Posts in texter om annat än vardag
Tankar till ingen

jag skickar brev utan frimärken till dig. brev efter brev som försvinner ner i en gul låda och sen aldrig ser ljus igen. aldrig öppnas, aldrig läses, aldrig betyder något för någon annan än mig. jag tänker på dem, jag tänker på posten, kan jag skicka så många brev att de tillslut når fram trots att jag aldrig betalar för portot? jag hoppas inte det. själva poängen är ju att jag ska kunna skicka breven utan att du ska behöva läsa dem. att jag får allt sagt utan att du tvingas lyssna.

ett brev utan frimärke är ingenting, som ett träd när det faller ensamt i skogen, som ett glory hole in i en vägg. som att gråta under täcket och viska samma namn för sig själv, om och om igen i nått desperat försök till självtröst. en avsändare och ingen mottagare. hela mitt liv har jag varit beroende av en mottagare.  

jag orkar inte mer

feg titel

jag oroar mig som mest

när allt känns lätt

då vet jag att något är fel

för allt kändes som enklast

när det var som värst

 

en sorg som blir till frustration som blir till ilska som förhoppningsvis snart kommer bli till nått annat för jag avskyr känna ilska. jag har en inre kompass men jag har svårt att lita på den, svårt att lita på mig själv. jag känner mig ful när jag känner mig missförstådd och orättvist behandlad. det verkar så enkelt ibland, för de jag trodde jag var nära, att bortse från att jag är legitimerat störd. det är inte bara någonting jag säger eller tror jag har en faktisk diagnos som gör grejer som kanske är enkla för er otroligt svåra för mig. varför får jag ingen dispans för min störning. jag känner mig ful, när jag tänker sådär. det är så svårt att undvika bara, när mitt liv så ofta kretsar kring andras störningar som till varje pris måste ges utrymme och respekt. det gör mig ledsen att inte få det tillbaka. det gör mig ledsen att få samma krav ställda på mig som en person utan störningar. jag vill ju så himla gärna leva upp till dem men lite förståelse för när jag misslyckas, det vore trevligt. det vore kanske för mycket begärt. 

jag lämnade mitt liv för dig. jag satte mitt liv på paus för dig. jag ändrade mitt liv för dig. jag var beredd att ge upp mitt liv för dig. jag var redo att göra precis allt i hela världen för dig, när allt var som tyngst kände jag så extra mycket. jag trodde din kärlek var närmre villkorslöshet än vad jag tror idag. det gör så ont att jag darrar.

ibland kan jag vidrigt önska mina problem vore depressiva istället för vad de är nu. jag längtar så mycket efter förståelsen, omtanken, mjukheten från människor i min närhet. istället är de arga och oförstående när jag beter mig destruktivt. jag vet att jag har lika stort ansvar som alla andra i den här världen att vara en bra människa, och jag vill inget hellre än att vara det, men det är svårt för mig, det är svårare för mig. jag vet inte. allt jag önskar är bara lite förståelse. ni fattar inte hur viktiga ni var för mig. ni var allt för mig. ni var mitt enda liv och min enda trygghet. fattar ni inte att jag lämnade allt för er

i taket lyser känslorna

Jag hatar min borderline så mycket att jag nästan vill dö

Även fast jag vet att mina känslor inte är rimliga gör dom att jag nästan vill dö

Men den här sorgen är ny eller iallafall minns jag den inte. Min sorg brukar explodera men nu har den fastnat på mig, under mig, som en tjock vidrig blöt handduk i min bröstkorg har den slagit rot och knut på sig själv. Och den bara pågår och jag förstår inte när det tar slut för nu har jag gråtit nästan varje dag i mer än en månad och jag håller på att tappa förståndet så mycket att jag nästan (längtar efter att hata mig själv istället. det känns som jag inte kan låta bli att hata mig själv) vill dö

Ibland vill jag försvinna så mycket att jag nästan vill dö

“Ibland vill jag gå sönder
Som ett glas som går itu
Så att det aldrig mer kan lagas
Inget kan bli som förut

Ibland vill jag slå sönder
Allt som någonsin hållt mig kvar
Och lämna allt jag någonsin trott på
Inte längre ha nått val”

jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig

i rymden finns alla känslor

Jag skriver i min dagbok att något fattas mig. Jag kan sätta fingret på det, tror jag, om jag bara är tillräckligt tålmodig i min noggrannhet när jag bläddrar. Stryker mina toppar över ord jag minns och kramar varje kram och låter hjärtat värka fritt när ångest ramlar över mig som om den vore på väg någon annanstans. 

Jag åker timmar i bilen, när jag kör är jag ensam även om passagerarsätena inte är tomma. Jag tror jag ärvt det från mamma, hur mycket jag tycker om att köra bil. Och mindre än någonsin förstår jag bilden av ett Sverige i förfall, när allt så praktfullt och pålitligt rasar mot mig. När solen träffar lågt och musiken är perfekt kan jag inte tänka på något annat än hur vackert allting är, hur vackert allting alltid är. Jag tänker på alla platser som existerar utan mig och plötsligt känns allt lyckligt. Små korta rus jag sparar i mitt lilla bröst, sparar för att plocka fram när jag faller. För det enda jag räknar med är att jag faller.

ett äckligt inlägg varje dag

på mitt hotellrum i malmö, hyllie
försöker gråta till solnedgången från tionde våningen
sätter på antikrundan och känner andras lätta liv flöda genom mig
kan inte gråta, något saknas
vad är motsatsen till tom
jerry

kanske har jag tömt mig
har stängt av alla notiser och dolt alla chattar
usch jag har aldrig velat försvinna såhär
men när jag på riktigt började tänka på att
flytta till skåne
fick jag så mycket ångest av alla jag måste avfölja för att inte dö

kanske ska jag försvinna ändå
ingen gång kan vara bättre än nu
mina chanser, mina liv, jag kan inte längre landa på föttrna
har jag någonsin landat på fötterna?

