Lyra Koli (f.d. Ekström Lindbäck) är en kritikerhyllad författare. Boken "Ett så starkt ljus" blev nominerad till Augustpriset 2014, men som så många andra så har hon kämpat med stress och utbrändhet. På sin blogg och för LoveStory skriver hon om möjliga vägar tillbaka. 

Under flera år har jag kämpat med något slags utbrändhet eller utmattningssyndrom eller stress eller vad man nu vill kalla det – själv lutar jag mer och mer mot att bara vilja kalla det trötthet. Det är liksom det som blir resultatet av att man gör för mycket – man blir trött, ibland ända därhän att man blir ”ett murket redskap”, som Simone Weil kallade sig själv.

Jag tror att jag redan när jag var 22 fattade att jag jobbade osunt mycket, men jag visste inte hur jag skulle sluta. Problemet var liksom att jag bara gjorde saker som jag själv tyckte var roliga och meningsfulla. En lång tid drevs jag också av rädslan av att inte kunna försörja mig, som fick mig att känna att jag måste lyckas på flera plan samtidigt för att alltid kunna ha något att falla tillbaka på när det skönlitterära skrivandet inte gav några pengar. Så parallellt med att skriva böcker drev jag tidskrifter, försökte starta ett fackförbund, engagerade mig politiskt, ledde skrivarkurser, studerade heltid, sålde te, skrev litteraturkritik och tog hand om vänner och partners som verkligen inte mådde bra. Till sist urholkas allting när man gör för mycket samtidigt. Man själv urholkas och börjar bli mindre närvarande, göra misstag, inte kunna tycka att något känns lika mycket som förut längre och motgångar som man tidigare hade kunnat ta lättare på får en att bryta ihop fullständigt.

Jag vill inte skriva den här texten för att berätta om hur jag har haft det – alldeles för många behöver ingen sådan skildring för att veta hur det är – utan för att det äntligen har blivit bättre. För att jag har lyckats skapa en fungerande, om än fortfarande inte självklar, livsrytm där jag inte längre pendlar mellan att vara helt kraschad och halvt vila upp mig och sedan gradvis ta på mig alldeles för mycket igen. Därför vill jag dela med mig av några tips som jag önskar att jag själv hade fått när jag insåg att jag var sönderstressad men inte visste hur jag skulle ta mig ur det.

 

Du måste offra något.

Att stressa ner är inget add on av mindfulness som du magiskt kan applicera på ditt liv, utan det är ett hårt arbete och det kommer antagligen att kännas skit i minst ett par månader. Du kommer att få mer livsnärvaro och inspiration och liknande tillbaka så småningom, men det kommer att ta lång tid och när det händer måste du reagera med försiktighet så att du inte drar iväg in i ett destruktivt beteende igen.

 

Att ta det lugnt är en skill som tar tid att lära sig.

Vi är många som inte bara kan lägga oss på soffan och ta det lugnt utan som tycker att det är jättesvårt att sluta göra för mycket. Sätt låga mål i början och tänk på det som en lång process, snarare år av träning än ett par veckor när du ska låta dig själv vila ut. På lång sikt handlar det inte om att vila ut så att du blir återställd utan om att bryta upp de destruktiva beteenden som har gjort dig utbränd, och det kommer att bli svårt.

 

Det är okej om det känns hemskt att slappna av.

Det är inget fel på dig för att du inte klarar av det. Många avslappningsövningar kan snarast vara mer ångestingivande när de säger ”du känner dig helt avslappnad och andas djupt” när man ligger och flämtar som en fisk i halv panikångest. Hitta ett sätt som passar för dig och försök göra det en kort stund, kanske tio minuter, kanske bara fem i början, men varje dag. Två av de snällaste avslappningsövningarna av alla jag har prövat är de här av Sofia Savita Norgren:

 

All tid kan inte vara produktiv tid.

Med produktiv tid menas inte bara tid när du lönearbetar utan tid när du skapar något sorts mervärde. Att göra avslappningsövningar är också en form av produktiv tid. Att umgås med vänner kan vara det, att gå på klubb, att städa, att gå i terapi. Öppna ditt liv så att det rymmer en hel del meningslös luft också, utrymmen som inte är vigda åt vare sig arbete eller självvård eller roliga saker, när du inte har något inplanerat och när du inte tar stunden i akt för att göra något du länge har tänkt att du borde göra. Planera in luckor mellan saker du ska göra och inte bara dedikerad avslappningstid. Det är okej om sådan överbliven tid känns skrämmande. Sätt dig bara ner i soffan och vänta tills du får en impuls att sysselsätta dig med något som inte är produktivt. Kanske upptäcker du att du bara vill sitta där en stund och dricka en kopp te, eller så kommer din katt för att bli klappad.

