Johannes Lichtman bor i Portland, USA, en stad som på många sätt påminner om Sverige. Här skriver han om den omtumlande tid som varit sedan Trump valdes till president fram tills idag, 20 januari, då han tillträder.

 

1.

På morgonen den 9 november vaknade vi upp till den största baksmällan i amerikansk historia.

Vi hade alla druckit för mycket kvällen innan. Min rumskamrat hade kommit hem tidigt från universitetet med ett sexpack öl och två flaskor vin. Hans professor hade ställt in föreläsningen efter att ha lyft blicken och sett hur hälften av studenterna skeptiskt stirrade i sina telefoner, medan resten grät. Vi drack, inte med glädje eller förväntan, utan som ett försök till flykt, så som ugglor flyr soluppgången. Vi drack och zappade mellan CNN och MSNBC och NPR och New York Times och till och med Fox i hopp om att hitta någon kanal med andra nyheter. Vi drack, inte för att vi ville, utan för att vi, för första gången sedan Donald Trumps påbörjade sin plöjning genom Republikanernas primärval, inte hade något att säga.

 

Vissa av oss beställde pizza, trots vår laktosintolerans.

 

Så, på morgonen den 9 november, vaknade vi upp till den största baksmällan i amerikansk historia – och en hemsk kramp i magen på grund av den där pizzan.

 

2.

Portland, Oregon ligger på USA:s nordvästra kust, norr om Kalifornien. Klimatet påminner om Skånes och här finns en stark sympati för skandinavisk politik. I USA är staden känd för att vara vänster, regnig, konstnärlig och ett ämne för det populära tv-programmet ”Portlandia”, som skämtar om vit, vänsterorienterad hipsterkultur.

 

Jag tog tåget till Portlands centrum, tvärs över Willamette-floden som delar staden på mitten, och överraskades av att människor – trots nyheterna om att det otänkbara hade inträffat – körde, cyklade och gick omkring precis som vanligt. Det var inte världens undergång.

 

Men som en journalist påpekade: att vi uppmuntrade varandra med att jordens rotation kring solen inte hade upphört, var inte särskilt lovande.

Ur komediserien "Portlandia".

 

3.

På frilanskontoret där jag arbetar var alla tysta. Medan vi stod i köket och väntade på att kaffet skulle bryggas, beskrev en kollega hur det kändes som att han hade influensan. Det var tredje gången jag hörde den beskrivningen.

 

4.

Två dagar efter valet gick tusentals demonstranter ut på gatorna och skanderade: “No Trump! No KKK! No fascist U-S-A!”. Portlands polis tillät demonstranterna att stänga av stadens två huvudmotorleder. Det var ett ovanligt drag av amerikansk polis – att svara på civil olydnad utan våld. För en sekund verkade det som att något ljust höll på att skina igenom.

 

Sedan kom anarkisterna.

 

Bland det bästa med att bo i Portland är invånarnas medvetenhet om sociala problem. Bland det värsta är den tondöva självgodheten hos många vita vänsterpersoner (de som kallas liberaler i USA), vilket måste vara väldigt irriterande om du är vad som helst utom en vit vänsterperson. (Jag är vit och vänster och det är irriterande även för mig). Anarkisterna är vänsterns mest tondöva fraktion.

 

De har privilegiet att kunna vandalisera och stjäla eftersom de oftast är vita, och lagen kommer ha mer överseende än om de vore svarta. Men då de missbrukar privilegiet att hänge sig åt sin ilska, skadas minoriteterna de säger sig stå bakom genom “guilt by association”. (Detta är en av skillnaderna mellan att vara vit och svart i USA: rätten till ilska).

 

Efter den stora demonstrationens upplösning den 10 november, strömmade anarkister till Pearl-distriktet – yuppie-delen av centrum – och började sabotera egendom.

 

En Black Lives Matter-demonstrant sa till en reporter att hon var upprörd över anarkisternas uppförande. Hon sa att det bara var ytterligare ett exempel på hur vita demonstranter använder sina privilegier.

 

Men en 20-årig anarkistkille förklarade sina destruktiva handlingar för Washington Post: “Det är inte emot marginaliserade grupper. Det är för att förklara att de är säkra. Vi kommer skydda dem.”