jag vet inte men jag har aldrig haft så här svårt med relationer
varför blir relationer svårare och svårare för mig
varför lär jag mig aldrig
varför är jag den största idioten som någonsin levat

ligger vaken
bytt till kunskapskanalen
om sömnlöshet
Haha
 

nykter dag 4

IMG_9201.JPG
jag ljuger så bra för mig själv

och det är väl nu jag inser att jag kan inte dricka alkohol. gud vad töntigt det känns att skriva eftersom jag skrivit det hundra gånger redan men jag
kan inte, det går inte, det förstör mig
inte för att jag vill skylla allt på det
mycket beror väl också bara på att jag är
den största idioten som någonsin levat 

och mamma smsar

Du har kommit så långt. Du fuckar uppenbarligen ännu upp men din emotionella instabilitet är så mycket mindre än den varit. Jämför med tonåren eller när du precis kommit till Stockholm, då du var as-dålig på att lugna dig själv. Jag hoppas du kan använda detta som skett nu till att ytterligare ta kontroll över ditt liv. Du är underbar.

det är så jobbigt att sånt här måste hända hela tiden. jag har väl försökt varna mig själv också. läser igenom saker jag skrivit och det står ju där, klart och tydligt

för bara en månad sedan skriver jag

“Varför måste jag slå botten med jämna mellanrum för att minnas hur jag egentligen vill leva? Jag tycker det är orättvist. Jag minns ju hela tiden hur jag egentligen vill leva.”

hhhhhhhhhhh
Jag är så jävla dum i huvudet 

hotell gör mig trygg. tanken på en ständigt bemannad reception gör mig trygg
min ständiga jakt på trygghet fortsätter
det är så hemskt när sociala medier ger en ångest
men att vara utan dem ger lika mycket ångest

Godnatt
ibland hoppas jag för gott
 

rekord i självhat

allting är igen då, vågor av ångest. som jag andas, som mitt hjärta slår, med pauser och sen stark stark stark
vad har jag gjort. vad har jag gjort
som att jag skendränker mig själv, med livet för min mun tvingas jag av mig själv, sluta andas, för det är jag, och ingen stad, som gör såhär mot mig
ändå kan jag inte släppa tanken
jag kan inte vara kvar i stockholm
kanske följer jag med mamma ming och django till chicago
kanske flyttar jag tillbaka till skåne

jag förstör allt som är viktigt. jag vet inte om det är av destruktiva krafter eller för att jag bara är den största jävla idioten av alla idioter som någonsin funnits
jag gråter ner till malmö
jag gråter hos mamma
jag gråter i drömmen
och sen vaknar jag med ett uppsvullnat liv,
allting skaver
det är det värsta
att jag är den värsta 

Så nu sitter jag på marken utanför 13
och hoppas nästan på att ni aldrig förlåter mig
så jag slipper såra er
igen och
igen

Nykter
psykolog
Anonym, hålla sig borta, hålla sig hemma
försvinna
gud jag orkar inte :( 
det gör mig ledsen för jag tror på riktigt,
att festa och barn är det enda som kan få mig tycka om mitt liv
och mig själv

jag hade inte brytt mig om att jag inte kan ta hand om mig själv
om det inte vore för jag därför inte kan ta hand om relationer till andra
 

 

jag är frisk. visst är jag?

Jag skriver för att minnas, tror jag. Det är vad jag säger när nån frågar iallafall för jag står inte ut med nån annan förklaring typ att jag ”gillar att skriva” eller något ännu värre som att jag tror mitt skrivande skulle kunna bli nånting eller att jag skulle vara bra på det. Så, jag skriver för att minnas men det verkar inte hjälpa så värst eftersom jag för tredje gången den här veckan är kvar på en efterfest till solen inte bara gått upp utan också värmer, jag måste sitta i skuggan. Jag sitter på en balkong. Jag vill dö. (Jag säger det för att jag är rädd för döden och jag vill avdramatisera den. Jag vill inte dö, motsatsen faktiskt, jag vill verkligen leva.) På andra sidan innergården har en äldre dam börjat söndagsstäda (jag vet inte exakt om det är det hon gör men det klär mitt narrativ). Hon har fönstret öppet och skakar sina mattor. Kanske är det inte bara hennes mattor, jag hoppas hon delar dem med någon. Jag hoppas hon har någon att dela sina mattor med. Jag ser henne och jag letar efter hennes blick, jag tror jag vill att hon ska rädda mig. Jag vill byta plats med henne. Jag vill det, verkligen, jag vill inget hellre än att vara uppe klockan 10 en söndag och städa och dricka kaffe och lyssna på radio. Kanske ta en promenad, läsa ut en bok. Men jag sitter här. På en balkong hos en vän jag inte känner. Jag är pank och jag har ont i huvudet och jag vill kräkas av ångest. Och det enda jag kan tänka på är varför jag återigen utsätter mig själv för det. Jag vet att detta är så nära jag kommer att dödslängta, men egentligen är det ett hån mot dödslängtan eftersom jag kollar min puls var tredje minut. Lägger två fingrar mot halsen och känner efter noga, jag försöker vara diskret eftersom jag skäms. Jag är livrädd för att dö på riktigt och jag är livrädd för att dö när jag lever. Jag är livrädd för att dö mitt i livet.

Jag känner mig mer sjuk emellanåt. Och sen mer frisk. Och sen tillbaka. Det kanske är processen? Men ibland känner jag inte ens i närheten adekvat panik när någon sagt att vi ska äta något och sen ändrar sig. När någon sagt att vi ska äta en viss tid och sen ändrar sig, ändrar till någon annan tid eller någon annan mat. Jag börjar nästan gråta när jag ska handla maten för jag vet inte hur man lagar mat och jag vet aldrig vad jag ska äta. Jag är inte ätstörd egentligen. Det är bara ett symptom. Ett mantra, nästan. Ett sätt för min sjuka sida att hitta tillbaka till mig, smyga sig på, ta kontrollen, eller vad fan det är den nu gör. Jag känner mig hatad. Jag känner mig jobbig. Jag vill försvinna haha. Och då kan jag längta efter att väga 39kg igen så det syns tydligt utåt, att jag också hatar mig själv. Och jag kan sakna att ha nya sår jag klär i sånt där mjukt bandage man bara lindar runt armen, så att folk inte någonsin får för sig att jag tycker om mig själv.

