LÅNGLÄSNING: Marina Abramovic – "The grandmother of Performance art"

Att prata om konst utan att prata om Marina Abramovic är ett brott. Hon ÄR konst. Den modigaste och mest gränslösa. Varje cell i hennes kropp.

Hon offrar allt för konsten.

Marina Abramovic föddes 1946 i forna Jugoslavien. Hon utbildade sig på konstakademin i Belgrad 1965-1970 och började jobba med sin konst på heltid redan 1973. Hon arbetar främst med performancekonst och utforskar relationen mellan konstnär och publik, samt gränserna mellan det fysiska och psykiska. Hon har varit aktiv i över tre decennier och beskrivs ofta, efter ett uttalande, som 'the grandmother of performance art' (ett utlåtande som förvisso är rättfärdigat men vars formulering Marina själv i efterhand säger sig ångra: "Jag menade bara att jag var en pionjär, inte en grandma").

Marina Abramovic.

Marina Abramovic.

1974 gjorde Marina Abramovic en legendarisk performance, en av de mest dedikerade, modiga och fruktansvärda någonsin. I verket Rhythm 0 blottade Marina mänsklighetens mörkaste sidor, och visade hur objektifiering och avhumanisering av en individ ger enorma konsekvenser på kort tid. Det var nästan lika mycket ett brutalt forskningsexperiment som ett konstverk, och resultatet för tankarna till forskning så som Stanford prison-experimentet.

Rhythm 0 planerade Abramovic till en början främst för att uppvärdera performance-konsten och ställa den på sin spets, för att utmana den då kritiska publiken vars generella åsikt var att performance bara handlade om exhibitionism och uppmärksamhet. Genom verket var hon intresserad av att utforska människans onda energier – hur långt människor kan gå om man låter dem. Verket pågick under sex timmar och gick ut på att Marina stod helt orörlig och stilla framför ett bord med 72 objekt (tex rosor, fjädrar, vin, saxar, skalpeller, parfym, honung och även en pistol laddad med en kula). Hennes instruktioner till publiken var: "There are 72 objects on the table that one can use on me as desired. Performance. I am the object. During this period I take full responsibility."

Från Rhythm 0.

Från Rhythm 0.

Till en början var det hela relativt händelselöst och oskyldigt; folk rörde på hennes armar, kysste hennes kinder, kittlade henne med fjädrar. Men desto längre tid verket pågick, desto värre blev publikens interaktioner med Abramovic. Hon reagerade inte på något; hon bars runt i rummet, kedjades fast, en kniv placerades mellan hennes ben, hennes kläder klipptes sönder. Varje minut tycktes hon bli allt mer ett objekt för publiken, som ständigt pushade gränsen framåt. Med skalpell skar de hennes hals och sög blod ur henne, taggar från rosor stacks i hennes hud, hennes kropp blev utsatt för sexuellt ofredande av olika slag. Som ett sinnessjukt klimax pressade någon den laddade pistolen mot henne och placerade den i hennes hand, förde fingret till avtryckaren - detta resulterade i ett bråk mellan deltagarna; någon ryckte bort pistolen, någon protesterade. Efter prick sex timmar avslutades performancen, och Abramovic började röra sig och gå mot publiken. Och när nu objektet blev subjekt – blev människa – drabbades publiken av panik. Alla började springa ut ur lokalen, bort från konfrontation.

För oss känns Rhythm 0 extremt starkt och gränslöst. Vi får panik av hur lätt avhumanisering faktiskt nås, att pistolen faktiskt pressades mot henne. Det berättar det värsta om oss alla, ställer allt på sin spets. Rhythm 0 visar på blodigt allvar, irl, allt det som historiskt storslagna filmer, böcker, forskingsexperiment och ingående teorier visat. Det visar vad som hänt i historien, kapslar in mekanismerna bakom det vidrigaste vi har att läsa om mänsklighetens gångna och pågående och kommande.

En viktig del av Marinas personliga, och konstnärliga liv var den tyska konstnären Ulay. De var gifta ett tag och tog stor del av varandras karriärer. Deras relation är kanske mest känd idag för att vara våldsam i form av rättegångar, advokater och pengar. Men ser man förbi det så gjorde de fantastiska, och kanske några av världens mest kända performances. En av de performances som Marina beskrivit som den värsta att utföra, gick ut på att Ulay höll en pilbåge mot Marinas hjärta; det pågick i fyra minuter och hon hörde hans hjärtslag genom en mikrofon, hon har sagt att det kändes som en evighet. Ett experiment om total tillit. Det är extremt symboliskt och bara ett av de fantastiska verken hon och Ulay gjorde när de utforskade relationer, förtroende och kärlek.

Marina och Ulay.

Marina och Ulay.

Ett annat av de världsberömda performances som de gjorde tillsammans heter "Death Itself". Det gick ut på att Marina och Ulay satt framför publik och andades in i varandras munnar, ända tills deras lungor fylldes av koldioxid och de svimmade. Igen: ett underbart porträtterande av relationer och människors förmåga att kväva och förstöra varandra. Detta är dock inte det sista de gör tillsammans. De fortsätter med konsten tills de en dag inte kan leva med varandra längre. Då bestämmer de sig för att även göra sitt privatliv till konst - de vandrar från varsin ände av kinesiska muren, i dagar, veckor, och möts på mitten; där tar de farväl. (Flera år senare återförenas de än en gång i ett väldigt starkt ögonblick, men mer om det senare.)