Acceptera att du måste skala ner ditt liv.

Du måste jobba mindre, men du måste antagligen börja göra mindre av andra saker också. Sociala eller politiska eller andra aktiviteter är också stressande. Att ha många vänner är stressande. Att skapa är stressande. Att flytta är bland det mest stressande man kan göra. Att vara kär kräver väldigt mycket av en. Om du har haft turen att träffa ditt livs kärlek kanske det just då inte finns plats för lika mycket annat i ditt liv. Om du går igenom en breakup behöver du också göra plats för att orka med det.

 

Skräcken för att bli fattig är ibland värre än att faktiskt ha för lite pengar.

Det här gäller förstås inte alla (särskilt inte de som har barn att försörja eller en ockerhyra att betala) men man kan ofta leva okej på mycket mindre pengar än vad som räknas som en rimlig levnadsstandard. Det kan vara mycket värre att jobba sig för trött en månad än att tvingas leva på bönor och ris och inte kunna köpa några kläder. Jobbar man för mycket för många gånger går tröttheten kanske inte över, utan blir ett konstant tillstånd.

 

Stress är beroendeframkallande.

Man får kickar av att känna att man gör massor samtidigt och kan lyckas med allt och du kommer att söka de kickarna igen. Det räcker inte med att vila ut ordentligt en gång, du blir som bäst en nykter missbrukare som måste vakta ditt beteende under resten av ditt liv.

 

Ta hjälp av någon.

Det måste vara någon du litar på och någon som det är okej att bråka med, eftersom du antagligen kommer att bete dig lite svinigt när denna någon frågar hur du mår och om det verkligen är okej att jobba sådär mycket. Du kommer att hitta på jättebra och förmodligen helt försvarbara anledningar till varför du MÅSTE göra alla de stressande sakerna som du har tagit på dig. Då är det ovärderligt att ha en nära vän eller partner som kanske inte tar strid med dig (den har aldrig ansvaret för hur du beter dig), men som ser på och som du vet kommer att bli besviken om du kör slut på dig själv igen.

 

Det går att vägra att stressa.

Det här är ett tips som jag fått från något radioprogram om stressade småbarnsföräldrar, där en mamma sa ”jag vägrar helt enkelt att stressa”. Det låter banalt, men oftast går det. Vissa saker kanske rasar ihop omkring en då, men oftast inte lika många som man föreställer sig. Låt dem. Kom försent. Bryt en deadline. Missa ett jobb eller en tunnelbana ett möte med en vän. Vägra  att stressa.

Lyra Koli slappandes med katten Albus.

 

Acceptera att du kanske aldrig kommer att orka lika mycket igen som du gjorde förut,

eller som människor omkring dig gör. Hur mycket som är rimligt för dig att orka kan aldrig mätas mot något annat än hur mycket du faktiskt orkar nu – sluta titta på din egen historia eller människor omkring dig.

 

Du har antagligen inte alltid jobbat för mycket.

Försök att minnas en tid när du var mindre stressad och hur ditt liv såg ut då och fundera på om du vill göra din nutid mer lik den. För mig var det till exempel när jag bodde i en förort på pendeltågslinjen under gymnasietiden och ofta inte åkte in på stan på grejer när jag väl kommit hem – då blev det nog ett par planlösa kvällar i veckan med te och blandband och böcker och MSN och ensamma skogspromenader.

 

Livet går inte ut på att uppfylla så mycket som möjligt.

Det är okej (och till och med bra) att ha drömmar som inte realiseras. Du måste inte uppnå allting, det gör inte alls automatiskt ditt liv bättre om du behärskar fem språk och har ett spännande socialt liv och grym karriär och så vidare och så vidare. Livet är själva känslan du har av att vara vid liv, den färgar allt du gör och den kommer att vara grå och trist och malande smärtsam så länge du pressar dig själv mer än vad du klarar.