Plötsligt klarar jag inte av oreda. När jag lämnas ensam på stranden för att vakta grejerna när de andra badar börjar jag sortera allt vi har med oss och plötsligt kan jag inte sluta. Alla skor måste stå för sig och alla väskor tillsammans och ingen sand får röra filten vi sitter på eller mig eller våra saker. Jag har inga allvarliga problem tror jag. Nej det har jag inte. Mina problem idag är en skugga, ett skämt. Jag står över mina problem idag, visst gör jag? Men jag kan väl ändå märka tendenserna, antar jag. Och om jag ska vara helt ärlig nu så kände jag panikångest för första gången på flera år en natt i en annan väns lägenhet. Varför måste jag slå botten med jämna mellanrum för att minnas hur jag egentligen vill leva? Jag tycker det är orättvist. Jag minns ju hela tiden hur jag egentligen vill leva.

Min psykolog sa alltid att jag svarar ”jag vet inte” för mycket. Men jag vet ju inte. Jag vet ingenting. Men jag är frisk, visst är jag? Jag kan spåra mina känslor och jag gillar inte längre att vara destruktiv. Jag är frisk. Jag vet det. Jag vill må bra, jag vill må korkat bra. Jag vill ha fönat hår och läppglans och hy med lyster. Jag är frisk. Visst är jag?

jag vet inte vad

jag vet inte vad jag ska kalla dig nu. jag vet inte vad jag ska kalla dig nu när vi inte är tillsammans för jag kan ju inte prata om dig som en kompis? du är ju inte en kompis du är ju min PERSON. men det är ju konstigt att referera till någon som ens ”person”. och jag kan inte kalla dig mitt ex för jag kan inte tänka på dig som mitt ex. ”ett av mina ex”. du är ju inte det. Du är ju mitt hjärta, mitt hem. min person

jag vet inte vad jag ska göra nu med mitt vänstra ringfinger. jag har hängt min ring i en kedja runt halsen men mitt finger är så tomt, jag inbillar mig att jag har ett vitt sträck där den satt men det är inte möjligt eftersom den enda färg jag fått är från brun utan sol och varje gång jag smort in mig har jag tagit av den. nu är den av hela tiden och det känns så konstigt. det känns som det kliar i en kroppsdel som inte längre finns. inte för jag vet hur det känns men jag tänker att det måste vara så det känns

jag vet inte vad jag ska göra med mina tankar nu. allt påminner om dig. isabel berättade att hennes mamma sadlat om vid 40 och börjat plugga sjuksköterska, å jag tänker på din mamma som har samma tankar. jag tänker lyssna på en låt men jag prenumererar på dina listor. jag tänker logga in på netflix men där har vi ju ett gemensamt konto. jag tänker åka från mariatorget men då minns jag bara i början när vi hängde så mycket på röda linjen. jag dricker te och då tänker jag bara på hur mycket du inte gillar te. jag tänker att jag ska rensa bland mina kläder men alla är knutna till dig på nått sätt. ”den här köpte jag när jag fyllde 20, du va med vi va på second hand”, ”och åh, här e ju en tröja jag fått av dig”. jag går från jobbet och tänker bara på alla gånger jag varit på väg hem till dig, efter jobbet. Det går plötsligt inte att tänka utan att tänka på dig

jag försöker ta hand om mig själv nu. hitta tillbaka till det, det härliga och underbara med att dricka nått varmt och smörja in sitt ansikte med en kräm och måla naglarna med nått fint nagellack och sitta i sängen med datorn (även fast jag inte har nån säng utan sover i en outfälld bäddsoffa). att läsa nån bok fast den jag läser nu handlar om ett förhållande som tar slut. men jag älskar ju det. jag älskar att ta hand om mig själv och det sjuka är att jag är ganska bra på det när jag anstränger mig. när jag verkligen bestämmer mig. jag vill börja laga riktig mat och promenera nu när kvällarna är så långa och varma. jag vill ta hand om mig själv. jag tror aldrig jag varit så redo för att må bra

Det kan bara kännas så menlöst när jag inte får må bra med dig

Vi är poesi

När tåget stannar i Hässleholm och jag hämtat korten går jag in på Pressbyrån och jag köper en sån där grön oatly-smoothie. Förra året när jag mådde det sämsta jag någonsin mått var jag nere i Skåne hos mamma. Och jag bara grät och grät och grät och jag kunde inte äta eller sova eller andas eller tänka. Då köpte mamma en sån där smoothie till mig och jag minns att jag drack den och att det på något sätt faktiskt kändes lite bättre, haha. Så nu varje gång jag inte kan sluta gråta köper jag den smoothien, och den påminner mig om att känslor bara är känslor och att känslor går över, det ligger i känslors natur.

Jag måste skriva tänker jag. Jag måste bearbeta min sorg och jag måste vara förstörd och ledsen och det är okej att inte kunna andas. Men hur skriver man om tre år utan att det blir orättvist. Hur ska jag kunna skriva om alla småsaker som händer i ett förhållande, alla detaljer som gör någon man älskar till den man älskar mest? För på något sätt är det småsakerna som blir viktigast. Tanken på att inte få låna din blåa pyjamas och lägga mig i sängen din mamma köpte till oss, att kolla brooklyn99 tillsammans, att handla mat, att mötas upp efter jobbet, att dricka rosévin med dig i vitabergsparken iklädd enbart denim, att prata om Lilla Drevet med dig och att kolla på dig när du lagar mat och lyssnar på The Streets, att skratta så jag får ont i magen med dig och att åka till Tierp med dig och att ta in på hotell med dig och att äta brunch med dig på Rival och att fira alla månader tillsammans med dig, att låta dig trösta mig och att bli tröstad tillbaka av någon man vet förstår. Att bara kolla på dig. När du sover och när du vaknar och hela tiden där emellan.