I den rika mylla av konstprojekt som Marina gjort ryms både brutala performances, utforskande av människors mörker och av egna trauman, starkt politiska konstverk, vackra sentimentala hyllningar, självuppoffrande och självutforskande verk. Alltid präglade av tydlig symbolik och extrem perfektionism i tid-plats-tajming-utförande-estetik-osv.

Ett verk som är en vacker hyllning och ett utforskande av hennes barndom, är verket "The Kitchen (homage to saint Teresa)" som är en bild- och videoserie. I ruinerna av ett stort före detta nunne-kök, figurerar Marina i svart långklänning. Marina var inspirerad av en text hon läst från Moder Teresas dagbok, där helgonet beskriver en gudomlig incident i ett kök, där hon leviterade – dvs svävade över marken. Texten, mättad på känslor och euforiska beskrivningar, hade fastnat i Marinas minne i flera år, innan hon fann en plats för denna sparade skärva av inspiration i "The Kitchen".

Utöver detta kommer mycket av inspirationen från hennes egen erfarenhet av att harva i kök (hint: Ulay lagade inte mycket mat), och minnen från barndomen: "In my childhood, the kitchen of my grandmother was the center of my world: all the stories were told in the kitchen, all the future-telling through the cups of black coffee took place in the kitchen. So it was really the center of the world, and all my best memories come from there."

Foto: Attilio Maranzano

Foto: Attilio Maranzano

Ett mer politiskt verk är "Balkan Baroque", en performance och videoinstallation som Marina Abramovic utförde 1997 i Italien. Verket handlar om kriget i forna Jugoslavien och utförandet försvårades eftersom att både serbiska- och montenegrinska staten försökte hindra Abramovic från att genomföra det. På grund av det känsliga politiska budskapet var det svårt att finansiera. Verket baseras på uttrycket "cleaning our conscience": att rena sitt samvete. För att kunna utvecklas måste man kunna se och förstå både det förflutna och det pågående, och acceptera alla konsekvenser av ens handlande. Med verket ville hon försätta publiken i det som hon önskade att hela världen var i: konfrontation av pågående fasor och katastrofer. Marina sitter i en källare på en monstruös hög med stora, blodiga, köttiga ben som hon försöker tvätta med vatten och en stålborste. I fyra dagar sitter hon i den vedervärdiga men effektfulla stanken. Hon skrubbar, tvättar, gråter och klättrar runt på högen av osande skelett och kött och blod. I bakgrunden loopas filmer på henne och hennes föräldrar.

2010 satte Marina upp det performance-verk som hon antagligen är mest känd för idag. Den största performancen i MoMAs historia. Det gick ut på att Marina satt och stirrade in i frivilliga museigästers ögon. Detta pågick i 736 tysta timmar, museets alla öppna timmar i tre månader. Besökarna var tillsagda att inte prata med eller röra vid Marina, utan bara sätta sig på stolen mittemot och se henne i ögonen så länge de ville. De flesta satt ungefär fem minuter, eller kortare. Flera grät, inklusive Marina, och efter bara någon dag köade besökare i flera timmar innan museets öppettid för att få se in i hennes ögon. Marina har själv sagt att det har förändrat hennes liv för alltid. Ulay överraskade henne och det var enda gången hon rörde vid en gäst, när hon tog hans hand. Det här verket påverkade de som satt med henne så djupt at det skapades Facebookgrupper och bloggar med namn som 'Marina made me cry'. Till och med ett dataspel skapades för att alla skulle få kunna stirra in i hennes ögon hemma i vardagsrummet. Övning: grabba tag i en vän och prova!

Marina Abramovic har verkligen varit en pionjär och revolutionerande kraft i konsten, få har utvecklat och påverkat performance-konsten så mycket som hon. Hennes produktion har helt enkelt skapat nytt utrymme för konst, utvidgat begreppet, inkluderat det fula och det hemska och det svåra. Inkluderat kroppen och publiken och det temporära. Ny mark på vilken alla möjliga känslor, tankar och nya verk har kunnat växa. Marina är 70 år nu, men fortfarande verksam. En sak som hon ofta pratar om är hur viktigt det är för henne att med erfarenhet i ryggen supporta och hjälpa unga upcoming konstnärer, genom kurser, samarbeten, mentorskap osv. På MoMA finns tex en liten film där hon ger "advice to the young [artists]".

Från hennes dryga 40 år som verksam konstnär, finns ett enormt utbud av klipp, bilder, texter, intervjuer, dokumentärer av och om Marina på nätet, om man är intresserad. VILKET MAN ÄR. Tro oss. En googling och ni kommer brinna.

 

Utforska och upptäck den kvinnliga och icke-binära konstkanon på Instagramkontot @konstkvinnor!