du kan krama himlen om du vill

Jag spenderar hösten i mig själv, och med fåglarna. Överlycklig av att äntligen befinna mig i klarhet att ta språng från, i svalka, i september. Nykterheten gör mig fri från mig själv. Trygg bakom det egentligen ständigt tjocka glas som skiljer mig från mitt destruktiva jag, glaset som alltid skyddar mig förutom när jag faller igenom och snubblar ut på andra sidan. Men nu är jag säker och i tryggt förvar, på rätt sida, från vilken jag kan studera henne som man studerar andra djur bakom glas. Hon står förvisso fortfarande där, hon finns fortfarande, och kommer säkert göra ett tag, men hon kan inte andas och hon orkar inte vara arg. För hennes död var inte plötslig, inget sista ryck, ingen tragedi, inga moment för överraskning, bara en långsam insomning. Omgiven av nära och kära. Ändå är jag noga med att backa långsamt, kanske kommer jag behöva backa hela mitt liv. Ibland undrar jag: varför skyndar jag inte? Men man snubblar när man springer baklänges, och dessutom är jag rädd för att fastna, för att förändras för fort. Allting behöver bli precis rätt, jag tror nämligen inte jag överlever ett misstag.

Ingrid och jag flyttar till en plats man kanske enklast beskriver som själlös. Övertygad om att den är designad specifikt för mig inser jag hur mycket jag älskar själlösheten som väl är breda trottoarer och släta, ljusa fasader. Jag känner mig lycklig bland balkonger på varje byggnad, varje våning, där alla vägar ler mot vattnet. Där varje brygga blir en egen värld för tonåringar som börjat skolan och barn som känner varandra men snart kommer glömma varandra, för vuxna som försöker vara ensamma och för familjer med lyckliga barnvagnar. Jag inser att själlöshet kan vara ångest motsats, för var sitter ångest om inte i själen?

Att bo med min bästa vän oroar mig aldrig, även om andra verkar fundera över hur det ska gå. Ingrid är den enklaste och underbaraste människa jag någonsin träffat, hon har förmågan att väcka mig när jag redan är vaken och på sättet hon pratar gör hon det omöjligt för mig att vara ledsen. Dessutom behövs det ingen startsträcka med henne, det finns inga samtal som känns obekväma, inga ord som behöver sägas innan jag kan säga det jag egentligen vill. Vår kärlek för varandra, min kärlek för henne, är så villkorslös en kärlek kan vara mellan två vänner utan att kallas destruktiv och jag känner ofta för och med henne som jag gör för, och med, min syster.

Jag promenerar så mycket den här hösten. Korta promenader och långa promenader. På vackra platser och på platser som inte är något särskilt alls. Promenader jag vill fortsätta och promenader som känns motvilliga i varje steg. Jag börjar lyssna på jazz igen och inser att jag behöver läsa för att kunna skriva, jag känner mig dum som inte tänk på det tidigare. Jag sätter min klocka på 7 varje morgon, även när jag inte lyckas ta mig upp då (jag har problem med att vakna för min endast egna skull) gör det mig lycklig. Jag känner mig biologisk.

Ibland när jag promenerar runt överväldigas jag plötsligt av alla saker jag kan göra med mig själv, och ett nytt, pirrigt universum spricker upp. Som att lära känna en ny människa och bli förälskad. Jag skäms över att det tagit mig 24 år att inse vad jag kan betyda för mig själv, och när jag lär känna den person jag trots allt lyckats bli har jag plötsligt en ny människa att lita på, en ny människa att uppleva saker med. Jag har en till bästa kompis, och skrattar åt att det såklart inte finns någon jag har mer gemensamt med.

Under mina promenader måste jag ibland stanna till vid varenda bänk, varenda plats att ha utsikt från, rädd för att missa något vackert. Det kan kännas hopplöst, varje stopp är vackrare än det innan och jag måste samla precis alla. Som när man börjar fotografera en solnedgång bara för att sen inte kunna sluta, himlen blir alltid vackrare och mer underbar av färger ju mörkare den blir.

Det har precis varit sommar men jag myser av solen som om det vore april och fem månader sen jag senast fick njuta av den mot min kind eller blivit glad av hur den värmer mitt hår. Jag vänder hela mitt väsen mot den och känner livet som ännu inte hunnit lämna sippra tillbaka. Det finns inga känslor där, ingen hunger och ingen sorg, ingen ånger och ingen feghet. Det finns bara jag, vänd mot solen, jag behöver inte ens följa den, för jag märker att den går med mig, dit jag tar mig tar sig den. Och så känns mitt leende.

Myrna LorentzsonComment