 

När den vita personen tror att den svarta personen behöver att han förstör fönster och retar upp polisen i beskyddandets namn, har ”den vita räddaren”-komplexet nått nya höjder.

 

5.

Lärare höll möten för att diskutera hur man pratar om valet med sina barn.

 

Studenter arrangerade forum.

 

Arbetsplatser runt om i staden anordnade ”känslocirklar” för att hjälpa sina anställda.

 

Men orden svek oss.

 

6.

Dagen efter ”upploppet” var stämningen obehaglig i centrum. Alla gick som på nålar. Jag var arg och på helspänn. Men jag kunde inte föreställa mig hur det måste kännas att vara svart i detta klimat. Att ens land väljer en president som inte erkänner ens mänsklighet, att ens ilska stjäls av vita män som vandaliserar, och att man sedan får skulden för upploppet som en del av en svart ”terroristgrupp” (något högern ofta kallar Black Lives Matter för).

 

Jag stod utanför Greyhound-stationen och väntade på ett tåg. Jag såg en svart man gå ner för gatan och mumla för sig själv, sedan slå knytnäven i en vägg med full kraft:

 

”Fuck Donald Trump! Fuck Donald Trump!”

 

7.

Frilanskontoret jag arbetar på är övervägande vitt. (Vi hade nyligen ett möte för att komma på hur vi ska uppmuntra mångfald bland medlemmarna. Precis som svenskar så älskar Portland-bor att ha möten.)

 

Några dagar efter valet letar mina medarbetare efter någon att skylla på. Demokratiska partiets styrelse. Jill Steins Green Party. Människor som röstade på ett tredje parti. Den högerextrema nyhetssidan Breitbart. Ryssarna. Personer från minoritetsgrupper som inte röstade i Florida och Michigan. Elektorerna.

 

Som de flesta svenskar kanske inte vet, och inte heller så många amerikaner, konstruerades elektorsystemet 1787 för att blidka stater där slaveri bedrevs, då slaveri fanns i sydstaterna men inte i nordstaterna.

 

Sydstaten Virginia var då den största delstaten sett till invånare. Men om slavar, som inte fick rösta, inte räknades in, skulle den vara mycket mindre, då en stor del av Virginias invånare var slavar. Om bara vita mäns, och inte slavarna de ägdes, röster räknades skulle det vara svårare för sydstaterna att välja presidenter som var vänligt inställda till slaveri. Man kom överens om en kompromiss. (USA grundades inte som ett land, utan som en rad kompromisser mellan självständiga stater som gjorde gemensam sak mot britterna. Och avtal träffade i krig överlever så klart inte alltid i fredstid.) I stället för att varje (vit) man fick en röst, fick varje vit man rösta på den som dennes stat skulle rösta på. Och varje stat tilldelades ett visst antal elektorröster baserat på den statens totala invånarantal.

 

I syfte att fördela elektorröster, räknades en slav som tre femtedelar av en person. ”Tre femtedelskompromissen”, som historieböckerna kallar det.

 

8.

Trots att vi för 150 år sedan krigade för att avskaffa slaveriet, har vi fortfarande ett slavsystem för att välja president. Varför?

 

För att det är omöjligt att ändra något i konstitutionen utan stöd från två tredjedelar av staterna. Eftersom elektorsystemet ger mer makt åt mindre stater (varje stat får två elektroröster i presidentvalet, en per senator, oavsett statens storlek), och hälften av landets invånare bor i tio stater, varför skulle de resterande fyrtio staterna vilja minska den makt de har i att välja president?

 

Alltså väljer vita USA vår president utifrån ett system som designats för att upprätthålla slaveri och undrar sedan varför inte fler personer från minoritetsgrupper röstar.

 

9.

Jag gick från tåget, över bron, över motorvägen. En bil som närmade sig saktade ner. En ung svart man stack ut huvudet från bilrutan och pekade på mig.

 

”Man, fuck Donald Trump! Fuck you!”

 

Jag höll med om den första delen. Men jag ville fråga honom om jag såg ut som någon som skulle rösta på Donald Trump.

