"Jag ser på världen genom mina målningar"– Intervju med konstnären Sara-Vide Ericson

"Jag ser på världen genom mina målningar"– Intervju med konstnären Sara-Vide Ericson

”Får man ens göra så här så här banal konst?” utbrast Sara-Vide Ericsons professor på Konsthögskolan. Sara-Vide Ericson har slutat ta omvägen via språket och låter istället känslan bestämma, berättar hon för Linnéa Franz och Emilia Hasselquist Langefors som driver Instagramkontot Konstkvinnor

Sara-Vide Ericson är född 1983 i Stockholm men bor för tillfället i Hälsingland. Efter sin konstutbildning har Sara-Vide väldigt snabbt och effektivt profilerat sig som en av Sveriges främsta konstnärer. Även helt klart en av Sveriges mest intressanta konstnärer sett till person. Lyckligtvis kan man få umgås lite virtuellt med henne genom att kolla på t ex Konsthistorier på SVT Play. Det har även gjorts en K-special om henne (som inte längre finns tillgänglig) och hon har också medverkat i SVT-produktionen Konstnärsdrömmen som expert. OK, vi vet vad ni tänker: Hennes konst då? Sara-Vide Ericsons målningar är som en underbar förening mellan realism och surrealism, otroligt symboliska och metaforiska på ett enkelt, tydligt, liksom essentiellt vis. I sina målningar går hon in i djupet av psykologiska mekanismer och fenomen och hittar en ursymbol som kläs i hennes underbara estetik och målningsteknik. Föremål, platser och människor laddas och laddar varandra och skapar en lågmäld magisk ton över verken; genom penseldragen viskar Sara-Vide frågor om mänskligheten och livet.

Vad betyder din konst och ditt skapande för dig i ditt liv?

Det kan kännas extremt sorgligt och fattigt ibland när andra stora själfulla aktiviteter kryper på, som till exempel barnafödande

– Det betyder faktiskt allt, det kan kännas extremt sorgligt och fattigt ibland när andra stora själfulla aktiviteter kryper på, som till exempel barnafödande. Men måleriet är liksom som ett element som är så viktigt för mig att jag typ hyperventilerar bara vid tanken på långhelger etc.

IMG_2117.JPG



 

Vad händer i dig när du skapar?

– Olika saker vid olika stadier! Jag får ångest när jag inte kommit igång för att jag inte vet vad och hur jag ska göra, jag blir hoppfull när jag sätter igång, fast tänker samtidigt att allt är skit och att jag är skit, och sen kan jag bli pinsamt nöjd med mig själv och ligga uppe hela natten i mörkret och stirra på bilder av målningen i telefonens blå sken. Då är jag helt tyst inombords, inte en tanke surrar. Jag ligger bara där och zoomar in och ut, och sakta förstår jag något jag inte förstod innan, fast som jag inte har ord för.

– Vem var det som hade ett litet hål ner till ateljén från sängen och sovrummet? Med en liten spegel, så han kunde kolla på målningen det sista på kvällen och det första på morgonen? Var det Carl Larsson? Så har jag det med telefonen, men ska nog bygga ett sånt hål IRL också. Mitt sovrum ligger precis ovanför ateljén, så det skulle gå?


 

Vad vill du utforska/förmedla med din konst? Vad vill du säga till folk som tar del av din konst?

– Jag vill att man inte ska känna att man måste “förstå” något eller att språket ligger som en barriär för att man ska nå målningarna. Man kan känna mina bilder på samma sätt som man känna värme eller ett lätt tryck, eller vad en dröm handlar om och vad den berättar, även om man inte alltid kan beskriva det med ord.

Sen bestämde jag mig för att i stort sett bara måla kvinnor
IMG_2143.JPG



 

I en intervju har du sagt att det i dina verk ofta tolkas in andra syften och motiv än vad du haft; ofta en politisering av din konst, t ex att lägga genusperspektiv på allt. Som att det finns en vilja hos folk att skapa en feministisk konstpersona. Det betyder att din politiska identitet som kvinna tolkas in i verket, det aktiverar instinkten att kvinnors skapande bara ska handla om just kvinnor, inte det allmänmänskliga. Vad gör det med ditt skapande att du märker av den här tendensen till politisering och arketypiska tolkningar? Påverkar det hur du tänker på din konst? Påverkar det processen? Hur förhåller du dig till det?

– Det här var ett issue för mig tidigare och jag var ganska arg över det. Sen bestämde jag mig för att i stort sett bara måla kvinnor, rätt och slätt som de symboler för människor som de redan var och är i mina bilder. Och i och med att jag kom till den slutsatsen så avdramatiserades det för min del. Men jag tror också att det hade med min feministiska resa att göra, jag kände mig inte lika ansatt och marginaliserad av de påståendena längre (även om det fortfarande var (den omedvetna) andemeningen), utan snarare stärkt av att uppgå i en större gemenskap och att jag sket i huruvida icke-kvinnnor eller inte kunde relatera till känslan i en bild ”bara” för att det var en kvinna i bilden som personifierade det tillståndet. Men det var och är fortfarande ibland en resa! Och jag nu är jag jättesugen på att bara måla nakna sovande män.

 

 

Typiskt för Sara-Vides konst är dels det utforskande elementet: hon skapar ofta bildserier som angriper ett tema ur olika perspektiv eller med små förändringar, det blir att lägga ett fenomen under lupp, dissekera och inspektera close up. Dels är symboliken typisk för hennes konst; alla verkens delar agerar som effektiva metaforer, Sara-Vide är expert på att på ett tydligt men också tvetydigt och kittlande sätt skildra grundläggande och komplexa känslotillstånd och mellanmänskliga relationer. En relation präglad av maktobalans porträtterar Sara-Vide Ericson koncist, tydligt, träffande, relaterbart. Hur skapar man sådan konst? Hur bär man sig åt för att förstå kärnan av t ex mänskliga förhållanden?

 

Hur ser din skapandeprocess ut?

I början tog jag omvägen runt språket

– Den har sett annorlunda ut, i början tog jag omvägen runt språket, för jag trodde att det var det enda sättet. Jag gjorde grundlig research och lärde mig termer och teorier som beskrev olika tillstånd och sen försökte jag forma en bild utifrån det. Nu gör jag tvärtom. Jag griper i en bild när jag känner den och jag försöker hela tiden att uppmuntra det hos mig själv, att låta det ”räcka” för att det ska bli en målning. Att jag känner den.

Acting VERY strict art teacher today 📉 (hiding taking selfies in the teachers room moahahah)

Ett inlägg delat av Sara-Vide Ericson (@saravideericson)

– Jag tänker på det som att det är som ett mörkt rum, som jag plötsligt blir inkastad i. Dörren slår igen bakom mig och jag vänder mig hastigt och rycker i handtaget, men det är låst. Jag vänder mig sakta om med utsträckta händer och känner försiktigt mig omkring, det är helt kolsvart och jag blinkar liksom med ögonen. Sakta rör jag mig utåt i rummet och ramlar nästan omgående över något, kanske är det en stol? Jag känner en skarp bordskant slå mot låret och sakta, sakta är det som att ljuset i rummet tänds, kanske är det bara som att ögonen vänjer sig vid mörkret, eller är det en sån där störig energilampa som tänds sakta. Jag kisar och börjar kunna skönja vad som finns i rummet och plötsligt är hela rummet upplyst och jag ser var väggarna är, hur det är möblerat, vad rummet har för syfte. Då kan jag plötsligt lämna rummet, och målningen är färdig.


 

IMG_2064.JPG

Varför väljer du ofta att använda dig av/ha fokus på människor i dina målningar?

– Figurerna i målningarna arbetar som pointers! Dom tvingar liksom betraktarens undermedvetna att engagera sig, läsa och översätta situationen dessa står i, och på så sätt tycker jag att de får kropparna utanför målningen att snabbare fyllas av den känslan som kroppen i målningen är fylld av.


 

Ser du på dina målningar som självporträtt, eller är kroppen bara ett redskap för att förmedla andra syften?

– Det är ett sätt att skapa en känsla, utmana mig själv att fyllas av den och sen genomleva den. Jag kan bara göra konst genom att använda mig själv som ett redskap för att komma närmare och förstå de olika tillstånd som jag där och då undersöker. Det jag gör är då att tvinga mig att befinna mig i ögat av stormen – och känna hur det känns att stå där i den iskalla strömmen av blodrött vatten till exempel – innan jag målar det. Det naturliga tillvägagångssättet för mig är att att genomföra mina målningar; även de målningar där man inte kan se min fysiska medverkan i det färdiga resultatet.

 

En egenskap som Sara-Vides konst har som vi verkligen älskar är hur hon målar natur och miljö, hur ljus och skugga ligger som tunna lapptäcken över bilderna.

Vilken roll spelar natur och miljöer i skapandet och i konsten för dig?

– De är som visuella metaforer för att ett tillstånd, eller ibland som en neutral fond för såna målningar som behöver det. Eller ibland är de som färdiga, som de är. Att man inte kan lägga till nåt utan att stämningen bryts. Jag samlar såna platser som ett kartotek i mitt huvud och spelar upp hela det registret mot olika eventuella målningar ibland.

IMG_2062.JPG
Jag ser på världen genom mina målningar

 

I SVT-dokumentären Konsthistorier visar du hur du lägger ett föremål (täcke) på en särskild plats för att “ladda” det med en viss energi. Brukar du arbeta på det sättet? Ser du konstnärliga energier i olika ting och platser hela tiden? T ex: är det en intellektuell process, ett tillstånd du använder dig av i arbetet, eller bara så du ser på världen? Eller nåt helt annat?! Vi tycker det är superfint och intressant!

– Eftersom jag, lite väl hårddraget kanske, men ändå, är helt tom utan mina målningar så är det mer det första alternativet. Jag ser på världen genom mina målningar. De konstnärliga energierna och strategierna jag har är även de som formar resten av mitt liv.

IMG_2115.JPG


 

Berätta om ormen som du ofta har med som symbol! Varför är just ormen stark för dig, vad symboliserar den? T ex i utställningen While Unconscious.

– Det var en dröm jag hade tre nätter i rad. Jag har alltid varit livrädd för ormar och ofta drömt att det är fullt av dom på marken och att jag velat ta mig förbi men kollapsat av rädsla. Den här drömmen var annorlunda för jag kunde ta mig förbi, om jag tittade noga, noga var jag satte fötterna i det torra gräset. Så länge jag inte klev på en orm så kunde jag sakta ta mig framåt. Så jag målade det. Sen kom min moster in i ateljén, hon är som en mamma för mig och vad hon känner för mina målningar är viktigt. Hon hade med sig en påse bullar och hon kollade på ’Snake Dance’ med avsky i blicken och knogarna som höll i bullpåsen vitnade och sen sa sen ”usch, fy vilken vidrig målning!” Sen drogs ett snett leende, som en mask över den tidigare visade avsmaken, och hon sa ”du vet vad Freud sa om man var så rädd för ormar?” Och jag blev så JÄVLA arg! Skitförbannad blev jag och efter att hon gått sparkade jag sönder en stol. Sen blev jag helt paralyserad av varför jag blev så himla arg och nästa målning jag målade var “Nykränkt av det undermedvetna”.

 

snake.jpg

 

– Relationsprojektet “She Wolf” pågick i ett år, idéen var att göra en målning av varje relation. Sara-Vide har tidigare sagt “vissa har jag känt en natt, andra ett halvår. Vissa har blivit en målning, andra valde jag att sluta träffa för att de inte kunde bli en målning” om projektet.

 

Så det slog mig plötsligt att jag bara borde måla vår relation

Kände du direkt intuitivt hur det skulle målas eller utforskade du först genom intellektuellt arbete och/eller prövade dig fram genom målning? Förändrades din relation till förhållandet/personen efteråt? Vad hade det för funktion för dig?

– Jag var så himla kär i den där killen (målningen “Elias”), han satt alltid på den där blåa ponchon i fåtöljen och rökte i min ateljé. Vi låg och höll på – men jag kände att jag liksom inte nådde honom och att jag inte var beredd på att blotta mig heller  för då visste jag inte vad som skulle hända. Så det slog mig plötsligt att jag bara borde måla vår relation, som den var. Sen tog det slut och jag blev kär i en annan kille, och plötsligt kände jag att jag skulle måla den relationen också. Och sådär fortsatte det, jag tror inte jag fattade att det var en serie, eller ett samband, förrän efter tre målningar, haha! Och då uppstod en helt annan problematik, för då kände jag att jag var tvungen att skapa sådana relationer, en där jag blev olyckligt kär; för att jag skulle kunna göra fler målningar. Av erfarenhet märkte jag också att jag inte kunde fejka att jag var kär i nån, det inte kunde vara fejk, jag var tvungen att känna på riktigt, annars kunde det inte bli en målning. Det jag lärde mig av allt det där är nu ganska självklart, det är nämligen inte så olikt mot hur jag jobbar nu. Det måste vara på riktigt, och det kan vara ganska jobbigt.

Jag är fruktansvärt obildad



 

Vad drömmer du om att kunna skapa för konst/att skapa konst om?

– En gång på Konsthögskolan kom min professor in i min ateljé, han släpade benen efter sig för jag hade typ tvingat honom för att det var nåt jätteviktigt jag behövde visa, och när han kom in så tittade han snabbt på målningen, sen svalde han luft och tittade först i fåtöljen innan han satte sig ner, knöt händerna för bröstet och suckade, svalde igen, och sen sa han … ”Får man ens göra så här så här banal konst?” Fast han sa det utan en negativ värdering i det, det var mer som att det var en ärlig fundering. Jag stod bredvid och studsade upp och ner med tungan flängande, lite som en springer spaniel. Och jag tänker ofta på det, att ju ärligare det är, ju mer blottad är man och ju mer nära segmenten i det undermedvetna och det allmänna är det. Och jag känner ofta att när jag har en kris eller gör mina sämsta verk, då är jag uppe och rör mig ovanför det där, uppe vid en yta som inte är så himla viktig egentligen.

 

Vilka konstverk är du mest nöjd med och varför?

– Eftersom jag har så dåligt minne och är så jag-svag så är jag mest nöjd över dom som folk tjatar om oftast, eller dom jag oftast ser på bild, haha! Fast det finns målningar som är väldigt viktiga av personliga skäl, de kanske har öppnat upp nåt inom mig som jag inte kommit åt innan eller att de plockade fram en liten del av min själ om jag hade tappat på vägen, men som plötsligt speglade sig i den där målningen. Då blir jag som kär i de verken. Det kanske rör sig om tre-fyra stycken.

Tbt to when I had a better dress code

Ett inlägg delat av Sara-Vide Ericson (@saravideericson)


 

Har du några favoritkonstnärer som är icke-män?

Ja massa, fast ändå inte. Jag har inte så många favoritkonstnärer för jag är fruktansvärt obildad, men samtidigt kan jag lätt gå upp i nåt och älska det stenhårt, men i nästa veva glömt namnet. Men måste jag säga nåt så säger jag Iris Smeds och Georgia O’Keefe!

 

En seger för den asiatiska hbtq-rörelsen

En seger för den asiatiska hbtq-rörelsen

Den nionde september slog Taipei upp portarna till en banbrytande konstutställning om hbtq-öden i Asien. Det var en stor dag, inte bara för Taiwan, utan för hela Asien.

