Shirin Neshat gör politisk konst, enkelt sagt. Men egentligen bygger hon upp världar och skapar möjligheter.


Hon har själv sagt att “art is our weapon, culture our resistance”– hennes konst och liv går ut på att föra två olika kamper: en mot regimen i Iran och en mot västerländska stereotyper av hennes folk.


Även om hon tvingas leva i exil för att kunna skapa den konst hon gör, representerar hon med den ett helt folk och tusentals livsöden.

 

Shirin Neshat föddes 1957 i en välbärgad muslimsk familj i nordvästra Iran, men har under hela sin konstnärliga karriär varit verksam i New York dit hon flyttade efter sin examen. Under uppväxten romantiserade Shirins föräldrar den västerländska kulturen väldigt mycket; de uppvärderade, snudd på maniskt, individualitet och uppmuntrade henne tidigt att gå sin egen väg. Neshat upplevde sin uppfostran som väldigt varm och supportande, men hon har också sagt att hon upplevde västifieringen av allt i sin uppväxt som att hennes föräldrars identiteter långsamt upplöstes, de ersatte det med bekvämlighet, för "it served their class". Just relationen mellan islam och västvärlden utforskar Shirin Neshat ofta i sin konst, tillsammans med ämnen som femininitet och maskulinitet, offentligt och privat, konservatism och modernisering.

När Shirin pratar om sitt skapande är det med blandade känslor; hon älskar att skapa politisk konst men kan också önska att hon var en västerländsk konstnär som kunde distansera sig på ett annat sätt från de politiska frågorna. Hon känner att hon kämpar med två olika politiska agendor, både att visa västvärlden en reell och nyanserad bild av Iran, men också kampen och kritiken mot regimen. Efter att hon först lämnade Iran återvände hon inte på tolv år och hon kom då tillbaka till ett förändrat land. Hon blev intresserad av kvinnans roll i revolutionen (något hon återkommer till i flera verk) och förundrades av hur människor kunde blanda ihop Gud, andlighet och tro med våld och brott. Neshat lämnade landet igen – flydde för att skapa, för att använda konst som sitt vapen. Och det var då bildserien Women of Allah kom till.

Bilden av pojken och kvinnan har vi fastnat för, och diskuterat flera gånger. Det är något i den som får oss att känna så starkt. Är det pojkens nakenhet mot kvinnans kläder? Pojkens utsmyckning mot det helt svarta tyget? Mammans osynlighet och anonymitet? Estetiken? Vi känner som sagt STARKA känslor för det här. 

Något som följer genom mycket av Neshats konst är utforskandet av paradoxer, motsättningar, motsatser, kontraster. Hon har sagt att hon redan från början hade bestämt sig för att hennes konst inte skulle handla om hennes åsikter:

 "I then put myself in a place of only asking questions but never answering them".

När Shirin ställer ut filmer gör hon ofta det genom att projicera två olika klipp som loopas mittemot varandra på väggarna, med kraftfullt ljud i cinematisk stämning. Ett sådant verk är Turbulent.

"Women of Allah"

"Women of Allah"

Ett annat liknande verk är det intressanta Rapture. Filmat ovanifrån visas män klädda i vita skjortor och svarta byxor i västerländsk stil, mittemot en grupp kvinnor klädda i svarta traditionella iranska kläder, en del med niquab som täcker huvud och ansikte. Männen rör sig i gammal arkitektur, småpratar, ber tillsammans, slåss, interagerar med varandra som individer. Kvinnorna rör sig simultant i naturen, i den karga söndrande öknen, skriker höga känsloskrik och åker tillslut iväg i en båt på ett ostyrigt hav. Betraktaren placeras mittemellan två motsatta parallella världar. Rapture, liksom många andra av hennes filmer, utforskar just kontraster. Mellan manligt och kvinnligt, USA och Iran, valfritt och valfritt – det finns mycket att projicera på den väldigt tillgängliga, tydliga och vackra estetiken. Rapture säger mycket om könsroller, rotlöshet, genus.

Det är direkt oförenligt med konstens syfte att försöka sammanfatta allt ett verk rymmer med ord, men vi vill ändå desperat försöka förklara vad som kommer till oss av Rapture. Trots att vi bara sett klipp, bilder och läst om det, är verket otroligt starkt för oss. Att männen rör sig i det organiserade; arkitektur, hus, stad, medan kvinnorna rör sig i naturen – är utlämnade åt den. Det är som en förlängning av de svårgreppbara uppfattningarna av kvinnan som mer låst vid och styrd av sin biologi; att sakna logik, organisering. Den kvinnliga könsrollen har varierat i uttryck under historien, kvinnans sexdrift har menats vara både större och mindre civiliserad än mannens – och tvärtom. Ofta har menstruationen använts som ett argument för sinnesförvirring, hysteri, neurotiska beteenden – kvinnan har uteslutits ur logikens rum, förvisats till det okontrollerbara, förgängliga, begränsats till sin biologi. Och i Rapture blottas detta, rent visuellt, konkret, placeras dessa kontraster för ens syn. Männen som umgås i stadsbild. Kvinnorna som tycks fly under högljudda känslouttryck i otillgänglig natur.