 

Fast då skulle jag bli tvungen att tänka på att jag ser ut som någon som röstar på Donald Trump.

 

10.

Det är svårt att beskriva för svenskar hur ras fungerar i USA. Som James Baldwin skrev 1955, är rasargumentet i USA: “…an argument which Europe has never had, and hence Europe: quite sincerely fails to understand how or why the argument arose in the first place, why its effects are frequently disastrous and always so unpredictable, why it refuses until today to be entirely settled.”

 

Baldwin visade på att även om europeiska länder hade kolonier där slaveri bedrevs, så befann sig Europas slavar på andra sidan havet, existerande mer som idé än verklighet:

 

“Europe’s black possessions remained—and do remain—in Europe’s colonies, at which remove they represented no threat whatever to European identity. If they posed any problem at all for the European conscience, it was a problem which remained comfortingly abstract: in effect, the black man, as a man, did not exist for Europe. But in America, even as a slave, he was an inescapable part of the general social fabric and no American could escape having an attitude toward him. Americans attempt until today to make an abstraction of the Negro, but the very nature of these abstractions reveals the tremendous effects the presence of the Negro has had on the American character.”

 

11.

Eller, som en brittisk journalist uttryckte det: “In England, everything is about class. In America, everything is about race.”

 

12.

Dagen efter valet lämnade jag jobbet på eftermiddagen och tog, liksom varje vecka, tåget till stadens östra del för att hjälpa till på en lektion i engelska som andraspråk för en organisation för invandrare och flyktingar.

 

Läraren, F, en arabisk-amerikansk vän, hälsade på mig i klassrumsdörren.

 

”Hur är läget?” sa jag.

 

”Mannen,” han pausade och log. ”Du vet.”

 

Jag försökte le tillbaka.

 

Att vara förmögen till att artikulera något sammanhängande i en sådan här tid kunde verka misstänkt.

 

13.

30 nyligen ankomna flyktingar från Kuba, Ukraina, Burma, Palestina, Afghanistan, Haiti och Kongo, som pratade lite eller ingen engelska, väntade spänt på att F skulle börja.

 

”Igår…” sa F, och började lektionen med att gå igenom perfekt, presens och futurum, något han alltid gjorde.

 

”Igår VAR,” sa några av studenterna.

 

”Bra. Igår var vaddå?”

 

”Igår var TISDAG,” sa en ukrainsk kvinna.

 

”Och i dag…”

 

”I dag,” sa en ung man från Kuba, ”är Donald Trump.”

 

14.

Förutom de kubanska studenterna, som jag kunde prata lite spanska med, kämpade jag ofta med att kommunicera med studenterna. Jag föreställde mig att det, efter att de precis gått igenom ett helvete för att komma in i USA, måste vara skrämmande att se en man som vill bygga en mur för att stänga ute verkligheten bli vald till president. Men jag kunde inte uttrycka detta i ord. Så jag tog med mig chocolate chip cookies.

 

Jag skickade runt kakorna medan vi gick igenom övningarna om perfekt, presens och futurum. En av studenterna, en kubansk man som tyckte om att ställa till problem på ett vänligt, skolpojksaktigt sätt, bad om en fjärde kaka.

 

”Otra para ti?” sa jag skämtsamt. ”Cuatro para ti?!”

 

”Necesito!” sa han med ett leende. ”Donald Trump!”

 

Jag tecknade åt honom att ta så många kakor han ville.

 

För ukrainarnas del, de satt tillsammans i hörnet och log artigt, hade deras lands sista försvarspost mot Putin just försvunnit. Även om jag hade kunnat prata med dem, hade jag inte vetat vad jag skulle säga. Jag log och försökte få dem att ta kakor. De gjorde det mest för att blidka mig, antar jag.

 

15.

Början av december: saker började kännas lite lugnare. När jag påmindes om att Trump ska bli vår president, fick jag en avgrundslik känsla. När någon tog upp honom i samtal sa någon annan, ”Snälla, jag orkar inte.”

 

Innebörden: vi kommer att tvingas genomlida fyra år av det här. Låt oss inte göra det längre än så.