 

Taiwan har i år slagit fast en lag som tillåter samkönade äktenskap. Det gör Taiwan till det första landet i Asien som tillåter människor av samma kön att gifta sig. De flesta länder i Asien har en traditionell syn på äktenskap och familjestrukturer, i vissa länder är det till och med straffbart att vara homosexuell. I samband med den nya och frikännande lagen firar Taiwan på olika sätt, till exempel med en konstutställning.

 

Kampen för att få igenom lagen har pågått länge, framför allt har Chi Chia-wei varit ansiktet för kampen. 1986 föreslog Chi att Taiwan skulle legalisera samkönade äktenskap, men blev då häktad och fick sitta fem månader i fängelse. Men han gav inte upp och fortsatte kampen då han märkte att det hade uppstått ett mönster av självmord bland hbtq-personer som blivit nekade giftermål. För två år sedan stämde han staten Taiwan när de inte lät honom gifta sig med sin partner, ett viktigt startskott i den juridiska processen mot lagen som i somras gått igenom.

 

Inspiration från växters fotosyntes

Konstutställningen heter Spectrosynthesis, och ställs ut på Taipeis moderna konstmuseum (Museum of Contemporary Art Taipei). Namnet är inspirerat av fenomenet fotosyntes och hur den ger liv och näring till växter, på samma sätt är utställningens syfte att ge liv och kraft till en debatt som under lång tid varit nedtystad i landet. Under två års tid har 51 konstverk, av 22 konstnärer, samlats ihop i hopp om att det skulle bli en färdig utställning. Konstverken handlar om allt från identitet, till jämlikhet, homofobi, liv och död, men framför allt kärlek.


I samband med Spectrosynthesis anordnas Taipei Pride. Ett event som 2016 lockade till sig 80,000 personer! Taiwan hoppas att utställningen ska ha en stor påverkan inte bara på det taiwanesiska samhället utan på hela Asien. Målet är att utställningen ska resa vidare efter den varit i Taipei till andra asiatiska konstmuseum och kanske till och med till andra länder utanför Asien för att berätta om den asiatiska hbtq-historien.

Större än bara klassresa och uppväxtskildring

Större än bara klassresa och uppväxtskildring

RECENSION:

EVIN AHMAD

"EN DAG SKA JAG BYGGA ETT SLOTT AV PENGAR"

NATUR & KULTUR

”Jag hade lyckats hålla mig kvar här i tre år.
Tre fakking år och det enda dom tog med sig av mig var förortsbruden."


Skådespelerskan Evin Ahmad debuterar med boken En dag ska jag bygga ett slott av pengar där vartenda ord är skrivet med pumpande kärlek varvat med ilska och sorg.

9789127141247_2_.jpg



När jag fick frågan att recensera boken funderade jag länge över varför just jag skulle göra det. Men när jag hade slagit ihop boken efter att ha sträckläst den så förstod jag. Jag förstod att det var för vi hörde ihop, boken och jag. Här kom den ut färsk från tryckeriet som ett slag i ansiktet, som ett "Hej jag ska bekräfta allt du gått runt och tänkt på". En bekräftelse som jag anar sträcker sig längre än till mig. Till alla syskon som fastnat i prestigeskolor, arbetsplatser och alla andra utrymmen där vi trycks ner likväl som hyllas endast på grund av våra mörka ögon, våra mörka hårfärger och hudfärger som räcker längre än nyansen mellanmjölk.

 

De beskriver boken som en “romantisk bild av klassresa”, jag kallar det vardag


Jag ska förbereda mig genom att läsa tre av Sveriges stora dagstidningars recensioner av boken skrivna av Hanna, Anna och Måns. Med respekt undrar jag ifall Hanna, Anna eller Måns förstod Ahmads skildringar. Sekvenser från ett familjeliv präglat av oändliga diskussioner om pengar med en konstant hint av Kronofogden, föräldrar som försvinner in i identitetslösa titlar som mattant och vaktmästare för omvärlden, Sverige, orkar inte se något mer. De beskriver boken som en "romantisk bild av klassresa", jag kallar det vardag som bryter ner oss bit för bit. Genom att Ahmad gör det hon gör, sätter ord på de otaliga stereotyper som verkar vara skrivna i sten, ser jag oss bli stärkta och jag hoppas att Hanna, Anna, Måns, Sara, Elin och resten vill och kan förstå.

Evin Ahmad. Foto: Johan Bergmark

Evin Ahmad. Foto: Johan Bergmark



Ahmad tar med oss på en skådespelerskas utveckling men boken bottnar i något så mycket större än en "klassresa" eller en "uppväxtskildring". Med ett rått och vad jag kallar hänsynslöst språk blottlägger Ahmad vardagsrasism likväl som strukturell rasism och den hårfina linjen däremellan. Berättelserna som börjar i Akalla för att sluta på Stockholms dramatiska högskola åskådliggör en känsla av skuld. En skuld som vilar på ifall det är så att man vänt ryggen till vänner och familj i Akalla automatiskt när man blir intagen som den enda icke-vita på scenskolan på Östermalm. Inledningsvis berättas om en förlust av en nära vän och denna sorg hänger som en röd tråd boken igenom. Sorgen och minnena av vännen figurerar tillsammans med andra barndomsberättelser som en fast grund för den eventuella skam huvudpersonen försöker utreda medan hon shoppar Acnekläder på rea för att göra det hon är bäst på, låtsas vara rik – som en livlina i det andra livet på Östermalm. Boken tar läsaren med till helvita rum där vår skådespelerska oftast trycks ner men i de stunder hon hyllas är det för att vara blatte, förlåt jag menar rasifierad, är hett:

"Allt är så inne.
Min kropp, mina uttryck, mitt sätt att vara på är så jävla inne.
Turen har kommit till oss blattar.
Vi är det nya.

Hej jag heter X och jobbar som regissör, hört mycket gott om dig och jag undrar om du talar arabiska?"



Tillsammans med ovanstående citat och ett flertal till tolkar jag Ahmads berättelser som en önskan. En önskan av en konstnär att bli tagen för just det och inget mer, en konstnär. En konstnär utan konstant bihang av egenskaper som ska skvallra om stereotyper som gissningsvis kurskamraterna på scenskolan inte blir primärt beskrivna som.



Oavsett om det är för att känna igen dig eller för att förstå föreslår jag att du hittar närmaste kopia av En dag ska jag bygga ett slott av pengar och är väl förberedd på en käftsmäll som kommer smaka gott och sitta kvar veckor efter du sträckläst den.

"Konstigt att jag skrev så, hemlandet. Jag har varit där totalt fem gånger. Men ni fattar, eller nej. Vissa av er fattar."

Recap: Tro, hopp & kärlek, Avsnitt 4

Recap: Tro, hopp & kärlek, Avsnitt 4

Anna Axfors sammanfattar avsnitt 4 av SVT:s dejtingprogram Tro, hopp & kärlek.

Läs de tidigare recapsen här:

AVSNITT 1

AVSNITT 2

AVSNITT 3

Jag är ledsen men recapsen kommer inte bli som vanligt idag, pga tillsägelser från SVT! LoveStory är ju en väldigt mäktig och inflytelserik tidning!!! Eftersom jag inte får printscreena Tro, hopp & kärlek längre så nöjer jag mig med att återberätta avsnittet, tillsammans med nååågra bilder.

I avsnitt 4 blickar kyrkovaktmästaren Filip tillbaka på den allvarstyngda dejten med Anna W, då hon frågade om framtidsplaner etc eftersom hon uppenbarligen blivit sårad då hon och hennes ex inte ville samma sak. Det blev "ganska tung stämning och mycket frågor". Mark Levengood ba: Men du efterlyste ju starka kvinnor? EXAKT vad man tänker. Visst, Anna W kanske inte gjorde det bästa draget inom dejting, men samtidigt: Hur svårt är det att bara svara på frågorna och sen gå vidare? Måste man få typ grov ångest och se det som att man blir "ställd mot väggen"? Saken är att de flesta killar tror att de vill ha en "stark kvinna" men egentligen vill de bara ha nån som är lite kaxig och kan "munhuggas", som till exempel Anna K (!!!) kan. 

Smålandsprästen Lina sa hejdå till Brad, amerikanen som i 50-årsåldern flyttat till Växjö för att plugga. "Kanske kommer vi träffas en dag och börja dejta igen" säger Brad. Hmm, nej Brad, det var inte riktigt det hon sa. Brad ba: Vi blev ju åtminstone vänner! Man ba, nej, ni är inte vänner?! Ni har träffats två gånger, du bjöd henne på kaviar och nu vill hon aldrig mer se dig punkt slut.

Jennie, kyrkoherden från Stockholm, måste ta in en riktig man i programmet NU. Det finns ju inget som hindrar henne eftersom detta är ett tv-program där deltagarna helt styr vad som ska hända och vilka som ska åka ut och in. Hon kan ärligt talat inte lalla runt med massa månskensbönder och göteborgare längre. Även om jag tycker hon är orättvis mot Fredrik när hon säger att han skämtar för mycket på deras lunchdejt med golf. Jag tycker faktiskt inte han skämtade så mycket, tror mest det är en ursäkt för henne att bli av med honom. Jag tycker hon ska sluta komma med ursäkter och bara sparka ut alla töntar, in med lite riktiga karlar som kan förföra henne och få henne att släppa sin prästroll!

Foto: SVT

Foto: SVT

Filip med sin nya dejt, vanlisarnas vanlis Josefin. Känns som de klickade, absolut, men tror det lutar åt nån av de "tuffare" tjejerna, Anna K eller det EXTREMT SNYGGA wildcardet Linnéa.

Foto: SVT

Foto: SVT

Det här tror jag var Linas och diakonen Mattias sista dejt, om man bortser från den antagligen stundande "avskedsdejten" då hon säkert kommer säga att de inte spelar samma ackord eller liknande. Mattias är en man med båda fötterna på jorden och han älskar ju musik, han har även den här glääädjen i sig som Lina söker så efter, men han har även en snara runt halsen och har fortfarande inte glömt sin ungdomskärlek som han gifte sig med. 

Foto: SVT

Foto: SVT

Mattias säger att han ordnat den perfekta dejten och att “det finns många moment i det här som hon kommer ta med sig bilder av framöver”. Dejten är: Att gå in i kyrkan och där några spelar musik så man börjar spontant dansa. 

Foto: SVT

Foto: SVT

Sen ska man sjunga tillsammans. Ledsen Mattias men Lina har redan varit på några sådana här dejter där man ska sjunga och dansa, det börjar bli uttjatat! Nu får det vara bra.

Skärmavbild 2017-09-20 kl. 18.46.03.png

När man är på den perfekta dejten är det viktigt att ha ett "säkerhetsbälte" runt midjan så ryggsäcken hålls på plats.

Foto: SVT

Foto: SVT

Björn säger farväl till Tess, eftersom hon inte gillar science fiction. 

Skärmavbild 2017-09-20 kl. 18.07.50 1.png

Filip Skam-sms:ar med sin stora kärlek Anna K som vill att han ska hälsa på i Hamburg. Ursäkta men om man åker ända till Hamburg vill man väl ha lite mer än en lunch! 

Det här är typ det SMARTASTE jag sett! Att på en dejt leta upp en bänk där det sitter ett Andra Världskriget-par och håller handen, och säga till sin dejt att man ska göra en "re-enactment". Sån otroligt bra isbrytare, att det inte gjorts innan är helt sjukt!

 

Hoppas ni uppskattade recapen trots bildfattigheten! Vi ses nästa vecka, det här blir ju bara mer och mer spännande!

 

Fokusera på systemet – inte målet

Fokusera på systemet – inte målet

När Ida Schultz satt och slösurfade på internet kom hon över en artikel som hon tror, faktiskt, kommer att förändra hennes liv och förhoppningsvis ditt med.

I hela mitt liv har jag älskat att sätta upp mål och dra igång projekt. Det är bara det att jag har varit hopplöst dålig på att fullfölja och på att nå dessa målen. Denna artikel, skriven av James Clear som är en amerikansk författare och fotograf, gav mig ett helt nytt perspektiv på ämnet målsättning som sätter fingret på precis det jag har missat.

Från början

Att sätta ett mål är relativt simpelt. Man vet vad man vill uppnå, kanske är det att bänka 50 kilo eller att skriva A på historieprovet. Bra – då har vi koll på det. Tiden går och din motivation sjunker lite för varje dag som går och nu har två veckor gått och du fattar inte varför du inte bänkar 50 kilo eller inte har skrivit ett A än. Du har inte ens kommit närmre.

Skärmavbild 2017-09-11 kl. 17.33.08.png

Problemet är att du, precis som jag tidigare har gjort, har fokuserat på målet – och inte på systemet som ska ta dig dit. Skillnaden på ett mål och ett system är att målet är det du vill uppnå, till exempel att skriva ett A, och systemet är det du gör varje dag för att ta dig närmre. Vad tror du skulle hända om du fokuserade på att skapa en hållbar strategi som dag för dag, vecka för vecka tar dig närmre ditt mål? Om du la ner ansträngningen varje dag som krävs för att du ska nå dit du vill? Jag tror att det hade förändrat ditt liv.

Nu har två veckor gått och du fattar inte varför du inte bänkar 50 kilo

Jag tror, fullt och fast, att det är det som kommer att göra hela skillnaden. Det är när man lägger ner tiden på systemet som vanan skapas och det är den processen, det du gör varje dag som kommer att leda till att du uppnå allt det du vill.

I praktiken

Fina ord och en vettig teori kommer man inte långt med. Vad kan du göra för att omsätta dessa ord i praktiken?

Först och främst så rekommenderar jag dig att läsa hela artikeln i sin helhet.

Välj ut en sak. Nu bestämmer du när du ska göra den saken och hur ofta.

För det andra så bör du fundera på vad du har för nuvarande mål? Om jag använder mig själv som exempel: Jag skapade en hemsida med syfte att bli en plattform för unga kvinnor som är intresserade av entreprenörskap, personlig utveckling och feminism. Detta gör jag genom att publicera artiklar inom tidigare nämnda ämnen. För att jag ska uppnå mitt syfte så insåg jag efter att ha läst James Clears artikel att jag behöver fokusera på mitt system.
Mitt system är att publicera två artiklar i veckan – en på söndag och en på onsdagar. That is it.

Om jag håller mig till mitt system, vecka efter vecka, så kommer jag slutligen att ha en stabil grund att stå på. Min plattform kommer att innehålla bra artiklar med relevant information. När jag sen väljer att fokusera på att sprida min hemsida så kommer jag att sätta upp ett konkret mål och sen utveckla ett system för att nå det målet. Är du med?

Har du kommit fram till ett mål än? Bra. Nu utmanar jag dig till att fundera på vad du kan göra varje vecka, varje dag för att ta dig närmre det målet.

Välj ut en sak. Nu bestämmer du när du ska göra den saken och hur ofta. Planera in den som du planerar in vilket annat möte som helst, vilken annan sak som helst. Nu är din stora utmaning att hålla sig till planen. Bryt ner uppgiften om den känns överväldigande. Genomför. Klappa dig på axeln. Du är nu ett steg närmre ditt mål. Bra jobbat! We got this.

Amanda Schulmans nya Instagramkonto

Amanda Schulmans nya Instagramkonto

GRATTIS INTERNET.

