så jag förstör den bra sidan av skalan, genom att smitta den med min andra. så fort det mörka kommer åt om ens en millimeter, är det ljusa korrupt. som en droppe svart blod på ett vitt ark, fast istället för en liten pöl med utgångspunkt och slut blir hela pappret svart.

och äpplet jag äter på hela vägen till träningen rinner över min haka. jag tänker på alla fingrar jag haft i min mun, lite för frivilligt, och jag kan inte sluta med saker som driver mig till vansinne. förlåt, det var inte meningen. jag är så besatt av det orala, av att känna mig så liten som möjligt. hur djupt ner i madrassen jag än sjunker vill jag alltid tyngas av mer, mer tyngd över min kropp tack. det är därför jag har dina fingrar i min mun, jag vill vara liten som ett barn.

jag vill bli hatad och i brist därpå hatad av mig själv. det enda som fortfarande, efter alla dessa år, får mitt hjärta att rusa är när det går sönder.

Myrna LorentzsonComment