Jag minns dagen jag flyttade till Stockholm och jag behövde jobba direkt, samma dag jag anlände, men sen efter passet åkte jag till mariatorget och så satte jag mig på en bänk och väntade på dig. Och du kom ner och mötte mig och du sa ”välkommen till Stockholm”. Och jag kommer aldrig inte minnas himmelen från Tavasgatan när vi kom hem efter nån fest vi varit på. Och jag kommer aldrig glömma när jag friade till dig och hur nervös jag var och hur starkt jag kände att detta, detta är det största jag någonsin kommer vara med om. Du är det största jag någonsin kommer vara med om.

Jag har nog älskat dig sen jag visste att du fanns. Och jag är så glad för att jag vågade köpa biljetter till Lund till dig, och jag är så glad att du kom, och jag är så glad för allt vi varit med om. Så glad för allt du gett mig och allt jag lärt mig om mig själv och livet av dig. Och enda sen jag träffade dig har jag känt mig mer hemma. Mer som mig själv, och med dig gillar jag mig själv.

Jag vet att jag aldrig kommer förlora dig, och du kommer aldrig förlora mig. Men just nu gör allt som är fint lika ont som det är fint. Och du är den vackraste och viktigaste människan jag känner, insida ut. Och det känns så hemskt att jag måste sluta tänka på dig som hem, att du inte längre är min fasta punkt. Så fint det har varit, att ha någonting man känt att ”ingen fattar”. Och jag tror på det fortfarande, ingen fattar hur viktiga vi varit för varandra. Det är knappt så jag själv fattar. Jag älskar dig så mycket, det kommer jag aldrig inte göra. Vilken tur jag haft som fått dela tre år med den klokaste, roligaste, snällaste och bästa person jag någonsin träffat.

Ingenting får hända dig

Nej vad säger jag

Allting måste hända dig

Det måste vara underbart

för mig rasar alla årstider

Jag och min psykolog har bara tre träffar kvar nu. Jag tänker på var den här resan började. Det hade precis blivit sommar, precis som nu. Det var kallare dock, och jag var hundra gånger så olycklig. Jag var ensam, eller så kände jag mig ensam, oavsett har det aldrig varit ensamt som då. När jag tänker på det ryser jag, men fylls också av nån typ av beundran för mig själv. Att jag klarade ensamheten, och även fast jag lärde mig mycket av den måste jag fortfarande bli bättre på det, på att vara ensam.

Att ha kommit i bättre kontakt med mitt känsloliv innebär att jag ofta slås av insikter om mig själv som töntigt nog får mig tårögd. Att känna känslor (mer) normalt gör mig mer lättad och mer ledsen. Jag har insett att jag hänger upp min trygghet och om man kan kalla det ”friskhet” på människor, kanske främst Hamilton. Och det är som att jag tänker att så länge jag har honom har jag ett skyddsnät, ingenting kan någonsin bli farligt när jag har min trygga punkt utanför mig, eller jag litar ju lixom inte på mig. Men egentligen är det ju tvärt om. Jag behöver att tryggheten är i mig hela tiden, jag behöver kunna lita på att jag inte kommer slarva bort den eller ta den för givet. Jag behöver bli en person jag litar på, en person jag inte är rädd för. Jag kan inte använda andra personer som livlinor eller garantier för att jag aldrig kommer tappa det helt. Det är inte rättvist mot den andra, eller mig själv för den delen. Jag måste vilja må bra, för min egen skull och inte någon annans.

Vi pratade om det också, jag och Hamilton. Att man får se det som ett surt sant bara. Om man brutit benet kan man inte gå ut och springa dagen efter. Om man har min problematik kan man inte festa fyra dagar i veckan och hoppa över måltider. Det kan inte ens vara en möjlighet, det måste vara något jag varje dag bara accepterar. Men så är det ju, livet är orättvist och världen är inte skyldig en någonting.

Jag har skrivit det hundra gånger förut men jag måste bli bättre vän med mig själv. Jag måste kunna hämta energi från ensamhet, ägna mig åt saker med mig själv, ha intressen och hobbys jag inte behöver dela med någon annan. Jag vill kunna vända mig inåt och lita på vad jag hör och inte känna mig i ständig kamp med mig själv. Å jag tror det var därför jag började gråta när jag kom på att vad jag känner för världen, hur jag beundrar den och gång på gång hänförs av hur vacker den är, blivit så viktigt för mig. Inte för att jag tror jag är ensam med den känslan. Men det har blivit en känsla, ett ”intresse”, jag inte behöver dela med mig av och få bekräftelse för. Det räcker med min blick, det räcker med vad jag känner.

Min psykolog frågar mig hur jag vill vara efter vi slutar träffas och jag inser att det enda jag vill bli är självständig. Inte bara fysiskt självständig utan också emotionellt så. Jag vill vara en person som trivs med andra människor utan att känna att jag dör eller iallafall inte vet vem jag är utan dem. Tänk om jag kunde behöva mig själv lika mycket som jag behöver andra.

springer med saxen

jag antar att jag bara måste acceptera att våren inte är för mig. våren kanske är för barn och lyckliga människor, vad vet jag? inte är den för mig iallafall. jag lyckas aldrig med våren, det gör mig bitter. det blir alltid halvt, det är alltid något som går sönder eller något som saknas. det är så sorgligt för jag gillar våren så mycket. jag önskar att den var för mig, att den var min årstid.

och jag tänker på min pappa och min lillasyster som inte pratat på 3 år. jag tänker på alla sätt det krossar mitt hjärta och jag tänker på allt som krossar mitt hjärta och jag tänker på allt som känns som olycklig kärlek när jag river av mina naglar och nagelband i skär brist på självbevarelsedrift. och nu för tiden tänker jag så ofta på att lämna allt att jag börjar bli orolig för att jag faktiskt kommer göra det. jag menar inte ta livet av mig för det kommer jag aldrig göra men jag menar dra åt helvete. försvinna, bli den som försvann. bli den osynliga flickan i mumin, borta och genomskinlig av allt hennes hjärta bär. är det så sjukt, va? är det så sjukt att det enda jag vill att det ska vara enkelt. och jag vill inte låta som jag nu kommer låta för jag vill inte tycka synd om mig själv men mitt liv har varit så otroligt kämpigt ända sen jag va 13, det har varit det ena efter det andra och jag orkar inte mer. jag orkar inte mer friktion. är det så konstigt? att jag bara försöker se klart när mitt lilla hjärtas bitar inte skymmer min vy. är det så mycket begärt.