Vissa längtar efter ett botemedel mot cancer, andra vill ha fred på jorden, och så vidare. Men de flestas högsta önskan är väl ändå ... att Amanda Schulman ska ha ett eget inredningskonto?! Och nu är det verklighet! Efter att i flera års tid bara låtit oss se något matbord och någon öppen spis här och där så ger Mandy oss nu tillträde till (förhoppingsvis) hela härligheten. I prick en vecka har Instagramkontot @mandysmansion funnits. Anledningen till att hon startar det just nu är att hon och Alex sålt sin lägenhet och köpt en ny.

Än så länge innehåller @mandymansion mest inspirationsbilder från andras hem, eftersom paret inte flyttat in i sin nya "lya" ännu. Men den som väntar på något gott, osv! Börja följ genast, 10 000 människor kan väl inte ha fel?!

Matsals-GOALS

Ett inlägg delat av Amanda Schulman (@mandysmansion)

Titta!!! Röd mattrappa!

Ett inlägg delat av Amanda Schulman (@mandysmansion)

Poddveckan som gick V. 37

Poddveckan som gick V. 37

LOVESTORY GÅR IGENOM FÖRRA VECKANS INTRESSANTASTE PODDAR DÄR DET SNACKATS OM TILL EXEMPEL NYHETER 24-KONST, ATT SKITA I PERSONLIGT VARUMÄRKE OCH ... SEX.

 

En varg söker sin pod. om privilegiet i att skita i personligt varumärke, och nyheter24-konst

en-varg-soker-sin-pod-standard.jpg
Ett privilegium som kommer med att vara rik, nämligen det att slippa vara modern

Ett långt avsnitt med både högt och lågt! Fint att det är lite back in the days-stämning dvs: börja i något litet enkelt och veckla ut en diskussion med djup i. Till exempel pratar de om Paris Hilton, eftersom Liv börjat följa henne på Instagram. Liv menar att Paris väckt en insikt om ett privilegium som kommer med att vara rik, nämligen det att slippa vara modern. Paris stil på festivalen Burning Man sammanfattar Caroline som “utvikningsbrudhippie som blandar naturligt och artificiellt”. De hittar en koppling till Camilla Läckbergs liknande otrendiga utstrålning: att kunna vara lite trashig och skita i sitt personliga varumärke är ett tecken på makt. Att behöva vara stylish är lite att slava runt. Angående Paris Instagram vill vi lägga till en subspaning: det kanske bara är att hon klänger sig kvar i sina glorydays? På samma sätt som vissa fastnar i den stil de hade när de peakade socialt. Faktum är ju att alla som var snygga it-girls på 90/00-talet går LOCO med tbt-bilder på sina sociala medier! Även i vidrigt dålig upplösning, typ en sexig vimmelbild eller bikinireklam från övre tonåren som uppenbart är hämtad från Google. Det ömmar ens hjärta lite? Att Paris googlat sig själv och kopierat en ihjälpixlad bild att lägga upp på Instagram med hastaggen #tbt. Carmen Electra och Meg Ryan är också exempel på detta!

Can't wait to be back on the Playa tomorrow! 🔥#BurningMan here I come! 🌈👸🏼🌈

Ett inlägg delat av Paris Hilton (@parishilton)

Caroline har upptäckt att trendskeppet vänt bort från Rebecca&Fiona-in your face-femininitet

Att tackla det klassiskt ytliga med en analys fortsätter när de avhandlar ämnet mode. Det är såklart lite wack att tro att någon söker sig till EVSSP för modetips, men det är en charmig illustration av hur icke public service poddar är. Men som sagt! I typisk EVSSP-anda utvecklas det hela i en spaning: Caroline har upptäckt att trendskeppet vänt bort från Rebecca&Fiona-in your face-femininitet och siktat in sig på business woman-mode istället. Hon funderar: är det en deppig backlash på jämlikhetstrenden i samhället? Hon menar att Rebecca&Fiona-modet har något progressivt i sig: de använder feminina attribut och vulgariserar det, för att tvinga folk att facea femininitet. Att ta plats, kräva plats, tvinga folk att acceptera femininitet i vardagen. I det, säger Caroline, finns något personligt frigörande, som i och med det åtstramade mer androgyna Wall Street-modet går förlorat. Att kostym är höstens stora trend misstänker hon beror på att inga kvinnor verkligen är det som stilen imiterar: makthavande.

 

Efter detta följer en (för oss i alla fall) jävligt efterlängtad diskussion om Mattias Norströms konstverk av den slaknade flaggstången på Sergels torg. Liv kritiserar vad hon kallar “nyheter24-konst”, att också konstvärlden blivit infekterad av clickbait-manin på bekostnad av konstens kvalité (och frihet??). Hon efterfrågar bättre samtidskonst. Preach, säger vi.

 

Fredagspodden. tips, tips, tips och åter tips

Som vanligt i Fredagspodden när man tror att tipsen måste vara slut händer det här: Det kommer mer tips!

Hannah och Amanda har märkt att det är väldigt populärt att prata om sex. Så de provar att prata om sex! Mer specifikt om tantrasex: vad det är och om att få orgasm genom att “se genom fiffin in till hjärtat”. De ser på videos om “sexercise” men invänder också med att de gamla vanliga positionerna är bra. Trinny & Susannah har för länge sedan gjort en parspecial som de minns. Premissen är att man går ner sig efter en lång tid tillsammans som par, speciellt om man fått barn, och behöver hjälp för att spice it up igen. En del i programmet de speciellt gillade var när paren fick stå nakna i mörker och lysa på varandra och berätta varför de gillade varje del av den andres kropp. Flera av paren grät och sen (antar Hannah och Amanda i alla fall) hade de sex. När de pratat om allt det här blir de nojiga över att skämta om sex i podden för att tidningar ska skriva om det (ooooops sorry, men obs, vi älskar sexsnack!!!) (vi antar att vi är undantaget som bekräftar regeln).
 

Hannah_amanda.jpg

Moving on! Vi får höra stiltips från modedesignern Christopher Kane:
1. Wear arty farty things if you want but make sure they're beautiful (Amanda översätter: man ska inte ha konstiga kläder bara för att/man ska inte se utklädd ut!)
2. Wear what you want to wear
3. Never be scared to be different
Sen läser de högt om när Christopher gick på designskola och gjorde något annorlunda, vilket var det som gjorde att han stack ut och blev framgångsrik. Som vanligt i Fredagspodden när man tror att tipsen måste vara slut händer det här: Det kommer mer tips! 4. Be genuine och surprise people – Christopher vill göra kläder som är oväntade. Han tror inte på dålig smak. Hans mål är att göra kläder som får folk så glada som “när en liten flicka sätter på sig en prinsessklänning” (ok…….. universell liknelse…...).

Sedan pratar de om quinoa. Yes, you heard me. Minns inte säkert men vi slår vad om att det fanns något slags tips inblandat!


Filosofiska rummet. gymnasieintellektuella betraktelser om livet och världen och filosofin

Filosofiska rummet är ett radiosänt program från Sveriges Radio som varje avsnitt diskuterar ett filosofiskt/vetenskapligt ämne eller frågeställning tillsammans med programledaren och två-fyra inbjudna experter.

Det senaste avsnittet handlar om Aristoteles filosofi, apropå att hans verk “Aristoteles Fysik” utkommer i svensk översättning nu. Översättaren Charlotta Weigelt är i studion, tillsammans med fysikern Ulf Danielsson och vetenskapsfilosofen Lars-Göran Johansson. Allt detta traditionsenligt påhejat av Peter Sandbergs karaktäristiskt småstöriga röst!!!

Foto: Peter Sandberg/SR.

Foto: Peter Sandberg/SR.

Gänget i filosofiska rummet pratar igenom de huvudsakliga och största tankarna i boken, resonerar lite om dem, förklarar, undrar, och ställer sig frågan om Aristoteles teorier fortfarande är relevanta, moderna, aktuella? I helhet blir programmet en slags överblick över filosofin och naturvetenskapen, dess utveckling och olika grundpelare. Aristoteles fysik lägger stort fokus på rörelse; hur den definieras, definierar verklighet, endast finns avgränsad, förhåller sig till tid, skillnad på rörelse och förändring, hur det förhåller sig till subjekt och objekt, om syfte och riktning. Här finns en glittrande uppsjö av tumblr-science-sägningar! “Nuet utgör tidens verklighet”, “Oändlighet är en möjlighet som aldrig fullbordas”, “Det måste finnas en orörlig rörare för att avgränsa rörelsen”. Programmets allra bästa sägning är dock apropå definitionen av oändlighet, där någon av göbbarna säger: “När dagisbarn tävlar om vem som kan räkna längst och någon efter ‘tiotusen’ yppar ‘ett nummer mer än det största du kan säga’, är det en närmast perfekt definition av oändlighet”. Awww 1-0 till dagisbarnen!

I sin helhet är programmet i grunden detta: att få bada i gymnasieintellektuella betraktelser om livet och världen och filosofin. SÅ JÄVLA GULLIGT!

Mycket trevligt även när någon vågade crack a joke, nämligen att fnissa “ja, allt är relativt” som en banal tolkning av Weigelts invecklade resonemang. Det sprudlar alltså inte av humor, men däremot av lust! Om ni som vi njuter ihjäl er av att höra vetenskapsmänniskor prata sanslöst entusiastiskt om deras hjärteparadox så är det här ett utmärkt program!!!

Där känslor får finnas

Där känslor får finnas

RECENSION:

ESTER ERIKSSON

"JAG, ESTERS RESTER"

KARTAGO

Samma dag som Ester Erikssons bok släpps på Adlibris beställer jag den. Det kanske inte gör mig helt opartisk, jag har en stark förkärlek till Ester. Sparar foton från hennes Instagram och föll platt redan när jag läste hennes första seriealbum Det finns ingenstans att fly. Ändå tog den här boken mig med storm. Jag tänker på konst och vad det är, något som får en att känna, något som får en att tänka nya tankar? I så fall är detta den ljuvligaste konsten. För allt jag gör är känner känslor när jag läser den.

Boken ger en inblick i karaktären Esters liv. Hon rör sig mellan terapeuten, vänner och barer. Försöker förstå sig på Tindervärlden och hur man överlever i den. Ester använder sig av en karikatyr på Långben som alter ego och porträtterar sin bästa kompis som Mimmi Pigg. Andra personer i boken får också ofta vara välkända tecknade figurer. Det är ett kvickt sätt att ge personer vissa karaktärsdrag eftersom karaktären inte behöver någon förklaring till hur de agerar och tänker, läsaren vet redan vad den har för drag, det förstärker verkligen hennes enrutingar.

Foto: Emil Malmborg

Foto: Emil Malmborg

Att konstant känna att man inte får något tillbaka från de killar man träffar

Boken är uppbyggd av enskilda serierutor som tar upp hela sidor. Ester har själv, i en intervju i Bon, beskrivit det som en bilderbok för vuxna, med självständiga bilder. Men det finns en välplanerad kronologi. Att läsa rutorna enskilt skapar andra känslor än vad det gör att läsa dem i den ordningen som är utvald i boken. Jag läste igenom hela boken under en enda sovmorgon. Det verkar som de flesta tycker humorn är det främsta i serierna, jag förstår det. Men redan på sidan 56 känner jag hur tårarna börjar rinna. Visst, jag skrattar högt och ler åt flera bilder, men det är också en djupgående inblick i ett psyke. Ett psyke som verkligen inte alltid mår bra. När jag bara öppnar en slumpvald sida tycker jag de är komiska, men när jag lever genom långbens-Ester känner jag alla smärtor hon känner.

estersre.jpg

Att kunna berätta om de mörka teman Ester gör på ett roligt sätt är helt unikt, och otroligt viktigt för att nå ut till en så pass stor krets som hon gör. Det är också befriande att få läsa något som inte är så tungt, om något tungt. Men även om teckningarna ofta är personliga är de också högst universella för alla som gått igenom tuffare perioder. Rent känslomässigt ger hon en bild av specifika känslor jag känt hundra gånger men aldrig kunnat porträttera. Jakten på bekräftelse från killar och att konstant känna att man inte får något tillbaka från de killar man träffar. Att känna att man står utanför och ser in på resten av samhället. Att vilja bli förstådd, men ingen orkar ta sig in i ens djup.

Jag får en känsla av att Esters skapande tar plats i ett flow där alla hennes tankar formas på pappret innan hon ens tänkt färdigt dem. Utan bedömning eller värdering. Känslorna får ta sig sitt helt egna uttryck på pappret. En plats där alla känslor, alla tankar man har inuti sig får finnas. Att få leva genom Esters figur som hon låter ha mindre socialt accepterade beteenden och mer känslobaserade beteenden, är att kunna andas ut. Hon släpper ut de hämmade känslorna, och låter dem vandra fritt. Det är väl exakt det man letar efter i konst? Något som hjälper en uttrycka känslorna man inte kan sätta ord på. Något som man när man ser det ger en spontan känsla av “det är exakt det jag känner”. Det kan Ester ge dig.

Reese Witherspoons budskap till alla framgångsrika kvinnor

Reese Witherspoons budskap till alla framgångsrika kvinnor

Reese Witherspoon ligger bakom några av de senaste årens mest uppmärksammade film/tv-produktioner: Big Little Lies, Gone Girl, Wild. I Glamour har hon skrivit en lång text om vad som driver henne att förändra situationen för kvinnor i filmbranschen. En studie visade nämligen att ambitiösa kvinnor ansågs själviska och mindre anställningsbara än män med samma egenskaper, och det fick Reese Witherspoon att undra: vad fan är det för fel med att vara ambitiös?

Spring iväg från män som inte kan hantera att du har ambition. Spring. Det finns så många män som tycker ambition är underbart och sexigt!

För 15 år sedan gick Witherspoon som ung skådespelerska på massa auditions. Hon och många andra kvinnor satt och väntade för att få provspela för de få scener som fanns för dem. När hon väl fick rollerna upptäckte hon att knappt någon annan i produktionen var kvinna, förutom de som stod i garderoben: “Jag var bokstavligen omringad av 150 män” skriver Witherspoon.

Ava DuVernay.

Ava DuVernay.

Idag när hon gör filmjobb så träffar hon fler kvinnor än någonsin. I nya filmen Home Again har hon jobbat med Nancy Meyers och hennes dotter Hallie Meyers-Shyer. En annan film som Witherspoon kommer medverka i är Disneyfilmen A Wrinkle in Time, av Ava DuVernay – den första afroamerikanska kvinnan att regissera en film med budget på över 100 miljoner dollar.

Big Little Lies hade fem kvinnliga huvudroller i åldern 25 till 50 år, och serien hade åtta och en halv miljon tittare på varje avsnitt, både män och kvinnor. Detta bevisar att män faktiskt är intresserade av kvinnors liv (woho!). Men mörkhyade kvinnor får fortfarande sällan se sig själva på film och tv. När Reese frågade skådespelerskan Mindy Kaling: “Blir du aldrig trött på att alltid behöva skapa dina egna roller?” så svarade Kaling: “Reese, jag har aldrig fått någonting som jag inte skapat själv”. Saker förändras, även om det går sakta. Idag är 38 procent av huvudkaraktärerna på (amerikansk) TV kvinnor, skriver Witherspoon.

Detta bevisar att män faktiskt är intresserade av kvinnors liv (woho!)

