ellie goulding

Explosiv lycka är sällan långvarig. Håller i noll tester, noll tider, noll liv, noll händer. Men det är den enda jag har och den gör mig olycklig hela tiden. Nej vänta, jag kan bevisa det. Som att skicka 394 bilder till varandra utan att ha någonting att visa för, eller iallafall gömma det lilla man skapat. Explosion, starkt ljus, sen död.

Jag klagar varje söndag. Det ilar i ögonen, havet glittrar obehagligt, som att det vill, ska gå sönder, explodera. Kollar man för länge exploderar det elakt och jättefort. Starkt ljus.

En gång ser jag jorden för första gången, och när jag inser att vattnet inte omger oss utan att vi står på, bor på små ömtåliga öar mitt i havet (havet, som är jorden) exploderar den (jorden, som är havet). Hur långt ner sträcker sig marken jag står på? Är jorden slät när man tänker bort havet. (Havet är jorden.) Sen död.

Jag tänker på talet jag höll på din mammas bröllop, inte för jag minns något, jag var för nervös. Jag tänker på havet jag höll på din mammas bröllop. Det minns jag allt av tills jag exploderade.

Jag tänker på alkisen vi träffade i Ivar Los park, som ännu inte helt förstörts, av ålder eller gift. Han stod där, på toppen av kullen, och förklarade för mig hur det är att se ut över vad man kommer ifrån. Jag grät så mycket, åt hans lycka och åt hans sorg. Starkt ljus, sen…

Jag är ledsen att jag inte är smalare

Det är alla småsaker, som när jag bar smycken

Alla småsaker, som kommersialiseringen av rörelser

Alla småsaker, som låten jag hör för första gången redan lyssnats på av en miljon

Lucia är vinterns vår,

min olycka är inte explosiv

men varje gång den leder mig till dig

exploderar jag

Starkt ljus

Sen död