Anna Axfors: "Terrorister bryr sig inte om Berlins nattliv"

Att höra om ännu ett terrordåd är alltid lite skakande.

Visst tänker jag också: tänk om det sker i Sverige? Samtidigt är det viktigt att vara rationell och inte skena iväg i tankarna, trots att hela samhället verkar få hjärnsläpp. 

Nu när en lastbil körde in i människor på en julmarknad i Berlin så pumpades åter igen budskapet ut att “vi” måste stå starka. Det är såklart ingen som menar något illa med det, men jag undrar ändå vad som händer när detta vi-tänkande får mer och mer fäste.

En attack mot Berlin är en attack mot Europas liberala hjärta” skrev Arvid Jurjaks på Sydsvenskan Kultur. “Ingen annan stad står i så direkt opposition till allt det som dagens konservativa krafter vill införa.” Men när en lastbil körde in i en folksamling i Nice och dessförinnan när terrorister sköt omkring sig i Paris så sades dessa platser symbolisera kultur och mångkultur. Och när det hände i Bryssel i våras var det Bryssel som var EU:s hjärta. Hur ska vi ha det egentligen, vilket land innehar det liberala hjärtat, och spelar det ens någon roll? Man målar ut väst som “motsatsen till terrorism”, men vad gör det icke-västerländska länder till?

 

Om ett terrordåd sker i till exempel Ryssland, som när en bomb tog livet av 224 flygplanspassagerare i oktober förra året, är det då en attack på vodka och Fjodor Dostojevskij, leninism och annat som skulle kunna kallas ryska värderingar? Och alla terrordåd som sker i Mellanöstern, är det symboliska attacker på civilsationens vagga och världsreligionernas ursprung? Skulle inte tro det! På samma sätt skiter terrorister i Eiffeltornet eller Berlins coola nattliv. De vill bara att folk ska bli rädda, överallt. Därför är det extra sorgligt att proportioner helt har tappats i den svenska nyhetsrapporteringen. Flera dagar efter attacken är svenska medier fortfarande besatta av den. Reportrar frågar experter saker som “kan något liknande ske här?”. Det är väl klart att det kan. Men risken att just du eller jag skulle vara på plats där och då är så otroligt liten så det finns tusentals sätt vi mer troligt kommer dö på, som till exempel få en istapp i huvudet.

 

Nu är ju rädsla inte något rationellt, och det är okej att vara rädd. Ingen kan döma oss enskilda individer för vår dödsångest, eftersom den är mänsklig. Men när ett samhälle drabbas av kollektiv, irrationell rädsla och börjar diskutera politiken utifrån den är vi illa ute. Dådet i Berlin har redan av tyska politiker kopplats samman med Tysklands flyktingpolitik eftersom den misstänkte varit asylsökande.

Varför ska vi ovanpå detta förstärka en västcentrerad stolthet som skydd mot terrorism? Jag har svårt att tro att terrorister blir avskräckta av att Eiffeltornet lyses upp i trikolorens färger. De bryr väl sig inte om det. Det enda den där vi-känslan gör är att spä på den eurocentrism och nationalism som gör oss blinda.

Anna Axfors