Det finns en stor press att en film ska generera massor av pengar, och när en film med kvinnliga huvudroller inte genererar massor av pengar så drar filmbolaget slutsatsen att “den typen av filmer inte funkar”. Sanningen är ju den att det är många filmer som inte funkar, oavsett om det är män eller kvinnor i rollerna. Men om en film regisserad av en kvinna inte blir någon succé så döms hon för det och får inte fler chanser, medan män får chans på chans på chans. En kvinna får vara glad om hon ens får en enda, till att börja med.

Och det är detta som Reese Witherspoon vill förändra. Hennes mamma sa alltid: “Om du vill att något ska göras, gör det själv”. Det var därför Witherspoon för fem år sedan startade produktionsbolaget Pacific Standard, och idag driver produktionsbolaget Hello Sunshine. Hon har ungefär 23 projekt igång som har kvinnliga huvudkaraktärer – kvinnor i olika åldrar och med olika hudfärger. (Bland dem finns en film om kvinnan som uppfann Barbie.)

Om du är producent måste du producera. Om du är skribent måste du skriva.

Hur gör Reese Witherspoon för att lyckas? Enligt henne själv: “Jag går upp tidigare, jag går och lägger mig senare. Jag tar tag i saker. Jag måste läsa snabbare, och jag ger besked fortare än andra producenter”. För att förändra något måste vi jobba hårt. Det är Reese Witherspoons råd: Gör det du är bra på. Om du är producent måste du producera. Om du är skribent måste du skriva. Det hjälper också att ha stöttande människor omkring sig. Reese Witherspoon har sin man, som varje gång hon misslyckas med något säger: “Kom hit, du är bäst! Du ska göra den här filmen, och det kommer bli jättebra!”

Vi måste utmana idéen om att passionerade kvinnor bara tänker på sig själva.

En studie har visat att studerande singelkvinnor bagatelliserar sin vilja att göra karriär när manliga klasskamrater är i närheten. Det är Reese Witherspoons andra råd: Spring iväg från män som inte kan hantera att du är ambitiös. Spring. Det finns så många män som tycker ambition är underbart och sexigt! Vi måste förändra uppfattningen att ambition är fult att ha som kvinna. Vi måste utmana idéen om att passionerade kvinnor bara tänker på sig själva.

Ain't that the truth! #GirlSquad (via @veronicadearly)

Ett inlägg delat av Reese Witherspoon (@reesewitherspoon)

Och när din ambition slutligen lönar sig: stötta dina medsystrar till att ta vara på sina ambitioner!

Alejandra Cerda om att konsumera etiskt

Alejandra Cerda om att konsumera etiskt

Alejandra Cerda är en vägvisare i labyrinten av ekologiska skönhetsprodukter. Vi ställde några frågor till henne om naturlig skönhet, hållbar konsumtion och höstens trender.

 

Vem är du Alejandra?

– Jag är en snäll och kaxig Stockholmsbaserad kreatör med en vild hjärna och mycket kärlek.

 

Foto: Madeleine Persson

Foto: Madeleine Persson

Din blogg Jandi heart eco är pedagogisk, inspirerande och fylld av bra tips. Använder du enbart ekologiska skönhetsprodukter? Känns det någon gång begränsande?

– Ja, jag kommer nog inte på några undantag när det gäller skönhet, men jag använder handtvål som är miljömärkt men inte eko, ibland om jag har lite pengar.

 

Jag har inte mer rätt till den här planeten än någon annan och därför bör jag göra val som gynnar fler än mig

– Huruvida det är begränsande eller inte är en jättebra fråga. Jag tror att vi i västvärlden är för bortskämda. Eftersom vi lever i en kapitalistisk värld och vi i Sverige (och Skandinavien) haft en stor medelklass länge, tror vi oss ha rätten till vad vi vill och upplever allt annat som begränsande eller som ett inkräktande i vår frihet och valfrihet. Men jag tror vi måste tänka om och inse att nix, jag har inte mer rätt till den här planeten än någon annan och därför bör jag göra val som gynnar fler än mig.

 

 

Hur kommer det sig att du började med ekologisk smink och hudvård?

Foto: Madeleine Persson

Foto: Madeleine Persson

– Till en början var det av egoistiska skäl: Jag tyckte att det funkade bra för min knepiga hy och jag hade testat de flesta märkena på den konventionella marknaden utan önskade resultat. Idag är det inte bara det, utan också för att jag ser det som en självklarhet att göra en så liten miljöbelastning som möjligt. Ekologisk skönhet innebär att produkterna är fria från syntetiska ämnen, vilket är bättre för miljön. Även om mängden plastpartiklar i våra vatten som kommer från hygien och kosmetika är relativt liten, i jämförelse med vägpartiklar, så är det där vi snabbast kan göra störst effekt. Dessutom har ekologiska skönhetsmärken överlag ett genomgående bättre hållbarhetstänkande även när det kommer till social hållbarhet.

 

Hur konsumerar en etiskt och hållbart? Går det ens? Det känns som om alla företag är rövhattar och att allt innehåller skräp.

Om vi enbart pratar om hudvård så är det enklaste sättet att sålla bort så mycket som möjligt

– Det här är en fråga som går att diskutera länge och väl — och är en intressant diskussion. Om vi enbart pratar om hudvård så är det enklaste sättet att sålla bort så mycket som möjligt och hålla sig till rena råvaror. Sedan finns det förstås grader även i ekovärlden. Huruvida företagen är rövhattar eller inte går egentligen inte att svara på om man inte definierar vad man själv tycker är ruttet först, men jag har hittat företag som jag tycker går i linje med mina värderingar. Och nä, allt innehåller inte skräp! Och ska du använda skräp tycker jag du kan börja med naturlig lera, hihi.

 

Många har nog en uppfattning om att det generellt är dyrare med ekologisk skönhet, är det så? Har du några budgettips?

– Precis som på den konventionella marknaden finns det både budget och lyx. Vill du ha det billigt och eko skulle jag rekommendera att börja med att köpa en ekologisk rapsolja eller olivolja. Det hittar du i mataffären och kan använda både som rengöring och återfuktning (återfettning egentligen, men folk är så rädda för att prata om fett på huden). Och tänk typ råvaror som honung, avokado och liknande, men var försiktig med syror. Att något är eko eller naturligt betyder inte att det är milt eller passar alla.

Foto: Nora Cederin

Foto: Nora Cederin

 

Är det någon eller några produkter du saknar inom det ekologiska sortimentet?

– Jag längtar efter ett större utbud av flytande eyeliners, gärna i skarpa färger och med olika finish!

 

Hur gör en om en vill bli mer kunnig inom ekologiska skönhetsprodukter? Har du några tips för rookies?

– Man behöver inte bli kunnig för att börja sålla bort, men vill man läsa på så kan man läsa min blogg, man kan läsa andra ekobloggar, läsa böcker på ämnet och enklast: Googla ingredienserna som finns i produkterna du använder.

 

– Ett bra tips är att kika i mataffären. Det finns mycket som vi äter som funkar utmärkt på huden, som jag sa precis. Annars finns det certifieringar du kan hålla utkik för, men läs gärna lite om certifieringen och vad just den certifieringen innebär så att den matchar det du vill ha.

 

Vilka är dina tre absoluta favoritmärken?

– c/o Gerd är ett av de första märkena jag började älska och fortfarande tycker hemskt mycket om, Dr. Bronner’s är en going och Kjaer Weis när det kommer till smink.

 

alejandra_cerda_produkter

 

Har du några favoritlooks som du alltid återgår till?

– Ja, en rosa läpp med matchande rouge och en lite tjockare vinge är nog min bästa look. Jag blir liksom aldrig trött eller missnöjd utan tycker det är lika fint varje gång.

 

 

Vad hoppas du på för sminktrender till hösten?

– Jag vill se mörkröd eyeliner och mörklila läppar. Det är så himla fint.

 

 

Avslutningsvis, vilka produkter kommer du använda i höst?

 

– Jag kommer köra hårt på c/o Gerd Facial Mask Cloudberry, som är min bästa, bästa produkt när hyn är torr. Min hy blir alltid balanserad och perfekt återfettad av den.

 

– Kjaer Weis har ett superfint lip tint i en skir lila färg som heter Beloved – yum!

 

– Moonsun Organic Of Sweden jobbar aromaterapeutiskt och deras produkter har en rund, lite kryddig, citrusdoft som jag älskar. Jag kommer att använda mig av Cleansing oil och Beeswax Body Oil. Jag gillar dessa när min hy är torr och mitt hjärta behöver något som känns omhändertagande.

 

 

Om du vill få mer ekologiska skönhetstips finns en uppsjö på Alejandras blogg

Pinsamt och traumatiskt

Pinsamt och traumatiskt

RECENSION:

MARIE CALLOWAY

"VAD TJÄNADE JAG FÖR SYFTE I DITT LIV"

IT-LIT

 

Med sina texter som främst handlar om sex, ofta om makt i sex, har Marie Calloway delat in USA i två läger: de som geniförklarar Calloway och de som avfärdar henne som ett obegåvat uttryck för provokationsgenerationen. Mest uppmärksammad är novellen “Adrien Brody” som publicerades på det amerikanska förlaget Muumuu House, grundat av Tao Lin, en poet som inspirerat en helt ny genre: alt-lit. Calloways texter har jämförts med Tao Lins och Isabelle Ståhls. Adrien Brody finns med som novell i denna hennes första bok Vad tjänade jag för syfte i ditt liv – en samling noveller och olika poetiska text- och bildcollage.

Kanske är det så enkelt som att vara kvinna är att vara objekt

Jag undrar om det går att vara kvinna och läsa den här boken utan att dväljas i ångest. Det känns inte så. Oavsett hur mycket eller lite man upplevt konkret rent sexuellt, måste nästan varje kvinnligt kodad människa känna Marie Calloways ord slå an på en grundläggande erfarenhet. Det berör en kärna av smärta som inte går att värja sig från. Kanske är det så enkelt som att vara kvinna är att vara objekt, kanske är det bara det. Det drar i mig efter någon djupare förklaring än så, men roten måste ändå vara just det. De uråldriga samhällsspaningarnas Beauvoir-juvel. Titeln Vad tjänade jag för syfte i ditt liv anspelar också den på att bli berövad sin subjektivitet. Som en rå fråga till alla de män som tar plats i hennes liv ställs titeln. Just “rå” är bokens signum. Jag letar i boken efter förmildrande ord. Finner inte ett enda.

 

En vilja att vara underlägsen

Sexualiteten hos bokens huvudperson präglas främst av en vilja att vara underlägsen, men till stor del handlar den också om avskärmning; att vara totalt blasé gällande sex. Boken har på svenska kultursidor tagits upp som exempel på posterotiken, beskrivningen av det avförtrollade sexet.
 

Sex är en arena för makt och roller att få härja fritt

“Att bli dominerad och att bli förnedrad var exakt det jag ville. Sex är bara ett sätt att komma åt såna saker.” Sex är en arena för makt och roller att få härja fritt. Objektsrollen och subjektsrollen blir förstärkt och övertydlig; berättarjaget kan inte vara ett sexuellt subjekt i sina sexuella interaktioner, hon kan inte värja sig från de erfarenheter och trauman hon upplevt. Calloway hintar på enstaka ställen i texterna om sexuella övergrepp från när hon var yngre, men dessa händelser skildras inte över huvud taget. “Några år senare skulle jag förstå att jag inte kan känna oralsex över huvud taget på grund av traumatiska sexuella händelser tidigare i mitt liv.”, skriver hon, bara som en förklaring till beskrivningen av en interaktion med oralsex som intetsägande. Boken handlar alltså inte om sexuella övergrepp, men den handlar om vilken roll sex har i en patriarkal värld där objekt och subjekt genom hela livet är fördelat beroende på kön.

Det finns en passage i boken som slår an på en viss smärtpunkt som handlar om skam, lust, objekt och subjekt. I alla chattar går Calloways berättarjag förvisso ibland in i sina egna fantasier, tycks bli upphetsad, döljer inte sina tabubelagda begär och kinks; men här är det ändå annorlunda; här är det uttryckligen hon som bli ombedd att vara ett sexuellt subjekt, att benämna vad som upphetsar henne,

anonym chatt: va e d du gillar m o ha webcam sex m mej

Marie Calloway: gillar att ja får dej o komma

           gillar hur din kuk ser ut d gör mej upphetsad bara typ vet itne

           gillar hur du tar på dna kulor

           o gillar din sperma bara typ vet inte

           blev sjukt upphetsad när du kom

anonym chatt: vadå då hehe

Marie Calloway: vet inte typ

           d e vackert

           o hett

           föreställer mej att du kommer i min mun/mitt ansikte

           gillar att ja fick dej o komma


 

Så himla pinsamt!!!!!!!!!!!!!!

En instinktiv skam i tjejer som jag känner igen

Att ha egna begär och sexuell lust ger direkt ett påslag av skam hos Marie. En instinktiv skam i tjejer som jag känner igen både från andra kulturella skildringar och från verkliga livet. Är det inte anledningen till att kvinnlig onani måste vara ett ämne för aktivister att bita i? Hyssjande generade samtal som trevar efter ett sätt att avslappnat kunna prata om egna begär, i de samtalen ser jag samma skam. Men det är skönt att se Marie ha en känsla inför sina upplevelser, även om den är negativ. Befriande, nästan. Den skammen säger något universellt om hur det är att vara kvinna, och varje liten känsla Calloway ger läsaren blir vrålande intensiv i det känslokarga berättandet. Det är två helt skilda saker att ha sex som objekt och subjekt. Hennes lust behöver oftast bara vara en reflektion på den hon ligger med, men att den ska ta egen plats och utrymme, styra hennes sexuella erfarenheter: det är där det går för långt. Där spricker en stark känsla igenom Maries apati.

Det är också i de plötsliga känslorna som Calloway blir levande, det är i hennes enstaka emotionella kriser som en konkret igenkänning och en empati vaknar i mig. Den effekten skulle kunna verka betryggande, men istället blir det skrämmande. Det slår mig att Calloways disträ sätt är en makthandling. Genom att “inte bry sig” håller hon krampaktigt tag i makten och låter sig inte bli totalt underlägsen. Den som bryr sig om något är sårbar, den som couldn’t care less är orörbar. Marie Calloways apati är en nödvändig maktupprättelse, en kompensation. Det är hennes sätt att ta tillbaka makten. Och när hon plötsligt slås bokstavligt talat till marken av en känsla, blir slaget så svindlande hårt mot läsaren att det blir smärtsamt att läsa, för då är hon slutligen strippad på makt in i själen.

