ilningar i vänsterarmen, igen

det känns ibland som människor inte räknar med ens inre liv. jag är också besatt av mig själv men jag är det iallafall genom andra. ni, ni är besatta av er själva där tankar aldrig slår, där nånting alltid fattas. ni vet inte ens hur man gör när man undrar om det kanske händer saker ni inte förstår med människor ni inte förstår. saker som inte ens går att översätta till språket ni pratar, till vanorna ni har, till empatin ni saknar.

ibland avskyr jag er så mycket att jag nästan skadar mig själv. och jag har velat, jag har kanske till och med varit nära. det är väl bra eller nått, att jag inte orkar träna i långärmat.

bröt ihop idag. stirrade på mitt vidriga ansikte i en liten spegel och kände för att riva upp det mot en knottrig vägg. tar bort mitt nagellack för att ha något att göra. tränar två gånger för att ha något att göra. sätter mig på golvet på toaletten med pannan mot kaklet för att ha något att göra. städar. tänder, släcker. gråter igen. tänker på allt jag förlorat, på alla som aldrig sa förlåt. ni fattar inte hur mycket jag hatar mig själv. att vara såhär emotionellt instabil är som att livet inte bara består av utan är små trauman som jag behöver be om ursäkt för i takt med att de avlöser varandra, säga förlåt för personligheten som förbannat mig.

jag hatar er

Myrna LorentzsonComment