 

Men det fanns en konstig tröst i vetskapen om att det värsta redan hade hänt – det fanns inte längre någon ångest över möjligheten att det kunde hända.

 

16.

”Du har tur,” sa en frilansare på kontoret. ”Du har dubbelt medborgarskap. Du kan åka till Sverige och komma bort från allt detta.”

 

Javisst, jag kan åka till Sverige. När jag bodde i Malmö 2015 frågade varenda svensk jag mötte om Donald Trump – och detta var när han fortfarande verkade vara en omöjlig mardröm. Jag kan bara föreställa mig mängden Trump-frågor och monologer jag skulle få höra om jag flyttade tillbaka dit nu. Du kan inte bygga en mur för att stänga ute verkligheten. Du kan inte hoppa på ett flyg för att göra det heller.

 

17.

Sett från den ljusa sidan, sedan Trump blev vald har många amerikanska kvinnor frågat om jag vill gifta mig med dem.

 

När kronan rasar mot dollarn, skjuter värdet på det svenska passet i höjden.

 

18.

En dag efter lektionen pratade jag med F, som genomlidit mer diskriminering i USA och utomlands än vad som är rättvist, om Trump.

 

”Det är hemskt,” sa han. ”Men mitt vardagliga liv kommer inte att förändras nämnvärt. Den största skillnaden är att det kommer att bli pinsamt. Han kommer att skämma ut oss för resten av världen och vi kommer skämmas varje gång vi reser. Men jag kommer bara fortsätta göra det jag gör. Jag kommer arbeta för att hjälpa min stad. Det kommer jag inte ändra på bara för att någon skitstövel fått ett nytt kontor.”

 

19.

Januari. Det snöar och stan får panik, som varje gång det snöar, trots att det snöar varje år i Portland. Avrinningsvattnet flyter ner i floden och stadens förordning förbjuder saltning av vägar då det skadar laxbeståndet. Så, det finns ingen salt på isen, och samtidigt som vi vänstermänniskor är bra på att bry oss om världen och miljön och våra medmänniskor, är vi, i regel, kassa bilförare. Bilar glider omkring överallt.

 

Ingen pratar om Trump. Vi vet vad som väntar. Men vi vill inte prata om det. Vad finns det att säga?

 

20.

11 januari håller Trump sin första presskonferens.

 

Things are going to be big big big big big big big big big big big big big big big big big.

 

En vän sms:ar: ”Denna presskonferens är otrolig.”

 

Sedan skriver han: ”Det är otroligt att jag fortfarande kan tycka att något Trump gör är otroligt.”

 

21.

Om någon gör eller säger en riktigt hemsk sak, kan du protestera mot det. Men när någon gör eller säger en ny hemsk sak varje dag, är det så utmattande att du vänjer dig vid det. Vi har nästan vant oss redan. Trump bemästrar övermättnadens konst.

 

22.

Ibland är jag rädd att vi inte kommer att ha energi för de kommande fyra åren.

 

Vi kan protestera, men de enda som lyssnar är de som redan håller med.

 

Vi kan skriva artiklar och arga Facebook-inlägg, men de enda som läser och gillar och delar är de som redan håller med.

 

Vi kan helt hålla oss ifrån Facebook och inte läsa nyheterna och inte ens prata om Trump och bara låtsas att det inte händer – men vi kan inte bygga en mur för att stänga ute verkligheten.

 

23.

Jag kommer att göra mitt bästa för att vara trevlig mot folk.

 

Jag kommer förmodligen att gå på några demonstrationer, tills jag tröttnar på andra demonstranter.

 

Varannan månad kommer jag bli förbittrad och ta bort min Facebook och sluta läsa nyheterna. Sedan kommer jag att komma tillbaka och göra det igen.

 

Jag kommer att försöka bekräfta ilskan och sorgsenheten hos vänner som inte är vita män.

Jag kommer att försöka att inte låtsas att jag förstår eller säga till dem vad de borde göra eller hur de borde känna.

 

Jag kommer att försöka lära några nya amerikaner skillnaden mellan perfekt, presens och futurum.

 

Jag kommer att ta med mig kakor.

 

Vad finns det annars att göra?