Samma grepp som i "Skam"

Formatet i boken är intressant, känns modernt. Men faktum är att det tjänar ett större syfte än att försöka vara nyskapande eller lekfullt, det är av mycket stor vikt. Chattkonversationer, internetslang, olika typsnitt, upprepade utropstecken, socmed-lingo, bilder, sms och mejl varvas med prosaisk text som en slags scrapbook-dagbok. Det bidrar till hyperrealismen som är nyckeln i hela den här boken. Utan denna scrapbook av internetskärvor hade det funnits en distans till händelserna som skildras, fiktionen skulle hållas som just fiktion och säkert ändå vara stark, men inte krypa in under huden. Det är formen, de poetiskt sammansatta lösa trådarna av minnen, texter, tankar, bilder, chattar, historier och sms som blir det verktyg vilket borrar Calloways berättelse rakt jävla in i mig. Det är samma grepp som gjorde Skam till en modern klassiker, där inlevelsen blir konkret, införlivad i tittarens vardagsliv, det används som ett sätt att nå in i läsarens ömmaste inre. Kulverterna bryts upp och Calloway strövar fritt i allt som gör mest ont. Hon räcker över vedervärdiga övergrepp till en, och sedan går hon vid ens sida och håller ens hand när man tvingas genomgå processen av att bearbeta dessa trauman.

mariecallowayitlit

 

Jag vill veta om Marie Calloway såg skrivandet av den här boken som terapi. De olika kapitlen är upplagda som en slags process av trauman och upplevelser, där en underbart skonande och förlösande fas är “kritik”-kapitlet mitt i boken: en ilskans fas, en motståndets, styrkans. Kanske basal liknelse, men det är för mig som läsare att tillåtas gå in i processen av att få känna ilska mot sin förövare, att äntligen vända attacken utåt. Jag är i innanmätet av varje skeende, och det blir trauman för mig, jag blir liggandes hyperventilerandes i en hög utanför en lägenhet efter en andra sexarbeteserfarenhet. Och sedan kontrasteras nederlaget av blurrade nakenbilder med copy pastead kritik som Calloway fått. Bilderna tycks säga: jag skiter i vad ni tycker och tänker. Det är befriande.

 

Tyvärr gör vissa språkliga misstag eller svagheter att delar av boken svajar. Det kan vara korr-missar, men stavfel i prosatexter och citat som inte har något slut gör att man tvivlar på nivån som boken annars håller. Calloways talspråkliga och koncisa språk fyllt med informella ord som “typ”, “oki”, “asså” är något som jag tyckt varit en viktig del av texten, men flera småfel gör att man undrar om det ibland bara är en språklig svaghet. En annan grej som redan utpekats av Therese Bohman i Expressen är att boken tyvärr är så pass dyr på svenska att målgruppen inte har råd att köpa den.

Den här boken ger mig trauman och bearbetning av dessa trauman. Den lämnar mig inte botad, inte återhämtad, inte läkt. Den lämnar mig uppfläkt men liksom ödmjuk och arg på samma gång. Tankfylld, berörd. Jag kan inte avgöra om det är en fantastisk läsupplevelse eller om det är att vältra sig i självdestruktivitet. Kanske bådadera.

Recap: Tro, hopp & kärlek, Avsnitt 3

Recap: Tro, hopp & kärlek, Avsnitt 3

Hej och välkomna till ännu en recap av allas vårt favoritprogram Tro, hopp och kärlek! Läs de tidigare recapsen HÄR.

1.png

Hos Björn har det tydligen "tillkommit en tjej". Vadå tillkommit en tjej?! Det är ofattbart hur deltagarna i det här programmet bara släpps lösa och får strukturera det som de vill.

Björn får lära sig några knep av Mark, som att nudda vid tjejens hand över bordet. Känner bara: nej... Lär inte Björn detta!!! Det kan gå hur som helst!

4.png

PLÖTSLIGT befinner vi oss på tjejsnack hos Filips dejt Charlotte och man bara känner hur hände detta?! Sen när får vi följa dejterna när de snackar med sina kompisar? Jaja... En tillbakablick på Charlottes och Filips dejt:

3.png

Filip "fick ingen magkänsla" på dejten. Alltså Filip, om du känner att Charlotte inte är THE ONE så har du ju en magkänsla, dvs en dålig magkänsla. Du har inte "ingen magkänsla".

8.png

Charlotte kommer åter ner från Stockholm till Malmö på vad hon tror är en dejt på Kallbadhuset. Vad hon inte vet är att Filip ska dissa henne. Men först en lång utläggning om hur trevligt det var sist.

5.png

Nu tar vi en tur upp till kyrktornet med Filip, där han skypear med sitt livs kärlek Anna K. Jag har en teori om varför han är kär i Anna K redan. För hon har bara visat upp perfekta sidor, typ: skön och avslappnad och söt utan att bli för mycket, sånt som killar gillar. De andra har visat för nervösa/neurotiska sidor och det gillar inte Filip. Vad han inte vet är att Anna K också kommer visa sig ha dåliga sidor, hon är bara bra på att dölja dem såhär i det första skedet!!!

6.png

Linas verkliga kärlek: grannen Wåge. Det blir kaffe hos Wåge precis som varje dag, innan dejten med...

7.png

...TONY! Han är 43 år och jobbar med personlig utveckling.

10.png

Plötsligt befinner vi oss hemma hos nån random haschtomte. 

9.png

Christiania 2011. Mår genuint dåligt av detta hemmet.

11.png

Men där vill Tony ha sin dejt med Lina. Förresten, vem har choklad som en passion i livet? Då har man verkligen brist på intressen.

Tonys och haschtomtens CHOCK när Lina väljer att spela in House of the Rising Sun! Det sjuka här är ju, tycker jag, att spela in en låt tillsammans på en dejt, inte att välja House of the Rising Sun.

13.png

Här sitter ju Björn och övar på japanska, inför dejten med japansk-filippinska Tess.

34.png

Typiskt att hon inte gillar japansk kultur lika mycket som Björn, eller så har de bara olika bilder av japansk kultur.

39.png

Björn älskar ju nämligen science fiction, medan Tess tycker att "det är bara grått och det finns inget liv". Håller med henne om detta!

Suck, vem gillar INTE musik och konst och uppskattar humor?! Det räcker ju inte för att det ska "klicka", eller?

Tess gillar varken Star Trek eller Morrissey, bort bort bort bort!

Nu ska Jennie dejta egenföretagaren David, 43 år. De har följande gemensamt: allt från livet i sig till Kent. Åter igen en sån sak som inte räcker för att det ska "slå gnistor", att man gillar Kent och har livet gemensamt? Tänk vad måste som gillar Kent OCH LEVER. Det är ju tusentals människor, kanske miljontals?

15.png

Davids andra intressen: bjuda hem folk på middag och spela Bezzerwizzer eller Quizkampen.

Stackars David när Jennie frågar honom vilken hans favoritpsalm är, och han griper efter halmstrån och bara: Gud som haver barnen kär, men den har tappats bort lite de senaste 20 åren! Jennie ba: mhm... nej den är vanlig på dop faktiskt.

THERE IIIIS A HOOOOUSE IN NEEEW ORLEEAAANS, THEY CAAAALL THE RIIIIISING SUUUN!!!!!

Är "en exemplarisk dejt" ett förfärligt uttryck eller jag fattar inte?

"Här deeeelar sig vägarna...." säger Lina med sin studera-till-präst-släpiga röst! Har kommit på att hon nog använder den när hon är lite nervös? Hon döljer sig bakom sin "professionella roll".

18.png
19.png

FUCK! Blir så besviken att Anna W ännu en gång blir värsta tramsmajan och ba: HAJ! TJÄNA! Har hon inte lärt sig nånting från förra veckan?

DON'T GO THERE, ANNA W!

Hela Filips och Anna W:s dejt handlar om hur förra dejten var vs. hur framtiden kommer bli... Kan ni inte bara koncentrera er på den här dejten?! vill man skrika.

22.png

Varit med i kyrktornet? Då skypeade du ju med Anna K, din fuling!

Från: hur tyckte du att förra dejten var? Till: Jag har en viktig fråga, är du redo att skaffa barn?

Om bilda familj-frågan är så viktig för Anna W så tycker jag hon kunde satsat på nån desperat 35-åring istället för en 26-åring som bara gillar att dricka öl och ha de gött.

"Det är ingen stress".

25.png

NU HETTAR DET TILL, fast på fel sätt!! Anna W ba: Du verkar frånvarande! Filip: Du gör det inte lättare... Anna W: VAD gör det inte lättare?! Låter som de varit tillsammans i en evighet fast de bara varit på två ganska dåliga dejter.

26.png

Anna W verkar ha missat kursen "Hur man undviker att göra killar rädda 15hp" i Livets Hårda Skola.

Anna W beter sig som att Filip verkligen sårat henne fast han bara sagt att han inte kan säga när han vill skaffa barn.

Brad, amerikanen som flyttat till Växjö för att studera, ska visa Lina att han är "öppen för andra kulturer" och bjuda på svensk middag (vilket tydligen är knäckebröd, ägg, lax, kaviar m.m, typ all mat som har en lukt och alltså är dålig dejtmat)

Wåge till Brad: How you dating going?! Han är verkligen som tagen från nån Falkenbergsrevy.

30.png

Det är bra att Lina står på sig och vägrar äta Brads medhavda mat.

VIDRIGT när Brad säger åt Lina att blunda bara för att "överraska" henne med nån ful munk från Hemköp.

32.png

Koka ägg tillsammans på en dejt? Det är ju sjukt. Mådde så dåligt av denna scenen. Jag hade avbrutit dejten om jag vore Lina.

33.png

Att Lina inte ens bemödat sig att ta upp Brads nalle ur sin plast utan bara ställt den vid micron kanske säger lite om hennes känslor.

Ja herregud det är verkligen ett briljant program detta och det är tur att det är många avsnitt kvar.

Vi ses nästa vecka!!!

Bonde söker fru-Pontus har blivit komiker

Bonde söker fru-Pontus har blivit komiker

Bonde söker fru-Pontus har blivit komiker! Eller ja, han håller i alla fall på med humor.

Vi som följt Bonde söker fru genom åren minns Pontus Hugosson som en typisk "snyggbonde". Men som med de flesta andra snyggbönder så var han bättre på att ta hand om sina djur än att dejta tjejer. I alla fall så blev det ingen kärlek i programmet 2015. Kanske får han en ny chans nu? För just när vi håller på att glömma bort honom helt och hållet så satsar han på en humorkarriär.

pontusbondesökerfru.jpg

Kommer han att lyckas? Kanske är det en ny Daniel Hallberg vi ser? Han kör i alla fall samma grepp som många andra killar med mobilkameror, så vad kan gå fel. Se och döm själva, på Facebookkontot @pontushumor lägger han ut sina videos:

Rå och rolig uppgörelse med lyckliga familjen

Rå och rolig uppgörelse med lyckliga familjen

RECENSION:

JOHANNA FRID, GORDANA SPASIC

"FAMILIEEPOS"

ELLERSTRÖMS FÖRLAG

FAMILIEEPOS.jpg
Hon har vuxit upp i en lägenheten där polisen ibland knackade på, med en mamma som botade barnets blodbrist med c-vitaminbrustabletter

Vad är det som gör en familj till en familj? Är det fysiska ting som möbler och sommarhus, är det blodsband, eller är det platser som sammanfogar familjen, gemensamma minnen och ett språk? Familieepos undersöker dessa frågeställningar. Boken är en vittnesbörd om familjen berättad av någon(/några) som inte har en familj och som därför försökt hitta en ny familj, passa in i någon annans. Hon säger: Jag har varit familj med många familjer. Det är svårt eftersom man inte väljer sina föräldrar, eller sina föräldrars föräldrar. Här är går kisset/pisset i arv och är tjockare än blod. Berättarjaget känner kisset mellan låren och vet exakt hur kattkiss på morgontidningen luktar eftersom hon har mötts av lukten under hela barndomen. Hon har vuxit upp i en lägenheten där polisen ibland knackade på, med en mamma som botade barnets blodbrist med c-vitaminbrustabletter. Detta går självklart att frasera annorlunda, man väljer inte sin klassbakgrund eller sina möjligheter.

Kan jag få fira julen ensam på ett tåg?

Johanna Frid

Johanna Frid

En uppriktig önskan. För att slippa känna andras medlidande och sin egen påtvingade närvaro. Inte vara den som stör ordningen, det traditionsenliga familjemyset. Det är också en önskan om att slippa påminnas om sin egen familjestatus, familjens dysfunktionalitet – om man så vill – som ju träder fram när den ställs i relation till andra familjer. Familjen blir en familj eftersom att andra familjer inte uppnår kriterierna för vad som krävs för att vara en familj. Vi blir ett vi först när det finns dem som inte tillhör detta vi. Således blir det synd om den som inte har denna självklara tillhörighet, och ja, det kan vara skönt att få tycka synd om någon som en bekräftelse på att man själv har det bra. Men det kan också vara jobbigt, denna person blir en paria som inte är införstådd i familjens normala funktioner, vad man får och inte får göra. Då är det bättre att fira julen själv på ett tåg: ensam men inte övergiven, som berättarjaget beskriver det.

Killarna gillar henne eftersom hon är en cp_donna

Jakten på den nya familjen går genom olika pojkvänner. Det blir ett helt radband fyllt med kærester. Gemensamt för pojkvännerna är att de har familjer, ofta lyckliga sådana men inte alltid. De lyckliga familjerna tycker inte att berättarjaget passar in, hitta någon som är lite gladare, kan de säga. Men killarna gillar henne eftersom hon är en cp_donna, hon är lite excotic. Fucked-up berättarjag har det funnits flera i litteraturen bara det senaste året, men i Familieepos är jaget(/jagen) inte inneboende destruktiv, hon letar inte efter utsattheten eftersom hon ju är utsatt från födseln. Hon törstar efter trygghet och vart ska hon finna det om inte hos en lycklig familj? Man kan ställa sig frågan om det finns något mer utnött ämne än myten om den lyckliga familjen, om man orkar med ännu ett kammarspel som visar hur olycklig den lyckliga familjen egentligen är därunder ytan. Med Familieepos utmanar Johanna Frid och Gordana Spasic den bilden och visar att den lyckliga familjen är högst verklig, åtminstone för betraktaren och det är hos den känslan av utanförskap uppstår. Det finns människor som uppmuntrats av sina föräldrar, som fått höra: världen är din gumman. Det är sådana som kommenterar sin mammas profilbild där hon dricker ett glas rosévin på semesterort med typ: världens finaste mamma <3. Så finns det dem vars mamma hamnat i fyllecell och ärligt talat låter det härligare att tillhöra den förstnämnda kategorin.

Gordana Spasic

Gordana Spasic

Skildringen av familjen är rå och hänsynslös men det finns en underliggande ton som inte kan beskrivas som annat än rolig. Det är rolig läsning. Det är en underhållande och smart bok. Berättartekniken är skicklig. Språket drivs hela tiden framåt genom en blandning av danska och svenska, ibland engelska som ett sätt att ytterligare gestalta jagets splittring. Tillhörigheten är varken den ena eller den andra, de olika språken flyter ihop till ett och bildar berättarens identitet. Familieepos är något av ett mästerverk, inte minst med debutantmått mätt. Läs den!

Poddveckan som gick v. 36

Poddveckan som gick v. 36

LoveStory går igenom veckans intressantaste poddar där det snackats om till exempel bittra kvinnor, bluffen med hudvård och den nya Björn Borg-filmen.

 

Skäringer och Mannheimer. Om att slå ett slag för bittra kvinnor

skäringermannheimer

Programmet börjar med att de talar om Filip och Fredrik: hur de röker på i tv, flyger runt jorden och provar nya saker. Damerna häpnas. Hur kan de leva så opåverkade av livets alla faror?! De fortsätter på spåret rädslor, framförallt om brandrädsla, och talar om brandberedskap. Standard mammaångest??? De berättar hur de alltid kollar hur de tar sig ut ur ett hotell på snabbast sätt. Låtsas att de är spiderman eller catwoman och planerar rutter de kan hoppa för att rädda sina liv. Anna berättar om när hon bodde på hotell och brandlarmet gick mitt i natten. Anekdotens slutsats är att de ser upp till de människor som nakna kastar sig ut genom fönstret på tredje våningen när brandlarmet går mitt i natten.