:(

svarta smärtor

Jag försöker minnas något minne. Jag längtar efter att minnas. Kan man längta efter något man inte minns hur det känns? Det är det som är att längta va? Till skillnad från sakna, som man gör för något man haft men inte längre har. Längta. Det kan man göra även fast man inte vet, man inte riktigt vet varför eller hur det ens går att fattas något, för man kan ju inte riktigt sätta ord på vad det är man egentligen inte har. Gud skitsamma, jag längtar efter att ha betydelsefulla minnen iallafall, som jag kan plocka fram när jag behöver uppmärksamhet. Som nu till exempel. Jag hade velat skriva något vackert om något vackert. Typ “jag minns när jag och Arvid dejtade eller vad vi nu gjorde, jag minns hur det var att bli bästa vän med någon på det sättet, jag minns hur det var att vara tillsammans med en person man inte var tillsammans med, jag minns hur det var natten efter balen och så dagen efter det igen när vi såg revyn och sen gick på efterfest och vi sov inte, eller jag sov iallafall inte, på nästan 2 dygn och jag minns att jag tillslut hallucinerade av tröttma, jag minns hur det var att vakna hemma hos dig tre dygn efter jag senast vaknat, med en fin, bultande ångest och neddragna rullgardiner och känslan av att ha tappat hundra dagar.” Men jag minns bara sorgen, jag minns bara att bli bortvald och glömd och tappad och inte uppskattad (jag är nog lite narcissistisk på det sättet). Och så är det ju alltid, nästan. Det är inget personligt mot dig, Arvid, herregud du vet att jag älskar dig mest av allt i hela världen nästan och det är ju det jag försöker förklara fastän jag inte riktigt vet hur, att jag inte är rationell. Jag vet att mina känslotankar är orättvisa och till och med falska? De stämmer inte överens med verkligheten. Någon kan vara snäll mot mig varje dag i en månad men så fort jag känner en sekunds otillräcklighet är det det enda jag minns. Jag hatar min borderline för det, jag kan inte ta allt i beräkning. Jag misslyckas med att vara sann mot mig själv och mot andra. Och när jag känner mig orättvist behandlad ser jag svarta smärtor och svarta sorger och allt blir svart, som när killar slåss utanför krogen. Det svartnar och jag beter mig på ett sätt jag inte vill. Och det är så mitt självhat blir till, det riktiga självhatet som är att vilja slita sönder sin käke och andas ren luft på riktigt. Självhatet som får mig att bita i kinder och klösa i nagelband och riva i hud och plocka upp glasbitar från marken och hålla i dem hårt som fan tills allt blir harmoniskt av blod.

Jag tror inte du förstår hur krävande jag kan vara och det är väl lika bra. Men jag vill ändå berätta kanske, att mitt psyke är så ömtåligt, som en skör fjädertråd som gått av på mitten 18 gånger redan, och sen blivit ihopklistrat igen med såntdär stiftlim man använde när man pysslade på dagis. Jag blir inte sur jag blir ledsen, jag säger det jätteofta, i förbifarten. Jag är själv rädd för vad det innebär därför vågar jag aldrig förklara. 

Jag måste sluta skriva nu för jag måste ut innan solen går ner. Hejdå.


 

följ mig sa jag

Man blir så ynklig av att vara sjuk, så ömtålig i kroppen och huvudet och händerna. Som att jag inte orkar stå emot det jag tänker, allt rinner från mitt ömma huvud ner i och ur mina ömma händer. Jag tänker till exempel, att varför är inte alla kära i mig? Jag är rolig, snäll, snygg, sympatisk, social och jag har otroligt god förståelse för människor. Jag är också speciell, inte som alla andra. Jag är lite mystisk och ganska snabbtänkt. Men sen hatar jag mig själv så mycket för vad jag precis tänkt att jag nästan börjar gråta och skratta, för det är ju inte sant, tänker jag, jag är värdelös ju, tänker jag. Det är ett under att jag ens har vänner, tänker jag. Det är som att jag tänker bra saker om mig själv i en destruktiv blixt, vad paradoxalt? Jag vet vad det kommer göra med mig, hur sånna tankar får mig att känna. Ändå kan jag tänka dem. För jag trivs när jag hatar, bara mig själv. Jag önskar jag kunde tycka om mig själv som jag tycker om andra och annat. Jag har så enkelt att se det vackra i människor och i naturen och livet som händer vart man än vänder blicken. Allt är så vackert, så ögonbedövande. Det finns så mycket jag vill vara öppen med, så mycket jag inte vågar vilket kanske låter sjukt med tanke på hur öppen jag redan är. 

