Nina Elmi ser tillbaka på indiepopåret 2016.

Alla säger att 2016 var ett kasst år och att 2017 ju måste bli bättre än den här dyngan med krig, auktoritära ledare världen över och massdöd av hyllade hjältar. På ett privat plan hann jag genomlida en förlust, bli med heltidsjobb och flytta tre gånger. Men samtidigt var 2016 viktigt av just samma krävande anledningar. Saker ställdes på sin spets och man tvingades vara något mer alert. Kämpa för demokratin och värdera vänskaper. Kriser brukar ha den effekten: det som är för skört för att hålla splittras och går itu, och det det som faktiskt håller vävs samman till något ännu starkare.
 

Människor hittar olika strategier för att klara av kriser. För mig var receptet redan välbeprövat. Lyssna på musik, umgås med vänner och sedan se musiken framföras på scen tillsammans med samma vänner. Det är ett enkelt mått på välmående – det säger ändå något att jag inte var på en enda konsert under den första halvan av året, men på tolv stycken (och två festivaler) under den andra. Här är musiken som tagit mig genom året:

Indiepopåret 2016 års...

Mest väntade

Belle & Sebastian på Popaganda.

Jag åkte till London i juni för att gå på Belle & Sebastians två 20-årsjubileumskonserter där deras två första album, numera kultförklarade, Tigermilk och If You're Feeling Sinister spelades uppifrån och ner. Och liksom tidigare år hamnade jag dansandes på scen med mitt favoritband. 

 

Mest oväntade

Det feministiska bandet Le Tigre vaknade, med mindre än en månad kvar till det amerikanska presidentvalet, ur sin grav till Hillary Clintons försvar. Eller försvar är nog fel ord, snarare är den nära fem minuter långa låten I'm With Her – parallellt med en känga till Trump – en hejdundrande hyllning av Hillarys person: She's already done the math/and she's ready with a plan/and she's always got to work/twice as hard as every man.

Uppbrott

Nu tror ni jag ska säga Kentmen det är faktiskt det brittiska bandet LushBandet hade till min lycka återuppstått för en reunion tour, men hann bryta och lägga ner verksamheten igen innan de fick vägarna till Sverige. Varken snällt eller roligt.

Joakim Berg på på avskedsturné. Foto: Nina Elmi

Antiklimax

Kents sorti. Som den arenakonsert det var så höll det absolut måttet: de matade hitlåt efter hitlåt, som de crowd pleasers de är – fast vad annars kan man förvänta sig av ”Sveriges största rockband”. Problemet var att de inte presenterade något nytt till setlisten utöver b-sidan DecemberDet räckte inte för att summera min bild av ett band som ska förkroppsliga någon slags svensk folksjälsångest. Den kentälskande tonåringen i mig krävde nostalgi och känslor, men utöver den musikaliska bristen på variation och att de fortsatte turnéns redan många gånger repeterade show, så fick man inte ens något emotionellt avslut, inget hejdå, ingen riktig avtackning. Visst, Jocke hade några tårar i ögonen och fick stanna upp några gånger för att hämta andan innan han kunde fortsätta säga någon enstaka mening om att fansen varit viktiga och ett ”love you guys”. Men det kändes aldrig som en begravning, såsom The Arks sista konsert gjorde, där man ville ta tillvara på varenda sekund och grät många gånger om fastän man inte ens var världens fan. Nä, det kändes bara ceremoniellt och som något man gick på för sakens skull. Men med det sagt – tack ändå! Tack som fansom Jocke själv aldrig sa på konserten.

Popstad

Alla riktiga guldgruvor till band som jag lyssnat på i år har kommit från samma stad, nämligen Umeå! Boys (inte att förväxla med varken serien eller det polska discobandet med samma namn) båda EP:s med garagepop gick varma i mina hörlurar hela sommaren med en kulmen när de spelade på Popaganda i parkteatern, deras gratisfestival. Detsamma gäller Katohjärtas EP från det föregående året – tillsammans utgjorde de min sommars soundtrack. Katohjärtas texter är sådana man vill skråla med i till exakt varenda ord: Tack för ingenting trodde vi ville samma sak/Ha nån vid sin sida när man inte kan gå raktI slutet av sommaren upptäckte jag en till pärla från samma stad, DolceDolce låter som att man korsat Monica Zetterlunds sång och lyrik med ett drömskt sound likt Beach House. Om man får önska något av 2017 så önskar jag album från dessa tre Norrlands-baserade band. Och att få skråla med eller vaggas till musiken i ett publikhav snart.

Little Jinder.

Tema

Tydligen Svenska kvinnliga artister som reciterar gamla balladklassiker? Se: Iiris Viljanen  Total Eclipse of the Heart och Little Jinder  Dö, där ”Un-Break My Heart” är en del av refrängen.

 

Artist

Frankie Cosmos båda album Zentropy (2014) och Next Thing (2016) är mina två mest spelade album 2016. Och med tanke på året som varit så är det inte särskilt konstigt egentligen. Albumaktuella Frankie Cosmos lilla värld av hundar och vänner som blir vänner med varandra är lätt att fly in i och hennes diskbänksrealistiska synsätt på kärlek lätt att relatera till: When I know I'm not the best girl in the room/I tell myself I'm the best you can do sjunger Greta Kline i Too Dark. Lika enkelt statuerar hon i Dancing In The Public Eye: My ass is made of velvet/My hips are made of stone/And if you really love me/You will leave me alonePå så sätt känns Frankie Cosmos texter, ihop med den minimalistiska musiken, väldigt jordnära. Hon känns som en tröstande kompis som ständigt finns till hands.

Hemska insikt

Att Carolas bästa låt, Säg mig var du stårär en cover? Originalet heter Why Tell Me Why och spelades in av Anita Meyer 1981. Efter allt drama med Carolas plankning under året känns det här som droppen. Min världsbild är härmed krossad.

 

Att se fram emot 2017

Chans att ta igen för gamla synder! Lloyd Coles konsert på Södra Teatern i mars blir ett plåster på såret för att jag missade spelningen på samma lokal 2013 och det skulle inte sitta fel att åka till London för att se Slowdive på Field Day. Kanske också åka till Umeå och se Säkert! på Umeå Open?

Att inte se fram emot 2017

Band som släpper skivor de inte borde släppa. Se: The Magnetic Fields (senaste låtarna har ju helt tappat essensen, som ju är kärlekslåtar?!) och Ride. Lär av 2016, ta Kents exempel och lägg ner när det är dags.