Utöver det slår de ett slag för bittra kvinnor, och menar att okvädesordet “bitter” är en typisk förolämpning som används mot kvinnor som höjer berättigad kritik/har berättigad ångest/är berättigat upprörda osv. Bitter-diskursen går in i ett samtal om irriterande missförstånd av ord i samhället, t.ex. manodepressiv och bohem - samt hur irriterade de blir när de blir stylade inför tv och att det i hår och smink alltid ska se ut som man “levt lite”.

För att återkoppla till början av podden där de överväger att “prova droger” och röka på men sedan skakar huvudet åt tanken hoppar de till en ny tanke: varför kan vi inte få mer morfin??? “En gång i månaden får svensken ett pulver? En tablett? Och sen får man känna ‘att man får ha det såhär gött!’”

Tillslut tänker de ändå att det nog tyvärr skulle sluta i missbruk och får överge denna idé också.

 

Lilla Drevet. Om hudvårdsbluffen, satiren och kungabarnens död

lilla-drevet.jpg

Liv pratar om hudvård och att det inte funkar (SURPRISE), och kopplar det till hur hudvård är den absolut perfekta “kategorin” för marknadsekonomin. Hudvård är kanske det ämne där forskare och “forskare” har mest motsägelsefulla idéer. Det drivande i hudvård är att det aldrig är fel på produkterna utan dig. Det är du som är problemet. Därför måste du köpa mer produkter. Precis den vagga som marknadsekonomin vill att du slumrar in i.

Ola pratar om varför satiren har blivit tråkig. Komikerna och satirikerna är vår tids rockstars. Dock tycker Ola att de börjat bli tråkiga då han märkt tendensen att de blir försvarare av den “enda vägens politik”– en inställning till politik som är direkt bakåtsträvande, trots åsikternas progressiva fernissa. Thomas Engström har skrivit att han lämnat kulturdebatten helt för att den förlorat sin historiska uppgift: “den har gått från att vara sidan som fick ledarna av tidningen att sätta gåslevern i vrångstrupen till att mötas med en välförtjänt gäspning”. Engström och Ola menar på att kulturkritiker och komiker inte försöker utmana dagens värderingar utan försvarar dem. De har blivit mer som partister och aktivister pga akut läge tvingar en att välja sida i dagens debatt. Hela Lilla Drevet-gänget är upprörda över att vänstern inte kan ställa större krav och/eller föreslå mer nytänkande lösningar på våra samhällsproblem.

Jonathan pratar om problemet med att det börjar bli för många barn i kungafamiljen. Vad kommer det kosta, frågar han sig, men efter att han ringt till hovet och frågat konstaterar han att det egentligen bara kommer leda till “mer kung för pengarna”. Hovet borde sno denna slogan rakt av. Dock höll hovet med om att säkerhetskostnaderna ökar när de blir fler i kungahuset. Jonathan ser endast en lösning på detta: ett classic Sophie’s choice. Vi får välja vem av de nya kungabarnen som ska få skattefinansierat skydd: i nästa val får vi helt enkelt rösta bort ett av dem. Liv är skeptisk till att kallblodigt mörda dem men föreslår att en kanske kan “råkas kidnappas”.

 

Alex & Sigge. Om överhypad Björn Borg-film och att kulturkritiker är fåntrattar

alex-och-sigges-podcast.jpg

Alex & Sigge är en av Sveriges största poddar. I veckans avsnitt pratar de om den nya filmen Björn Borg och hur den har överhypats. Är det ett klassiskt svenskt problem att idolisera våra få stjärnor på detta sätt? Det börjar med att de tycker att den känns medioker till att den totalsågas.

Alex pratar om att att den nya prinsen ska heta Walther efter Silvias pappa och att Silvia får oproportionerligt mycket skit för att hennes pappa var nasse när han levde i 30/40-talets Tyskland. VEM VA INTE NASSE am i right?!

De för Ruben Östlunds film The Square på tal, och ger ett perspektiv som handlar främst om reaktionerna och bemötandet av filmen i den svenska kulturvärlden. Sigge förvånas över hur lite självinsikt det finns hos kulturjournalister; The Square handlar inte om konstvärlden utan om konstkritiker! Alex håller med om att det är tydligt i filmen att den inte är en kritik av konsten eller konstvärlden utan av journalistiken kring konsten. Det känns orimligt att utvinna en meningsfull kritik av Ruben Östlund från Alex & Sigge eftersom de båda, särskilt Sigge, är så outspoken om sin sanslösa Östlund-kärlek, men de pratar knappt alls om filmen i sig. Det här segmentet kommer egentligen bara fram till en sak: kulturkritiker är fåntrattar.

Sigge har kommit på ett nytt sätt att kommunicera som han lärt sig av en blind man på Stureplan. Human echo förklarar han för Alex är att säga “höhh” högt och höra om ljudet studsar tillbaka på ett visst sätt, som ett tecken på att det finns ett föremål framför en att undvika. Han tänker tillämpa denna strategi på obehagliga konversationer. Han tänker att man kan göra ett ljud och sen kan ens samtalspartner studsa tillbaka det om den inte är bekväm med att go there if u know what I mean. Alex är tveksam och fattar inte varför man inte bara kan använda vanliga ord istället. Det vanliga sättet är ju att avläsa sin samtalspartners kroppsspråk och ton tex. Social kompetens helt enkelt! Men det kan ju vara soft om man är riktigt kass på att avläsa människor såklart. Tex om man aldrig fått öva på att avläsa och anpassa sig efter samtliga i ett socialt sammanhang (HOST MANSSLÄKTET) (förlåt för tråkig feministisk spaning).


 

Äkta Spåman podcast. Om konst och att lämna saker bakom sig

Linda spåman intervjuar/spår i veckans avsnitt konstnären Nina Bondeson. Linda börjar med att berätta en gullig berättelse om att Nina var den som inspirerade henne att själv bli konstnär en gång i tiden.

äkta_spåman

För Nina är det politiskt ATT skapa men inte det hon skapar, innehållet behöver absolut inte ha ett politiskt budskap. De fortsätter att prata lite om konst, till exempel problemet med konstens tillgänglighet som allt för ofta är begränsad till medelklassen anser Nina. Hon menar att det är ett felaktigt antagande att konstens tillgänglighet för alla är ett informationsproblem, det handlar om att vara omgiven av ett språk och tankesätt, en miljö, människor, möjligheter, uppmuntran osv. Den omgivningen är typiskt förbehållen medelklassen, medan arbetarklass och åsidosatta grupper i samhället inte får konst som ett naturligt uttryck, en möjlig väg att kanalisera något i. Akademisering och teoretisering av konsten, fortsätter Nina, är en del i detta. Att ständigt låta analyserna och det akademiska språket claima konsten stänger en otroligt stor massa ute.

Nina lyfter också (den högaktuella) frågan om den moderna konceptuella konstvärlden. Hon säger att det är en inställning präglad av kritik mot allt utom den egna konstriktningen, ett overksamt och outvecklande tankesätt, menar hon. Lösryckt fint citat: “Konsten ska gestalta erfarenheter som inte kan beskrivas”.

 

Spådom! Första kort: DÖDEN. Nina tycker inte det är obehagligt med döden-kortet eftersom tankar på döden varit en stor del av hennes liv. Linda förklarar sedan att kortet är positivt. Det kan tyda på att man begravt något, lämnat något stort bakom sig, och Linda frågar Nina om detta. Nina kommer på flera grejer hon lagt bakom sig men framförallt att ljuga och överdramatisera. Hon berättar en rolig anekdot om när hon var au pair i Edinburgh och hon skulle träffa nån kille. Nervös över detta vågade hon inte gå in i hans lägenhet när bara hans vänner var där, så hon låtsas alltså SVIMMA in genom dörren, as you do, för att få komma in till killens rum utan att behöva prata med hans vänner. Resultatet var chockerande nog motsatt, och Nina blev i fortsättningen snedtittad av killens vänner.

Andra kortet: djävulen. Linda frågar om Nina har något ont i sig men Nina berättar att hon kämpar hårt för att alltid vara snäll. Hon berättar om att bli mobbad som barn och allt hon fick höra av sin mamma var “vad har du själv gjort då? Om man är snäll är andra snälla tillbaka”. Terapeutiskt frågar Linda om det hjälpte. “Nej”, svarar Nina “det gjorde bara att jag slutade prata med mamma om det”.

Tredje kortet: gagnlöshet (ett stort svärd som attackeras av en massa små). De samtalar om vad ordet betyder, men Linda gissar att eftersom kortet handlar om framtiden så betyder det att hon måste step it up någon gång i framtiden. Folk kommer ha “futtiga åsikter” och det måste hon vara beredd på helt enkelt.

Avslutningsvis får hon ta ett kraftkort, hon fick kejsaren, vilket är ett positivt kort: hon kommer ha kontroll och kraft över framtida situationer.

 

När mäktiga mångmiljonärer hyr kvinnors kroppar

När mäktiga mångmiljonärer hyr kvinnors kroppar

Fredrik Eklund och hans man väntar barn, men hur okej är tillvägagångssättet?

Fredrik Eklund är den framgångsrika fastighetsmäklaren som kan “sälja vad som helst till vem som helst”. Han har större delen av sitt vuxna liv bott i New York, är bestsellerförfattare och bror till podcastaren Sigge Eklund. Det enda som saknas är enligt honom själv barn. Han och maken Derek Kaplan har i flera år försökt få barn genom surrogatmammor, något vi kunnat följa i dokusåpan Million dollar listing New Yorks. Tyvärr har de drabbats av missfall. Nu verkar det till slut gå vägen. I en stor intervju i DN får vi följa Eklund när han sveper genom New Yorks gator i en stor Range Rover med privatchaufför, någon som "är som familj för honom" och som plockar upp hans tomma kaffemuggar. Han har nyligen köpt ett stort hus på landet som han i julas pyntade för 18.000 dollar.

Beställaren köper, eller hyr, en fattig kvinnas livmoder.

Att Fredrik Eklunds stora dröm äntligen ser ut att gå i uppfyllelse är såklart underbart för honom. Men när han säger: "Vi är gravida med tvillingar, Dereks pojke och min flicka. Vi är i 20:e veckan i dag", kan man ändå inte låta bli att tänka på den som faktiskt är gravid, den som faktiskt måste förbereda sig för en förlossning och riskera missfall. Kvinnan bakom Fredrik Eklunds dröm. Är det hennes dröm att bära och föda tvillingar åt några andra? Det kan man inte veta, även om man kan gissa sig till svaret. 

Det finns s.k altruistiskt surrogatmödraskap, och så finns det kommersiellt. Det senare är vanligare, och innebär alltså att beställaren av barnet är en köpare och bäraren av barnet är en säljare. Oftast är det också så att köparen tillhör över- eller medelklassen medan säljaren tillhör arbetarklassen. Beställaren köper, eller hyr, en fattig kvinnas livmoder. Att det är fattiga kvinnor som bär rikas barn, gör frågan om "surrogatmamman är lycklig eller inte" obetydlig, ändå påstås det ofta att surrogatmödrarna njuter av att vara gravida. 

Fredrik Eklund pratar om surrogatmamman som om detta också vore hennes dröm

Fredrik Eklund och hans make kan av uppenbara skäl inte få barn på "naturlig" väg, men det är faktiskt oftare hetereosexuella par än homosexuella som anlitar en surrogatmamma. Det behöver inte vara surrogatmammans ägg som används, vilket betyder att hon genetiskt sett inte är mamma till barnet. Fredrik Eklund och Derek Kaplan har inte heller använt sig av surrogatmammans egna ägg, utan köpt dem från en annan kvinna. Äggen befruktas sedan av deras sperma vilket skapar många embryon varav sedan ett par väljs ut: "Man går in och betygsätter dem: kvaliteten, livsdugligheten. På inrådan av en läkare valde vi den högst rankade flickan efter mig och den högst rankade killen efter Derek", säger Fredrik Eklund i DN-intervjun.

With love from Paris - The Eklund Brothers 💋

Ett inlägg delat av Fredrik Eklund (@fredrikeklundny)

Går det att låta bli att tänka på att både kvinnorna och barnen här behandlas som handelsvara? Fredrik Eklund pratar om surrogatmamman som om detta också vore hennes dröm: "Vi pratas vid flera gånger om dagen, hon är helt fantastisk och har berättat för oss att hon älskar att vara gravid och äta och baka och att hon vill hjälpa sådana som oss. Det hela är väldigt fint. När det närmar sig att hon ska föda flyttar vi henne till Connecticut."

Eklund och hans make betalar henne 47.250 dollar (motsvarande cirka 378.000 svenska kronor). Att vara surrogatmamma är rent krasst ett yrke och Fredrik Eklund om någon borde väl veta att det ingår i jobbrollen att "vara glad och älska det man gör", det gör ju han själv varje dag. Med skillnaden att Eklund tjänar miljoner och surrogatmamman några hundra tusen, att Eklund får avkastning på det han gör och surrogatmamman knappt får någonting förutom en mer utsliten kropp.

Några andra kändisar som använt sig av surrogatmödrar: Tyra Banks, Lucy Liu, Jimmy Fallon, Sarah Jessica Parker, Nicole Kidman, Elton John 

Recension: Läppstift från Colourpop

Recension: Läppstift från Colourpop

Malin Håård testar ett ovanligt bra budgetläppstift och hoppas att det kommer till Sverige.

“Du MÅSTE beställa från Colourpop!” sa en vän till mig när jag berättade att jag skulle åka till USA. Colourpop är ett märke jag hört talas om men inte testat. Det går bara att beställa från deras hemsida, och att beställa från USA med frakt och tull blir ändå rätt dyrt, även om själva produkterna är billiga. Och eftersom jag aldrig testat det har jag inte vågat chansa. Men med min väns uppmaningar tänkte jag att jag skulle prova några produkter, så jag beställde och summan kom upp i gratis frakt och skickades till dit vi skulle bo i USA. Det blev fyra läppstift i olika varianter och en highlighter. Läppstiften kostade sex dollar och det är ju inte alls mycket, mina förväntningar var höga men ändå på sex dollar-nivå höga. Det vill säga: hur bra kan det vara för sex dollar?

läppstift1.jpg
det var kärlek vid första smacket

Ungefär tre sekunder efter jag öppnat paketet och tittat på allting provade jag det första läppstiftet. Jag beställde två matta eftersom jag älskar matt läppstift och jag valde att testa Mama först; en roströd nyans åt det orangea hållet och det var kärlek vid första smacket. Den sitter som en smäck, smetar inte ut och jag fyllde inte på läppstiftet på hela kvällen. Nyansen var helt underbar. Men det bästa var känslan på läpparna. Mitt favoritmärke av matt läppstift var tidigare Kat von Ds läppstift, men tack och hej leverspastej till det! (Obs inte på riktigt eftersom jag är väldigt sugen på hennes nya färg Haze.) Problemet med de matta läppstiften från Kat von D (och flera andra jag testat) är att det blir så torrt på läpparna. Det sitter bra och har snygg nyans men läpparna ser och känns jättetorra ut. Men inte med Colourpop! Känslan är lätt och silkeslen.

