Posts in "poesi"lol
Blinka lilla känsla

Jag vill spinna ett nät runt dig, av kärlek och allt som är gott. Det ska vara så mjukt att inget någonsin kommer åt dig, så mjukt att inget någonsin gör ont. Varje gång du faller ska det skydda dig, när du inte orkar ska det rädda dig. Allt som är fint förtjänar du, och nån dag snart ska det bli ditt. För jag vägrar ge mig förrän din lycka vinner, förrän mörkret inte kommer åt, inte når dig, någonsin. Du är aldrig ensam, tillsammans är vi två.

hela känslohavet stormar

jag skriver i mina dumma anteckningar om hur ensam jag känner mig, om hur missförstådd jag känner mig. jag försöker vilja alla väl och göra alla rätt men det är så svårt utan att svika integriteten och det är så svårt att inte få panik av hårda ord och svara saker jag egentligen inte tycker bara för att jag är så rädd för att 

inte vara omtyckt, vara ensam, vara ensam, vara ensam

jag kommer aldrig vara bekväm med ensamheten och det är därför jag skriver. jag är allergisk mot allt som inte är bra ”stämning” men jag överrumplas av livet, jag får ingen rättvis chans. allt är för mycket, det är för mycket för mig att orka. de två senaste åren har varit så oroliga, så oroliga. det har inte gått en dag ens utan oron. mitt hjärta är i tusen bitar men det är också lättare att bära på något sätt. din börda har varit det tyngsta och finaste jag någonsin burit. och det är kanske därför jag burit, mig åt som jag gjort 

*****

jag försöker att inte tänka i klyschor
där byggnader tornar upp sig när jag går
och jag hör dem nästan
för det är söndag
och allt är tyst, även det som låter

jag smakar illa i munnen
som torra kemikalier  fastnat mellan mina tänder och
bakom mina tänder
framför varje smarta val

det har regnat
kan ni känna hur det luktar
för det kan inte jag
och jag är ledsen över varje människa
jag inte får följa
jag vill veta var ni ska
och varför

jag försöker att inte tänka i klyschor
men det har regnat över sensommaren
och jag borde må så himla dåligt
men jag mår så himla bra

ge mig tid

jag får syn på något som ger mig ångest. jag vet inte vad. inte att jag inte vet vad det är jag tittar på men jag vet inte varför det ger mig ångest. det händer mig ibland, att jag tittar mot ett föremål (ofta nytt eller främmande) och så ger det mig ångest. nu alldeles nyss till exempel, stod jag mot ett fönster och jag såg på det och jag tror det såg på mig tillbaka och sen plötsligt bara, så kommer det ångest. jag är som en hund som skäller högt på främlingar eller det som ens andas främmande. jag är som en hund för jag behöver tid med varje enskilt föremål innan det slutar ge mig ångest. jag vet inte varför jag är så ängslig för nya saker och nya intryck, det är väl så jag bara är

så jag är bara

3...2...1...

jag kommer tillbaka
tillbaka hem
jag åker från hem till hem
å sen hem igen
det är ljusare
tror jag kanske inte riktigt räknar
tiden där nere
men så slår det mig
då slår det mig!
att jag ju gillar mörkret
haha så sjukt jag vet
och så slår det mig igen
att det är så mycket som
slår mig
när tiden slutar räknas

ibland 4life

jag blir förälskad i alla jag träffar

förr eller senare faller jag

även för dig

även om det bara är i en sekund

och det är väl fint, tänker jag

att jag

förr eller senare

hittar det hos alla

det som gör att man blir förälskad

för det finns ju någon för alla  

och ibland känns det som jag kunnat vara någon för alla

jag döper aldrig mina dokument

vi växlar ord

du och jag

eller kanske snarare

växlar jag mina ord mot dina

men det kostar mig

precis som det kostar att växla riktiga pengar

och dina ord är dyrare än mina

men jag kommer fortsätta

köpa dina ord

tills mina är slut

tills jag är pank


”jag älskar att vara smal för mycket för att någonsin kunna bli frisk från min ätstörning”

”så länge du inte dör”


velande mörknande tankar

på en toalett med nån jag inte känner. jag bara råka hamna där. å han frågar om jag har nått och jag har det. en gammal hundralapp jag sparat när de gick ut, som ett litet minne från en tid jag nog inte ens kmr vilja minns. han får låna den sen stoppar han fingret under överläppen och mumlar att jag är snygg. jag famlar mig ut skrattar nervöst försvinner bort för hur hamnade jag där? jag bara råka

mitt liv är så. jag bara råka. och jag hatar mig själv för det å jag längtar så mkt efter annat, speciellt nu när jag ligger sömnslös med huvudvärk två dagar senare. jag längtar efter den andra delen av livet som inte är att somna vid 09 och skämma ut sig online. för jag hatar att jag älskar det och jag är rädd för att jag älskar det. livet e så mkt annat, väl? så banala grejer jag längtar efter men jag vill bara vara normal. jag vill att allt omkring mig är normalt och att det minst normala med mig är vad jag heter. 