Rapture handlar om genus på så många plan. Och om annat. Verkets estetik är lättillgänglig i det att den är enkel men rymlig och fylld av symbolik som går att tolka väldigt fritt. Och så är ett bra konstverk, right? Enkelt att projicera egna tankar och känslor på. Neshats lyckas med det som är hennes mål med konsten: detta att bara ställa frågor och utforska tankar och fenomen utan att någonsin bli uppläxande eller låst. På så vis kan Neshats politiska konst också få det djup och den förmåga att vara allmängiltig som politisk konst lätt mister på bekostnad av att framföra en åsikt. Båda sorternas konst fyller självklart sitt eget syfte, olika syften (om man nu kan anse konsten ha ett syfte eller behöva ha ett syfte, men det är en annan fråga). Men politisk konst blir sällan så bestående som en mer neutral konst blir – den neutrala konsten kan bli tidlös, den kan beröra annat än de tillfälliga åsiktsbetingade känslorna, beröra något evigt allmänmänskligt också. Neshats Rapture tycks för oss vara ett lyckat exempel på konst som kan tolkas starkt politiskt men ändå tränga in i frågor som kan beröra alla, och inte stanna på ytan och bli plakatig. Känslor av utanförskap och att sakna kontroll, av hybris och stramhet, av avstånd och närhet, organisering och kaos, förvirring, skam, samhörighet. Allt det väcks, och i filmen lockas olika känslor fram på varsin skärm, knyter olika (motsatta?) upplevelser av världen till olika grupper (här könstillhörighet), vilket gör rum för politisk tolkning. Samtidigt är känslorna inte glasklara och de två olika klippen inte endimensionella. Totalt motstridiga känslor och uppfattningar kan destilleras ur samma film, och det gör att den rymmer så mycket mer.

Genom sin karriär har Shirin Neshat ofta samarbetat med andra konstnärer, och sett det som en viktig inspirationskälla och metod i sitt skapande. I verket Logic of the Birds samarbetar Shirin Neshat med ett flertal andra konstnärer, filmskapare, artister, främst Sussan Deyhim som framträder och sjunger i verket. Det är en blandning av film, live-performance och sång, med otroliga filminstallationer och koreografi åt cirka 20 medverkande. Den utforskar främst persisk mysticism och hur den förhåller sig till det nutida samhället och har så genomtänkt och snillrik estetik, så vackra scener.

Ett av Neshats största projekt hittills är långfilmen Women Without Men. Filmen är delvis baserad på Shahrnush Parsipurs bok med samma (översatta) namn, och handlar om några kvinnor i iranska Tehran 1953, en tid med mycket politisk turbulens. Den är verkligen, verkligen sevärd. Så stark, vacker, hemsk. Här följs kvinnorna under tid av revolution och politisk förändring. Här skildras upplevelser som sällan skildras. Och produktionen är alldeles fantastisk, berör i känslospektrats alla nyanser. I produktionen samarbetade Shirin Neshat med flera olika personer både i manusarbete och regi. Filmen utspelar sig i och utanför Tehran men eftersom Neshat på grund av sin konst varit bannlyst från Iran sedan 1996, ägnades mycket tid åt att hitta miljöer och skådespelare som kändes genuina. Filmen spelades in i Marocko och med (huvudsakligen) iransk-europeiska skådespelare, som tog flera år att casta. Filmen är otroligt genomtänkt och genomarbetad.

Sitt skapande utför Shirin Neshat på bekostnad av sin frihet, och hennes konst ligger i den smärtsamma skarven för kritik från både väst och öst, och i längtan efter att skildra både väst och öst. Neshat är så kompromisslös med sin konst. Genom den utforskar hon och ställer frågor, genom den ser hon världen, genom den förstår hon sin omvärld. Och hon gör det trots alla hinder, trots att det blir sårigt och svårt, hon gör det ändå, har alltid gjort det ändå.

Värt att se är också Shirin Neshats TED-talk Art in Exile

Utforska och upptäck den kvinnliga och icke-binära konstkanon på Instagramkontot @konstkvinnor!