I augusti kom också nyheten att Colourpop kommer att finnas på Sephora från och med november. Dessvärre bara Sephora i USA men enligt Sephora själva kan det komma till andra ställen också. Jag håller tummarna för att det kommer till Sverige, eller i alla fall Köpenhamn, innan läppstiften jag beställde har tagit slut helt.

Recap: Tro, hopp & kärlek, Avsnitt 2

Recap: Tro, hopp & kärlek, Avsnitt 2

Anna Axfors recapar SVT:s populära tv-program Tro, hopp och kärlek.

Välkomna till andra avsnittet av Tro hopp och kärlek, eller rättare sagt recapen som gör att du slipper se själva programmet! Läs första recapen HÄR.

1.png

Älskar att Mark är så KRASS, han är inte som Linda Lindorff i Bonde söker fru eller som "experterna" i Gift vid första ögonkastet som TILL VARJE PRIS vill se kärlek. Nej Mark är mer: men ska du verkligen... med den där...

 

Hmmm Filip är tyvärr redan kär i skeppsmäklaren Anna och hon har skickat ett sms till honom och frågat vad hans stjärntecken är. Detta gör att en rad funderingar uppenbarar sig i Filips huvud, som: va menade hon? Svarade han fel? Varför är det så lätt att missförstå varandra över sms? Men en sak han inte tänkte på var att kolla upp om deras stjärntecken matchar! Suck det är ju det som är hela poängen med stjärntecken!

Nu är det dags att dejta bikinibruden från Stockholm! Även här förmår inte Filip göra en djupare analys utan tycker att hon utstrålar värme, sprallighet, glädje och positivitet.

Vad är förresten grejen med att beskriva sig själv/andra som spralliga? Vad är sprallig? Vem är sprallig? Jag vill att vi alla funderar på det innan vi någonsin säger ordet "sprallig" igen.

Dramatik uppstår när Björn inte hittar sin Darth Vader-mugg. Han letar i ungefär tre skåp men hittar den inte?! Panik. I fjärde skåpet hittar han den. Puh. MÄRK VÄL att han häller över kaffet från icke-Darth Vader-muggen till Darth Vader-muggen.

 

6.png

 

Tro hopp och kärlek vill hänga med i tiden och vara relevanta för ungdomar så därför har de snott greppet från tv-serien Skam och skriver ut sms-konversationer i pratbubblor. Problemet här är att Filip läser texten högt, en pratbubbla dyker upp OCH undertexten visar sms:et så själva det "häftiga greppet" med pratbubblan försvinner kanske, men men.

 

7.png

Dejt med Charlotte!! Visst kanske är lite fördomsfullt/kvinnofientligt av mig att tycka hon verkar oseriös bara för hon skickar en bild på sig själv i bikini. Meeen misstankarna bekräftas ju tyvärr lite när hon vill att de ska ha badkläder på första dejten? Eller vem vet det kanske finns människor som tycker det är helt normalt och sitta i en bubbelpool med en främling? Jag tycker inte det är normalt!!! Misstänker STARKT att hon sökt till Paradise Hotel tidigare men inte kommit mer. Kalla mig gärna dömande.

8.png

Vet inte om jag tyckte hon var så sprallig, när jag tänker sprallig så tänker jag en person som typ sprattlar med armarna? 

9.png

Hon är med i en sekt!!!

10.png

Haha, Filip ba: När jag hörde frikyrka det första som ringde om jag ska va ärlig var ju en liten alarmklocka... 

Vilket sätt att uttrycka sig på, "det första som ringde var en liten alarmklocka".

 

11.png

Som jag redan påpekat så har Jennie väääldigt låga krav på killar... här blir hon imponerad för att den här "månskensbonden" har TÄNKT SJÄLV.

 

Mattias, en av Smålandsprästen Linas dejter, skryter med att han är en "typisk lägerbålsledare" och har "sången som en gåva"... hmm, säker på att det är en gåva?

 

13.png

Lina ska bjuda Mattias på kaffe, eller som hon sa: förmiddagskaffe. Very sexy!!!

 

14.png

Jag är imponerad över att Lina behåller sina nyckelpigenaglar intakta under flera dagar?

 

Åh vilken vacker ängel. OTROLIGT FIN. I alla fall om den hade varit gjord av ett dagisbarn och inte en vuxen man.

16.png

Mattias är inte alltid så sprallig, utan snarare djup. Jaha nu förstår jag, man använder sprallig för att beskriva personer som inte känns så djupa/intellektuella?

Här visar Mattias prov på sin djuphet – genom att beskriva hur han och hans exfru gick olika vägar, med metaforen "två linjaler som gick parallellt och sen gick åt olika håll".

Han sjunger en egenskriven sång för Lina!!! Älskar slutet, där han sjunger om att snaran dras åt samtidigt som han i båda avsnitten haft en halsduk som påminner väldigt mycket om en snara?

 

Björn är ju en ganska go kille, kan man tänka, lika oskyldig som ett barn. Men låt inte skenet bedra. Han är precis lika enkelspårig och utseendefixerad som alla andra män. T.ex. så är han helt BETAGEN i Elia pga att hon är snygg. 

20.png

Åter igen det här med alldeles för låga krav på män, vadå gillar att prata om saker? Det vore ju FRUKTANSVÄRT att ha en man som OGILLAR att prata om SAKER.

Det är verkligen fruktansvärt att Björn känner sig tvingad av kommentera Elias utseende, för att Mark Levengood har sagt att han måste "våga flirta".

22.png

Finns det något hemskare än folk som tar mod till sig och VÅGAR något och så är det HELT FEL?

23.png

Jaja, vi har hört det nu!!

Stackarn, hon vill bara ha någon som är snäll och kan hjälpa till med hennes två barn och inte objektifierar henne.

25.png

Hos Lina hettar det till, från förmiddagskaffe till LUNCHTRÄFF!

 

Älskar det här citatet: "Jag har inte hittat rätt riktigt, eller hittat... jag har hittat fel, eller nånting." Tror på fritidspedagogernas Kalle Lind!

26.png

 

Nu ska Filip träffa en annan Anna, 31-åriga arkitekt-Anna. Tips till Anna är att inte inleda dejten med att säga: HAJ! TJÄNA! hur nervös man än är. Killar gillar inte det. Man ska istället le lite avslappnat, sträcka ut sina armar och säga: "heeeej, vad roligt att träffas" på ett väldigt varmt men samtidigt inte påträngande sätt.

27.png

Vet inte vad som hände i denna scenen, jag blundade. Har ju trauma från klättringsdejt.

 

Naturligt vacker enligt killar: vit tjej med brunt långt hår, inget eller lite smink.

 

29.png

 

Sitta ensam på Lilla torg och dricka och fundera lite, jo det har man ju gjort några gånger.

 

ÄLSKAR månskensbondens förväntansfulla min när han frågar Jennie om hon skulle få panik om han kom fram till henne på en gudstjänst och frågade "Vill du gifta dig med mig" hahaha... 

 

31.png

Trodde för en sekund det var en vinbox som stod där och fick hopp om det här programmet.

 

32.png

Usch mardrömmen att höra efter en dejt - "vad har du för funderingar nu?" ABSOLUT FÖRBJUDET att fråga efter en första dejt. Undra hur det kommer gå för Jennie och månskensbonden, det känns ändå lite lovande. Svaret på det kommer vi kanske närmare nästa vecka!

 

Missa inte det!!! POK.


 

Magiska festdagar i skärgården

Magiska festdagar i skärgården

Emilia Hasselqvist Langefors, en av hjärnorna bakom Instagramkontot @konstkvinnor, besöker en magisk festival i Blekinge skärgård där ljud, ljus och performanceverk blandas med den omgivande naturen.

IMG_2051.JPG

Jag mötte en naken brandman i en bastu på ett milt blekingskt hav och han bad mig börja den här artikeln med hans nakna närvaro.

Jag mötte en medeltidsbesatt tältgranne på campingen som oombedd bjöd på vin och fakta om diverse medeltida italiensk litteratur.

Jag mötte en tjejrejvbrud i en dansande publikmassa och hon skrek att vi skulle adda varann på Facebook och jag skrek ja.

Jag mötte en mjukvit förvirrad svan i den bultande neonnatten (och jag undrade om den gillade läget eller inte).

Jag mötte Alexander Höglund på en promenad genom hagar och över hällar på Tjärö i Blekinge skärgård inför festivalen PLX Tjärö, för att prata om initiativet och om vad PLX är och gör:

– Man kan säga att vi har en informell slogan som är att PLX är ett sätt att umgås, säger Alexander och visar mig till en liten stig längs vattnet och klipporna som badar i skuggmönster. PLX arrangerar diverse kulturevents, främst kring konst och musik, och har bland annat blivit uppmärksammade av Nöjesguiden som en av 2014 års bästa skapare av mötesplatser. Organisationen startades av ett gäng vänner som ursprungligen kommer från Karlshamnstrakterna, där de för ungefär tio år sedan arrangerade sin första ravefest. De har under följande år organiserat liknande fester och konstevents främst i Malmö, men är nu tillbaka på hemmaplan med nya riktningar och ambitioner. PLX Tjärö är mer än en ravefest; det är en upplevelse driven av lusten att totalt omslutas av kreativitet, möten, konst och musik.

Konceptet att blanda konst och musik på en festival intresserar mig, och jag frågar hur de har tänkt kring det.

– Tjärö är en ackumulering av allas vår vilja att uppleva saker. Folk vill ha mer än bara en äng och musik – vi vill erbjuda en helhetsupplevelse, förklarar Alexander när vi skymtar bygget av scenen “Klyftan” i en skogsdunge. Över havet reflekteras solen i små klungor ljus. Det blåser kraftigt uppe på klipporna, men höjden är värt det, för här ser man ut över skärgårdens små öar, böljande hav och segelbåtarna i horisonten. Den helhet han pratar om består dels av konsten och musiken, men också av detta. Av naturen här på Tjärö.

Foto: Cecilia Bäckmark

Foto: Cecilia Bäckmark

– Ön är den tredje spelaren som gör allting möjligt.

Det är en fantastiskt vacker plats. Alexander håller med mig om det och säger att han vill att naturen ska ge någon sorts frid för själen, att “man ska kunna lämna sina åtaganden på fastlandet”, och därmed helhjärtat ta del av musiken, konsten, umgänget och naturen. Och Tjärö är verkligen en bra plats att hålla denna festival på. Festivalen är en blandoas där strobesen i neon glider utmed kobbar och skär, multnande gärdsgårdar i rödsvingelgräs blir rosa av strålkastarna, technobeatsen blandas med fågelsång och fyllevandringen hem är genom en tät skog, över stenar, trädrötter och sumpmark. Ön blir både en symbolisk och konkret geografisk isolering och avskärmning från omvärlden. Alexander poängterar att det är mycket praktiska omständigheter som klaffat bland annat tack vare Tjärös ägare och det team av människor som hjälpt till.

Performanceverk integrerade i naturen

IMG_1369.JPG

För att verkligen ta till vara på öns magi berättar Alexander att PLX har försökt hitta konstnärer som kan jobba med och förhålla sig till platsen med sin konst, vara aktiva på plats; skapa en lust hos besökarna att ströva runt och upptäcka, skapa en känsla av att festivalen och ön är symbiotiska dessa dagar 25-26 augusti. Längs stigarna mellan scener och platser på området finns mycket riktigt olika konstinstallationer, tillfälliga performanceverk och mer statiska verk integrerade i naturen. På båten över till ön hör jag konstnären Madeleine Andersson pekandes på klipporna säga till en vän att det är just såna klippor hon vill använda sig av i sitt verk “nothing less than my entire soul/a desktop poem” som två dagar senare presenteras på ön. På väg till toaletten ser jag Richard Krantz samtala med någon och visa med handen mot himlen: “Här tänker jag att flygplanet ska passera”. Verket han talar om är “banner 001” som plötsligt bryter Radio Malmö Antenns elektromys under fredagseftermiddagen: ett plan cirkulerar högljutt över ön med en banderoll bakom sig på vilket texten “FREE WIFI” står. Allas blickar vänds uppåt, allas mobilkameror likaså. Vi kontrollerar fundersamt och lite generat om det verkligen finns fritt wifi (det finns ett öppet nätverk men det fungerar inte).

 

D5F677B2-0A22-4C4B-9EC4-E25D9D169B30.jpg

Det är ett flertal andra konstnärer som är delaktiga på olika sätt, bland annat performanceduon Lundahl & Seitl som gör sin otroliga performance “Symphony of a missing room” som laborerar med rumsuppfattning. Finn Joel Antons matematiska kritstrecksklotter på klippväggar här och var på ön är ett naivt, och med enkla metoder, påträngande verk som följer en hela festivalen. 4+4=8 står det på en stor sten vi passerar vid campingen, under en längre promenad ute i spenaten ser vi ett annat tal och en igenkänning och undran börjar spira, den fortsätter varje gång man får syn på ett nytt tal. Förbi campingen, vid havet, hörs fredag kväll i solnedgången musik och primalskrik, det är Salad Hilowles performance som pågår i det orangea ljuset över det nu nästan stilla havet.

Klädd i vitt lägger hon sig raklång på människor och täcker deras kroppar med sin

Alva Willemark, en konstnär som till stor del fokuserar på kroppen, kroppslighet, kroppar i möte, gör det även här på PLX Tjärö. Hennes performance “Weight duvet” (i serien “Kroppsnära tjänster”, mer på hemsidan) pågår även under andra akter på festivalen, bland annat vackert kontrasterat eller kanske speglat av Pyramidos growl och sludge metal-toner i skogen. Klädd i vitt lägger hon sig raklång på människor och täcker deras kroppar med sin; lägger sin tyngd och värme som ett täcke över dem.  

Halvnakna snubbar i bastuflottar

35B6AEB5-5AE8-488C-9FF4-5CA96210A030.jpg

Kvällen innan jag pratar med Alexander Höglund har jag pratat med den där brandmannen och några andra nakna/halvnakna snubbar i bastuflotten om all tid som lagts ner på bygge, ljud och ljus, och jag och mina vänner har också noterat ljusjobbet; vi har tagit bilder upplysta av neonstrålkastare i daggdränkt nattgräs. Alexander menar att det har med helheten att göra, att över hela området inbjuda alla sinnen och alla möjliga kreativa uttryck.

– Vi vill såklart låta de som gillar ljus och ljud få spelrum att göra vad de vill! säger han.

943C9E7C-595A-44BA-ABA2-9CDE64B12476.jpg
Tjejrejvbruden jag addat på Facebook skriker “hur fett är inte detta?!”

Det är vackert att vandra omkring i naturen om natten när den lyses upp av strålkastare, träden skrikande gröna mitt i beckmörka vattnet och himlen, att kasta långa skuggor i rosabadad mark på väg till tältet, en grotta i skogen där flera ljusfenomen flimrar kalejdoskopiskt och magiskt. Vi dras dit, sitter där och badar i intensivt vackra ljusflämtningar vid sidan om Marta Masternaks urbana surrealistiska collagetavlor på plywood, innan vi går till Aina Myrsteners lite försenade spelning med hennes cello och elektroniska sampling som bara förstärker känslan av magi.