allt mörknar då och då. som om jag tillfälligt inte lever mitt liv, som om det jag gör inte får konsekvenser. som om Jag inte är Jag. jag förstår mig själv så rationellt det bara går att förstå något, men känslomässigt är jag inte där. det känns aldrig inuti, inte förrän allt faller. jag kan sitta på det där badrumsgolvet och tänka det här är fel men jag kan aldrig hindra mig själv. jag förstår att det är fel kanske är det därför jag gör det? eller så förstår jag inte hur fel det är.

jag vet inte  

jag romantiserar/kontraster/2tankar samtidigt

piercing i naveln och ärr på mina armar. föra sig bland vuxna och sitta bredvid när ni tar kokain klockan fem på morgonen i en tom lägenhet på söder. jobba 26 dagar i månaden och festa 26 timmar i veckan. dricka te och lösa korsord. äta bara för att kräkas. vara tillsammans med sitt livs kärlek och längta efter frihet. älska en förälder, känna sig sviken av en förälder. längta efter giftemål och barn och leva för enbart sig själv föralltid. vilja bli känd och vilja försvinna från jordens yta. klä sig i svart och klä sig i färg. bli äckligt rik och knappt klara månaden. ha fina naglar och trasiga nagelband. förstöra sig själv inifrån och ut. ta hand om sig själv, inifrån och ut. vara glad. vara ledsen. stockholm, malmö. frisk, sjuk. jag, jag.

triggervarning

det regnar åt sidan
pytte pyttesmå droppar
det känns nästan som ansiktet går sönder,
upplöses, nästan
vattnet fräter bort ens hud som på film när strålning träffar och
askan från vad som nyss va en människa blåser bakåt
men det är milt ute idag, så jag gillar regn
för jag e osminkad och bryr mig inte om mitt hår
sorterar det under Till Ovanligheterna
suck
jag bryr mig så mycket om hur jag ser ut

jag gillar att känna mina ben
de rör sig under mig med hjälp av tankekraft
jag gillar att känna mina ben
när mina fingrar rör sig över dem
jag gillar att känna mina ben
mina revben
nyckelben
höftben
de vid armbågen och de vid knäet

om man ändå inte vore
så dålig på att sova
 

ont av strobes

jag fipplar med mina hörlurar

några tyskar pratar bakom mig

jag tror någon säger något jag ska ta illa upp av

jag kan inte bry mig

jag kan inte tänka på något annat än

jag hade frusit mer utan mössa

det är svårt att bry sig när man är såhär trött

när alla drömmar blir till ädelstenar och allt jag drömmer om blir till allt förutom ädelstenar

som att jag inte är kapabel till att må bra eller göra saker jag mår bra av

å alla vägar blir till stenlejon

å alla tankar blir till misstag som ristats i stenlejon

å jag glömmer att se mig om när jag går över vägen

å jag glömmer att se mig om när jag förstör mitt liv

å jag glömmer att se mig om när jag

fryser så mycket att jag inte kan skriva mer  

så godna

vackert del 2

och så blir havet rosa
jag leker mitt liv 8 månader sedan
för vädret var ungefär som nu
och solen gick ner ungefär som nu
det fattas mig ibland
människor är så vackra och jag så avundsjuk

och så blir havet svart
 

namnlös 2

himlen verkar ivrig
mörka snabba moln skjuter fram skymningen
mitt hår luktar billigt
av eau de toilette från nån flygplats
men hellre det än svagt av rök
hellre billigt
helst dyrt

och när det väl blir mörkt blir det mörkt så fort så fort
jag är i god tid
men hinner precis
dörrarna stängs bakom mig
jag har tagit skydd

ibland börjar jag jobba när alla andra slutar
alla andra rusar också
fast åt andra hållet
jag sätter mig längst fram på bussen
för var skulle jag annars sitta
blir irriterad när busschauffören inte släcker helt

jag odlar mitt hat
och min kärlek
jag odlar alla mina känslor
strör små små frön längs kanten
när de dör begraver jag dem
inte under jord men
under rubriken Trauman 

jag oroar mig som mest
när allt känns lätt
då vet jag att något är fel
för allt kändes som enklast
när det var som värst