"I RYMDEN VÅGAR VI VARA VÄRLDSOPTIMISTER"

Sedan beskedet om Star Wars-stjärnan Carrie Fishers död offentliggjordes är det många som sörjer sin avlidna rymdhjältinna. Prinsessan Leia har varit en filmkaraktär som i fyrtio år fortsatt nå ut till nya fans. En anledning till att biopubliken fortfarande fascineras är förmodligen densamma som när den första filmen kom ut år 1977. Den dramatiska musiken, den försvinnande introtexten, de utdragna rymdskeppsfärdena och lasersvärdsstriderna. Star Wars är helt enkelt fortfarande snyggt att se på (med undantag från Adam Drivers patetiska försök till stridskonster som ondingen Kylo Ren i förra årets The Force Awakens).  

Star Wars är dock betydligt mer än ”bara” ett estetiskt tilltalande sci-fi äventyr med välgjorda specialeffekter. Det är en berättelse som tillåter det onda att vara komplext och som gör klart att godhet inte är en självklarhet utan ett val som innebär stora uppoffringar. Prinsessan Leia får i “A New Hope” exempelvis se sin hemplanet Alderaan sprängas i bitar av sin far Darth Vader, och i det senaste tillskottet av Star Wars-filmer (“Rouge one”) offrar sig både far och dotter i kampen mot Rymdimperiet.

I Star Wars får vi se hur ondskan korrumperar, manipulerar och segrar över hjälten Anakin Skywalker. Vi får bevittna jedirådet krossas och demokratin slås sönder. Halva (original)berättelsen skildrar inte hur det goda utkämpar och vinner striden mot det onda, utan hur hjälten istället sakta men säkert övervinns till den mörka sidan. Något som gör Star Wars till en betydligt mer skoningslös saga än ett simpelt rymdäventyr.

Det är ingen slump att Rymdimperiets estetik ser ut att vara direkt hämtad från Nazityskland. Inte heller att den onde kejsarens Dödsstjärna, med förmågan att utplåna hela planeter, liknar ett gigantiskt svampmoln när den avfyras. Så som med all bra sci-fi och fantasy lyckas Star Wars samla vår allra djupaste världsångest och placera den i en miljö där den blir hanterbar. Vi kan inte påstå att allt kommer att bli okej i vår egen värld eftersom det tycks alltför naivt, alltför otroligt. I en galax långt, långt borta vågar vi däremot tro på att det goda kommer att segra över det onda. På jorden är jag en obotlig pessimist, men i rymden tillåter jag mig själv att vara världsoptimistisk. 

Det Star Wars ger mig och så många andra fans är, som en digitalt återskapad Leia Organa uttrycker det i slutscenen av “Rouge one”: Hopp. Ett litet, naivt och snabbt övergående (men i högsta grad nödvändigt) hopp om att godheten ändå måste vinna tillslut – både i rymden och på jorden. 

 

Amanda Saveland