IMG_1521.JPG
Foto: Monica Wasch

Foto: Monica Wasch

På bryggan där vi la till med båten när vi anlände spelar Bella Boo i fredagsnatten, och det fullkomligt sjuder och pulserar av ljus, dans och rörelse. Havet är där. Vi är där. Bella Boo är där. Det känns som att det är allt som behövs i det ögonblicket, och varje minut är en svettig evighet. Setet får verkligen publiken att gå in i en slags trance, jag ler när jag ser alla frigjorda rörelser, upplysta ansikten och den magnifika discokulans reflexklotter på de upplysta vågorna. Jag ler när jag ser Bella Boo titta på allt detta och le, när hon skickligt leder oss in i dessa extatiska känslor. Tjejrejvbruden jag addat på facebook skriker “hur fett är inte detta?!” och jag skrattar och håller med. Mina vänner snurrar runt och på vattnet flyter svanarna som spöken. Djupare in i skogen, en 10–20 minuters vandring (beror på promillehalt och om det är mörkt) är scenen “Satelliten” belägen, där gryningstimmarna dansas in till DJs som Nadja Edman och Yunton Beach. Den fantastiska Helena Engberg under alias Femte skapar en alldeles utomkroppslig feeling när hennes blandgenremusik sveper som en dimslöja över de svårframkomliga stenrösena och sluttningarna scenen omgärdas av. Natten glöder av cigaretter, spliffar och strobes. Vid fyrasnåret fumlar vi oss tillbaka, lite vilsna och förvirrade i skogen, förbi ljusinstallationer och Masternaks konst. 

4DE53BB0-BADF-487D-889C-EC6286DA7C7C.jpg
IMG_1463.JPG

Essensen i den här festivalen är just det som Alexander betonar och som intresserar mig; föreningen av kreativa uttryck och natur, att på en festivalarena inkludera inte bara musik utan ett brett spektra med konst. Det gör festivalen en tjänst. Faktum är att det gör allting en tjänst; konsten blir lättillgänglig och frisläppt på ett inspirerande vis, musikupplevelserna förstärks av den genomsyrande stämningen, platsen besjälas och upphöjs - kort sagt: festivalen blir en enhetlig atmosfär som osar magi och kreativitet, och den får vi saliga vandra runt i under augustis slutvers. När solen sänker sig över havet och skvalpar som en mognande frukt i det bräcka vattnet, hörs rösterna från på klipphällarna sporadiskt utspridda människor. Uppvärmning inför konsert på scenen nedanför oss. Plötsligt börjar ett tiotal personer sjunga “Ja må hon leva” för någon som tydligen fyller 31. Den firade skrattar och tackar och blir bjuden på cigg. Jag ler mitt i mina försök att fota pastelldränkta havet och tänker att jag är glad för hennes skull, för jag tänker att just nu önskar jag alla människor att få se solnedgången sänka sig över PLX Tjärö.

 

Den som vill veta mer om PLX eller hålla sig uppdaterad om events de anordnar, kan kolla in hemsidan.

Ni hittar dem också på Facebook och Instagram.

IMG_2048.JPG

 Poddveckan som gick V.35

Poddveckan som gick V.35

Det bästa ur svenska poddar från veckan som varit.

 

Lilla drevet – Dolkstötslegenden om Håkan Juholt

Håkan Juholt är en grinig martyr. Inget nytt under solen.

Lilla drevet är en samtidskommenterande podcast som görs av ett antal olika Malmöprofiler: Liv Strömquist, Ola Söderholm, Jonathan Unge, Moa Lundqvist och Nanna Johansson. Personerna som är med brukar prata om en-två händelser eller ett fenomen var på ett satiriskt sätt.

I veckans avsnitt har Nanna bland annat satt ihop en ny del i sin miniserie “rum för tro”: “kyrkovalet special”. En komedi på den informationsvideo som gjorts inför kyrkovalet i år.

Jonathan pratar om att Stefan Löfven inte var bjuden till de möten där information om transportstyrelseskandalen diskuterats. Frågan är varför han inte var bjuden, och Jonathan har svaret: Löfven är helt enkelt mobbad! Jonathan lägger fram flera exempel på events som Stefan inte blivit bjuden på: prideparaden, almedalen, mellanstadiediscot… Det är ju en av de klassiska härskarteknikerna, undanhållande av information. Otroligt deppigt att landets ledare blir härskarteknikad av resterande makthavare!!! Tur i oturen: Stefan Löfven är bäst i Sverige på att se ut som en ledsen blöt hund. Någon slags harmoni mellan utsida och insida. Guldkant hörni!

vis04-ld-stor-342-iy5u3n50.jpg

Titeln om Juholt anspelar på en prata Ola drar igång om AKBs avgång och Håkan Juholts dedikerade stöd för henne. “In i märgen känner jag hennes smärta”, har Juholt twittrat, och han har uttalat sig (som vanligt) om drev (såklart) och de drev som drabbat honom (what else). “Juholt- en stor retoriker, en poetisk lipsill!”, säger Ola, Jonathan och Nanna om Håkan efter ett klipp från en intervju där han gnällt lite om nåt skit jag glömt. Ola håller med om att drev är hemskt, men vänder istället sympatin till journalisterna. Sensmoralen i pratan landar i alla fall i att Håkan Juholt är en grinig martyr. Inget nytt under solen.

 

Dilan & Moa – Edens lustgård

dilanmoa

Dilan och Moa är en humorduo, baserad i Malmö, vars podd verkar mest som deras “veckodagbok”. En inblick i deras vardagsliv på ett roligt sätt. En av de poddarna vi skrattar absolut högst till.

De börjar med lite spons-snack, att det känns skevt med sponsorer och reklam. Dilan berättar om skillnaden i attityd inför spons mellan Stockholm och Malmö. Mmmm, I love myself en riktigt härlig Sthlm-Malmö-spaning! Särskilt om den landar i att Malmö är bäst. Förlåt för partisk. Moa: “operera in ett chip i hjärnan när vi föds med all reklam så slipper vi se skiten”. Sedan diskuteras ett program av Kobra som Dilan har sett. “Kan det va så att växter känner saker och är levande varelser?” är frågan programmet ställer, och Dilan, provocerad, skriker: “JA DET ÄR VÄL KLART SOM FAN ATT DE KAN!”. “Växter gillar bra musik”, citerar hon, och skriker (fortfarande provocerad, kanske till och med genuint arg): “det kan man väl räkna ut med röven?!”, som att det var en sanning lika allmänt vedertagen som gravitationen. För Dilan och Moa finns det vissa grejer som är så självklara att de inte överhuvudtaget kan förstå hur ingen annan haft samma insikter. Härligaste sortens insikter.

Moa berättar att hon har fått poddångest men DET SKA HON EJ HA vill vi meddela för vi försökte lyssna på podden när vi skulle sova men låg istället och skrattade högt åt citat som: “De fick en tjockis istället för en hora. Aldrig kan en kvinna bara vara”, på tal om det som Dilan tänker på härnäst, nämligen: kristendomen! Hon börjar berätta om Lilit och Eva, Moa upprörs över Guds fatshaming och slutshaming och hälsar hen att “ta bort frukten då ditt jävla spån”. Dilan ställer sig frågan: om Gud skapade människan naken, varför är då alla gudsfruktiga kristna så väldigt pryda och täckta? Borde en sann kristen inte vandra naken runt äppelträd (utan att smaka)? Slutsatsen blir alltså att Mathias i outsiders är den enda sanna kristna. Om ni har glömt vem han är så är det bara att googla. Han är snubben som har sex med mossa. Han har tydligen fått vänner som också vill ligga med naturen, och Moa säger som en äkta gullig bästis: “du får säkert vara med i deras sekt bara du frågar dem Dilan”.

 

Allt som allt: som vanligt ett ROLIGT, MYSIGT OCH CHARMIGT avsnitt av Dilan & Moa.

 

Kulturens ABC – Where my fat bitches at?

I den här podden möts skådisen Caisa Stina Forssberg och konst-curatorn Cecilia Suhaid Gustafsson för att snacka om life och kultur.

Denna veckans Kulturens ABC var ett roligt avsnitt som började på ett hyfsat normalt ställe och sedan flög iväg till Disneyland. De börjar med att diskutera det sorgliga i att det enda skådespelarjobbet som finns är att vara Lisebergskanin. Innan man anar det pratar de om disneyfigurers fuckability och om vilka moderater olika disneyfigurer liknar mest. Starka citat som “Joakim von Anka är som carl Bildt - man knullar inte Carl Bildt” strösslas över en.

I slutet pratar de om kroppsångest och att vara “tjock” (stl 38+). De diskuterar högljutt hur mycket de hatar bantningsprogram för att det känns förnedrande för de personer som är med. Sedan frågar de sig hur kan man ställa utseendekrav på sociala medier som tex “jag kan bara vara ihop med en man med magrutor” (tjejer som har en lista på 40 utseendekrav på killar för att de ska kunna tänka sig att ligga med dem: har aldrig sett det på insta???? Vilkas instas är det?!?!). Slutsats i konversationen: våra kroppar är alltid politiska. De ger också catchy svar på tal till de som kommenterar deras kroppar:

ladda ned (2).jpeg

“Så smal du blivit!”

“Ja jag har fått cancer”

 

“Är du gravid?”

“Ja fast mitt barn är dött i kroppen”

 

De avslutar med att gå och äta pizza! Älskar. Fan vad mysigt.

 

En varg söker sin pod – The Square – Den inre apan

en-varg-soker-sin-pod-standard.jpg

En varg söker sin pod är en av Expressen Kulturs poddar, där Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli pratar om kultur, politik, relationer, konst osv??? Vi älskar EVSSP.

I senaste avsnittet pratar Liv och Caroline om Ruben Östlunds Cannes-vinnande film The Square. Det framgår att båda två tycker om filmen, att den är mångfacetterad och intressant, och framförallt rolig. Den skildrar bland annat väldigt humoristiska och ovanliga situationer som kanske är typiskt kvinnliga erfarenheter, tex att försöka ragga genom att skämta och att det får mannen otroligt avtänd. Teman och motiv i filmen diskuteras fram och tillbaka; är det satir och kritik av samtidssamhället, av modern konst, av pk? Är det en freudiansk skildring av hur den överdrivet förfinade kommunikationen förtrycker vår inre apa, urmänniskan, instinkterna? Är det en kritik mot det individualiserade och narcissistiska samhället där jaget är viktigare än kollektivet?

Fine att den moderna mannen inte är en höjdare när det kommer till att försvara kvinnor i hotfulla situationer.

Liv invänder mot kritiker som påstått att filmens performance, där en man går in i rollen som galen apa och förgriper sig på en kvinna, aldrig skulle kunna ske i verkligheten. “Det har ju i princip skett, i Stockholm 96 på Färgfabriken”. Där hölls den ryska konstnären Oleg Kuliks performance “Mad dog”, där han naken gick in i rollen som galen hund och bland annat bet en besökare i benet så att denne fick riktiga skador.

De pratar också om den premiss som är typiskt Östlund, att den moderna avmaskuliniserade mannen inte kan skydda sin kvinna, och att kvinnan inte kan skydda sig själv, är en kulturell fantasi. “Det skulle inte kunna hända i filmen att kvinnan försvarade sig själv”, säger Liv, och de ser att det temat går igen i flera av Östlunds filmer, tex Turist. Fine att den moderna mannen inte är en höjdare när det kommer till att försvara kvinnor i hotfulla situationer, men IRL kan kvinnor faktiskt försvara sig själva, det finns tusentals exempel på det från verkliga händelser. Men det visas aldrig i kulturen. Caroline pratar också om hur trött hon är på sexismen inom Cannes filmfestival där nästan inga kvinnor vunnit och de för första gången i ÅR har haft en NÄSTAN jämställd jury. Haha. Det är så fint när man skryter om att NÄSTAN ha gjort något. Man ba: ok Cannes, du var jätteduktig nu, såja såja, duktig Cannes *klappar på huvudet*.

Hela podden går enligt EVSSPs mysiga signum att “hela tiden säga emot sig själva”. Är EVSSP Sveriges mest nyanserade podd???? Vi älskar nyanser.

 

Fredagspodden – Bota söndagsångesten!

Hannah_amanda.jpg

Hannah och Amanda är kulturens fashionabla piff och puff som väl alla känner till va? Deras podd handlar främst om relationer och känslor. Och om… företagsamhet? Ekonomi? Handfasta tips? Jag vet inte vad man ska kalla det men de verkar alltid ha en lista på konkreta saker att göra för att lyckas med något.

Den tipstörstande blir inte besviken i det här avsnittet heller - mot slutet ger Hannah och Amanda en liten lista på tips för hur man håller ett bra tal. Innan dess spanar de också lite samtidstrender gällande bröllop. Snabba fakta: höstbröllop är det nya vårbröllop! Svarta korta bröllopsklänningar – snyggt! Att (som Amanda Schulman) föreslå partnerbyte med Zara Larsson och hennes kille – inte trendigt! Hannah fortsätter trendspaningen med något som faktiskt är både roligt och trendigt: dans! Helst ska det vara klubb fast på hälso-vis. Det ska va gingershots istället för tequila shots. Man ska träningsdansa istället för att släppa loss.

En video från när Sigge och Malin Eklund gifte om sig (?!) i veckan:

Det är lättare för folk nu att skapa ett Pinterest-bröllop, eftersom man tänker i Pinterest

Någon av dem lyfter idén om att gå på danskurs med sin partner: det är det ju “roligt att ha en delad hobby” med sin man. Jag vill dock invända med ett motargument från verkligheten: jag känner medelålders människor (läs: mina föräldrar) som gått danskurs. Det är inte en njutning att se. Det är förvisso roligt men det fungerar inte som nåt kärlekselixir eller härligt gemensamt intresse. Medelålders par som “går på dans” kommer hem med det här som belöning: nya spännande konflikter kring vem som ska föra samt vem som minns dansstegen rätt, något för barnen och grannarna att skratta åt och i hemlighet dela på internet, en stark skamkänsla och övertygelse om sin hopplösa klumpighet, ett och annat krossat glas och några stukade fötter från när hybrisen slår till och någon ropar: “vi testar ett lindyhop-kast!”.

Apropå bröllopsspåret undrar Hannah hur alla nuförtiden kan planera så vackra tillställningar, och Amanda presenterar ett case som har något intressant i sig. De kallar de trendiga (kändis)bröllopen för Pinterest-bröllop, och Amanda säger: “det är lättare för folk nu att skapa Pinterest-bröllop, eftersom man tänker i Pinterest.” För att fortsätta denna spaning: påverkar sociala medier som tex pinterest, instagram, twitter, vår kognitiva förmåga, eller kanske snarare våra kognitiva metoder? Tänker vi bokstavligt talat annorlunda, och vad får det för följder? Drar man Amandas tes om bröllop längre menar hon alltså att hur vi tänker förändras av de internet-tidsfördriv vi ägnar oss åt. CALL SCIENCE!!!! Det här är intressant!


 

Okej vänner! Nu har vi fått processa förra veckans poddar och kan lämna vecka 35. Ta oss an måndagen. Det positiva med måndag är ju: Det är dags att ladda upp för en ny spännande poddvecka! Woho!!!