Har börjat på ett känslotestamente, jag antar att jag nämnt hur rädd jag är för att dö. Men jag dissekerar det och inser att jag är bara rädd för vad min död kommer betyda för andra. För mamma, för pappa, för Ming och Django, för Hamilton. För mina vänner, iallafall de som påverkats på riktigt. Jag har iallafall börjat stilla min oro genom att skriva långa brev till er. Kära Ni, Ifall Något Händer Mig. Ni förstår. Jag kan längta efter att vara gammal på det sättet, att ha klarat mig genom hela livet utan att dö. För det är ju inte döden jag är rädd för egentligen utan att missa livet, och för hålet jag ändå med stort självförtroende vet jag kommer lämna efter mig för personerna det berör. Så jag stillar min oro. I brev till er. Där jag berättar om allt jag glömde säga och försäkrar er om att det enda ni kan göra för att jag ska må bra i livet efter är att inte må dåligt över mig. Ni får sörja såklart men ni måste också komma ihåg, att vi hade det fint ihop, det finaste. Men att ni måste gå vidare för jag kommer inte orka annars. Det är ju själviskt men jag är självisk. Antagligen i döden med.

När jag tänker på döden och inte kan sova försöker jag tänka på annat. Jag tänker på saker jag vill ha, egenskaper jag vill va. Spelar sims i mitt huvud med mig som huvudkaraktär och det funkar obehagligt bra. Ibland är jag rädd att jag är sådär. Att jag bryr mig så mycket om grejer och mig själv. Att jag bryr mig mest om grejer och mig själv. Om hur jag ser ut och vad jag äger. Hur Står Man Ut Med Sig Själv om man upptäcker att det är sån man är, va?

Jag behöver vara nykter igen, nykter 4life. Jag vet att det går att vara orolig för mig. Att det är någon typ av grop igen, kanske. Jag försöker beskriva det, hur det känns för mig med känslor. Som att de är inburade, jag har en bubbla inom mig som rymmer allt jag känner och i den bubblan känner jag allt. Jag känner så mycket. Men de är fast där, de når inte ut. Det är som att de skriker men jag hör dem inte. Bubblan måste gå sönder och det måste nog vara jag som utför dådet, men jag vet inte hur. Hur tar man sönder det enda som fortsätter göra en trygg? Följ mig för allt annat idiotiskt jag tänker.
 

fear of missing out

Ibland vill jag bara försvinna. Försvinna på något sätt. Tanken är så vanlig, jag vet. Alla tänker den och känner den och förstår den någon gång. Men för mig känns det så märkligt när den kommer eftersom det är så långt ifrån hur jag annars känner, och för att den kommer från andra hållet typ, om ni fattar? Jag vill uppleva allt men ibland är det som att om jag inte kan uppleva allt vill jag inte uppleva alls. Som att jag blir ledsen av allt jag missar och då hellre missar allt. Hellre ställer mig utanför hela grejen, hellre inte ens deltar i leken, hellre tar egna beslut om att inte vara med. Inte delta. ”Delta”. Och då känner jag så ibland, och det känns väl lite som självhat kanske eller det kommer från samma plats iallafall, att jag vill ta bort alla mina sociala medier och flytta långt från Stockholm och bara vara med mig själv. Även fast jag vet att det nog hade tagit kål på mig eftersom jag inte är så jävla bra kompis med mig själv. Men så känns det ibland. Som att jag inte står ut med att missa någonting alls men det är ju helt omöjligt haha jag fattar det, så då vill jag missa allt. Allt eller fucking inget.

Jag och min psykolog pratar en del om det, om självhatet som egentligen inte beror på mig själv utan andra. Asså att jag hatar mig själv när jag tror ni gör det. Och jag tror det ganska enkelt tror jag. Vi pratar också om sex och varför det är svårt för mig eller iallafall har varit svårt för mig, och hur det hänger ihop med att jag gillar att välja känslorna jag känner och inte låta dem vara så genuina typ. Att jag blir obekväm när känslor bara kommer av sig självt som de gör under typ sex. Att släppa kontrollen lixom. Det gör att sex alltid är en lek eller kanske ett spel för mig och inte något jag kan tycka om. Och det är ju typ på grund av hur rädd jag är för mig själv och vem jag är egentligen. Därför klarar jag mig inte utan sociala medier och därför har jag så mycket social energi, för att när jag är ensam är jag helt ensam. Till och med utan mig själv, eftersom jag inte känner mig som Någon alls när jag inte har andra människor runt mig som kan bekräfta vem jag är. Och hela min personlighet är lixom uppbyggd på andra människor och hur andra människor uppfattar mig. Jag låter andra bestämma vem jag är. Jag kan vara vem du än vill att jag ska vara osv. Och jag måste också sluta dricka alkohol ju så vad skulle jag ens ägna mig åt om jag bestämde mig för att försvinna? Haha. En gång när ni sov tog jag bort mina sociala medier, twitter och instagram. Ville försvinna så himla gärna. Stod knappt ut med att jag lixom bara FANNS, existerade bland andra människor. Men det är så kortvarigt. På morgonen ångrade jag mig igen. Nej det är väl ingen jättesund relation jag har till sociala medier. Kanske måste jag sluta med det precis som med alkohol typ att båda tar fram det värsta i mig och att jag älskar båda så mycket att jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till någon av dem. Eller är det kanske bara mig själv som jag aldrig kommer kunna ha en normal relation till? Jag hoppas inte det, jag vill ju faktiskt verkligen må bra nu, asså verkligen. Men det är svårt, att ha kul lockar. Och jag kommer nog inte kunna ha lika kul när jag mår bra eftersom jag har som roligast egentligen när jag är helt gränslös. Det är ju hemskt som fan men så är det väl. Jag vet inte ens om de här orden betyder någonting för mig. Jag läser igenom vad jag skriver och det låter som att jag har så jävla bra koll på mig själv men det är som att jag har svårt att bry mig? Det är som att någon gett en alla pusselbitar och berättat exakt hur de ska ligga för att pusslet ska bli klart men som att man ändå inte orkar bygga pusslet för att man typ är för trött? Eller något.


Nåväl

att dricka alkohol

De flesta vuxna vet vad det pratas om när det pratas om en vit månad. Om man inte haft en själv på ett tag kanske man planerar att ha en. Eller så har man någon i sin närhet som har eller iallafall haft en nyligen. Just januari verkar vara den alkoholfria urmånaden. Den är perfekt som nykter månad av flera anledningar, dels är man alkosliten efter jul- och nyårsfiranden och dels är januari en så jävla tråkig och grå månad att man lika gärna kan gå all in tråkmåns. Inga uteserveringar, inga kollegor som är taggade på AW och så vidare. Men framförallt tror jag det har med Tiden att göra. Inte för att låta som en pretentiös knasboll som snackar om illusionen av tid nu men, illusionen av tid och hur vi uppfattar tid verkar göra att vi tycker det är enklare att bryta vanor när tiden börjar om. På måndag, den 1:a nästa månad eller början av ett år blir lixom symboler, vi hinner vänja oss vid tanken på att saker, vi, ska förändras. Hur ofta hör man om någon som ba “jag ska börja träna” och så börjar de nu på en gång, samma dag, en timme senare. Unheard of va?? Vi människor verkar inte riktigt funka så? Vi vill gärna se den jobbiga förändringen framför oss en stund innan vi genomför den, innan vi börjar vårt nya liv. 

Nåväl, jag ville såklart inte vara sämre än någon annan, så januari har varit en alkoholfri månad för mig också. En månad låter ju inte som (och är inte heller) en speciellt lång tid, men det är faktiskt svårare än man tror. Jag har vänner som också skulle haft vit månad men som blivit tvungna att överge uppdraget efter typ två veckor, de klarade helt enkelt inte av det. Och egentligen är det väl inte själva handlingen att vara utan alkohol om är svår, utan att tacka nej till alkohol. Det är något man verkligen upptäcker när man inte dricker, hur ofta man annars dricker. Det faller sig mindre naturligt att tacka nej till alkohol, iallafall för mig, vilket gör att jag i större utsträckning noterar när jag väljer att inte dricka. 

Nåväl igen, jag skulle vilja prata lite om vad som händer med mig när jag inte dricker, hur jag mår av att inte dricka. Jag mår så jävla bra av att inte dricka alkohol, det är fan helt sjukt. Om man känner mig eller för all del bara läst texter jag skrivit om psykisk ohälsa, vet man att jag inte direkt är en problemfri person. I perioder faller jag ner i hål av olidligt djupt självhat, detta uttrycker sig på olika sätt, det ena mer destruktivt än den andra. Och så har det varit sen jag var 13. Men! När jag har nyktra perioder (detta är min andra ordentligt nyktra period sen jag började dricka) börjar jag fundera på om inte alkoholen är roten till typ alla mina problem. Det känns fruktansvärt att det skulle vara så, det känns fruktansvärt att något så roligt som att dricka alkohol är det som gör att jag ibland inte kan fungera som en “normal person”. Jag hade en längre nykter period i somras, nästan tre månader gick jag utan att dricka. Det var förvisso mycket annat som hände i mitt liv då, men jag märkte verkligen skillnad på mig. Jag sov bättre, jag gjorde saker jag ville göra, jag läste mer, jag kände mig snyggare, jag hade enklare att fokusera, enklare att ta tag i saker, blev bättre på att städa och hålla ordning hemma, kände inga ätstörda tendenser men kanske viktigast av allt: jag kände knappt något obefogat självhat, ingen destruktivitet från ingenstans, inga plötsliga infall av att vilja förstöra mig själv och min omgivning. Jag mådde bra. Och jag känner det nu igen. När jag promenerade runt på stan en eftermiddag för några dagar sedan kände jag ett lyckligt rus i bröstet. Från ingenstans!!!! Och plötsligt mindes jag hur det känns, hur det känns att inte må dåligt. Inte för att jag går runt och mår dåligt hela tiden annars, jag är faktiskt en väldigt livsglad person som uppskattar livet och min omgivning otroligt mycket. Men det är som att jag under en period varit mer rationellt övertygad om min livsglädje än känslomässigt så. Det om än korta lyckoruset påminde mig om hur det är att vara en lycklig person på riktigt, så som jag vet att jag är.

Det är tråkigt, nästan hemskt, att komma till insikten jag gjort. Jag kommer, någon gång, behöva sluta dricka alkohol helt och hållet. Jag tänker inte ens skämmas över hur jobbigt jag tycker det är. Det är tråkigt att jag dragit nitlotten Överkänslig, men nu är det så det är. Och även fast jag kanske mår extra bra än andra utan alkohol känns det rimligt och viktigt att människor (framförallt i min ålder) börjar tänka lite mer på sina alkoholvanor. Man behöver inte ens dricka mindre, men iallafall tänka på dem. Tänka på vad de gör med en och hur de påverkar ens känsloliv. Jag tror alla hade mått bättre av det. Det här året ska jag försöka dra ner på min alkoholkonsumtion ordentligt, och även fast det känns förjävligt på vissa sätt ser jag ändå fram emot det. Jag ser fram emot att ta kontrollen över hur jag mår.
 

Att förstöra sitt liv

För sju månader sedan förstörde jag mitt liv. Det värsta men också bästa som hänt mig. Jag förlorade två nära vänner (antagligen fler egentligen), nästan min partner och just då trodde jag att jag förlorat mitt liv, min hela tillvaro, allt. Jag ville lämna. Lämna Stockholm, lämna mitt hem, gå upp i rök, försvinna. Det låter banalt men jag kan inte beskriva hur jag var då som något annat än förstörd; av skam, skuld, separationsångest, ensamhet, chock. Jag tror att förstöra sitt liv kan bli det antingen första i en oändlig nedåtspiral eller en omstart, ett jätteplötsligt-utan-förvarning-tryck på reset-knappen. Det senare för mig, trots att det var fruktansvärt, outhärdligt. Det vidrigaste jag varit med om. 

Jag har aldrig förstått vad mitt problem varit. Varför jag skadat mig själv, varför jag ogillat mig själv, varför jag i perioder haft så svårt med empati, varför jag varit så orimligt rädd för bråk, för att bli lämnad, varför jag kunnat behandla mina föräldrar och vänner så uselt trots att jag alltid älskat dem så mycket. Jag har aldrig förstått hur jag blev så sjuk i min ätstörning. När jag var inlagd på utredning vintern mellan 2011 och 2012 var jag så orolig för min hälsa, så obekväm i min kropp, så rädd för att dö, jag inte ville inget hellre än att sluta kräkas. Ändå gick det inte, jag kunde inte.

Jag har aldrig haft traditionell tryck-över-bröstet-ångest, aldrig känt mig deprimerad, aldrig inte orkat stiga ur sängen, aldrig inte velat leva. Ändå har jag inte kunnat låta bli att förstöra mig själv och folk runtomkring mig. Så länge har det funnits där, ett självhat så stort och starkt att det nått ända ut, så koncentrerat att jag velat andra ska hata mig, vara elaka mot mig, velat vara elak mot andra, velat att mitt bröst ska bränna av sorg.

När jag förstörde mitt liv var det egentligen första gången jag gjort något oförlåtligt, något som gått ut över andra på ett sätt som varit omöjligt att förklara. När jag förstörde mitt liv insåg jag vidden av mina problem som jag så länge trott jag trots allt haft under kontroll, jag blev plötsligt handlingskraftig på ett nästan desperat sätt. Jag ville inget hellre än att förändra mig själv, förstöra personen som kunde göra så mot andra (och mig själv), bli “den jag egentligen är”. För första gången någonsin ville jag göra något åt mig själv. Tidigare har jag trott jag genuint velat bli frisk men nu insåg jag att jag aldrig velat på riktigt. Nu ville jag på riktigt. För första gången tog jag allt på allvar.

Och tänk, det var något fel på mig. Nått faktiskt fel på mig. Jag träffade en psykolog för första gången på flera år och efter en basutredning fick jag reda på att jag har borderline, mina problem gick plötsligt från att ha varit helt oförklarliga till så logiska. Jag vill inte gömma mig bakom eller skylla på en diagnos, inte alls, men för mig var det en sådan oerhörd lättnad att veta att det finns ett ursprung till allt ont. Inte en ursäkt men en förklaring på något sätt. En någonstans anledning till varför allt varit som det varit, och varför jag måste vara försiktig för att inte allt ska bli som det kan bli, något att förhålla mig till. 

Det är bra att vara rädd. På samma sätt som jag känner tacksamhet gentemot min panikångest för den fick mig att känna oro för min hälsa känner jag tacksamhet för att jag förstörde mitt liv, det gjorde mig rädd för mig själv. Jag är så annorlunda nu, på ett sätt jag aldrig kunnat bli om jag inte förstört mitt liv. Så även fast jag önskar med hela mitt hjärta och hjärna andra inte sårats, var att förstöra mitt liv det bästa som hänt mig.

Vackert del 1

Jag är besatt av världen som skönhet. Jag vet inte vad det är med den som får mig att förundras så. Vanliga världen. Ibland när jag går på stan och ljuset faller helt vanligt egentligen måste jag stanna upp och bara betrakta några sekunder. Jag menar inte att kokettera, för det finns ingenting att kokettera med, men jag kan förvånas när andra inte bryr sig som jag, inte blir helt till sig. 

Sommaren med sitt fylliga gröna, allt som böljar och andas, allt som släppts fritt. Människans lyckliga natur, klänningar som drar sig över hudar, värmevågor längst asfalt, nätter som blir nya dygn och sedan morgnar, solen som aldrig går ner, molnfria himlen, mörkblått vatten som pryds av segelbåtar och fartyg. Nyvakna lakan och täcken som blir ljusgult randiga av persienner. Rosa hus som förstärks i sin färg och flimrar guldigt när solen lyser genom träden framför dem. Allt som blir lättare, tunnare, mindre komplicerat men mer nostalgiskt. 

Men också vintern, som för allt närmre vartannat. Snön som så enkelt faller, lägger sig tillrätta, som för att vila. Midnattsmörka eftermiddagar när stan fortfarande vimlar av människor, ihopkurade barnfamiljer med uppdragna axlar och röda näsor, kompisgäng med färgglada halsdukar och äldre damer i äkta djurpälsar. Hur mörk himlen kan bli av de betongtjocka moln som lägger sig ogenomträngliga på himlen, tunga som sammet. Kusliga grenar som tappat sin päls, barrträdens ståtlighet, en viss typ av solnedgång som bara tycks vara möjlig de mörkaste månaderna. 

Jag tillfredsställs aldrig i hur vackert jag tycker det är. Ser jag en fantastisk himmel vill jag inte bara vara i den jag vill vara den. De få gånger jag sett stjärnhimlen för vad den faktiskt är, när jag sett den från en plats där det inte finns gatlyktor eller grannar som stör med sitt ljus, har jag blivit patetiskt ledsen, nästan desperat över att aldrig få… Uppleva den. Jag vill ta den, vill jag känna den i huvudet, i blodet, i bröstet. Jag vill att något förkroppsligar allt jag tycker är vackert med världen så att jag kan få krama det, få hålla i det, få ha det runt halsen i en sån där liten amulett som går att öppna till två små tavlor. En oändligt olycklig känsla av att aldrig vara nöjd.

Jag tror bara på ödet ibland, vissa specifika tillfällen när allt plötsligt känns övernaturligt. En januarinatt förra året var jag, som ofta, för pigg för att somna. Precis vid fönstret låg jag i min säng som förtrollad, kunde inte slita blicken från vinterstormen som brakade utanför. Så livlig, så otroligt oberoende människan, så ond och god på samma gång. Så pågående, bestämd, så bestämd att det kändes förutbestämt. Jag vet inte varför jag är så känslig för intryck och utsida. Kanske är jag så ytlig att det når ända ut. Kanske gör jag allt för att vägra vända blicken inåt, kanske är min insida så ful att jag vill invadera allt som är vackert, försöka få det att smitta av sig.

Att lära känna sig själv är på gott och ont. 

“Åh, ljuset är så vackert här.”