Dålig poesi kan skada din hälsa

Idag är alla Instagram-poeter, men vad är bra och dålig poesi? Hur farligt är det att utsättas för dålig poesi? Sofia Rydhard sätter ner foten mot den uppsjö av dålig poesi som florerar på nätet. 

 Sofia Rydhard. Foto: Jan Persson

Sofia Rydhard. Foto: Jan Persson

 
 
 
Subjektivitet kan äta min skrivmaskins färgband.

Andetag.

Nej, inte en överdramatisk konstpaus eller en konstig radbrytning för att det ser coolt ut.

Jag övar på att räkna till tio innan jag scrollar igenom poeter.se eller hashtagen #instapoesi på Instagram. Och ändå sitter jag här och skriver en artikel om just detta, jag måste kanske ändra på andningstekniken? Jag försöker att inte vara elitistisk eller hånfull. Som den stora Buddha försöker jag att vara snäll. Men det är svårt att inte hånskratta då och då för att lätta på trycket när jag drunknar i ett hav av dålig poesi. Oj, vad sa jag nu? Dålig poesi? En röst som viskar “subjektivitet” i mitt öra varnar mig för att skriva denna krönika. Men jag tycker verkligen att det börjar bli lite orättvist att säga att "det finns inte dålig poesi, bara dålig läsning".
 

Jag har, som många andra poeter med drömmar om Bonnier (eller vem som helst egentligen, vem är petig), internetuppkoppling. Jag älskar internet för alla dess möjligheter att hitta vägar till att nå sina mål, och för alla plattformar där man kan hitta texter att glädjas över att man inte själv är författare till. Innan jag skapade mitt poesikonto på Instagram kände jag inte många som skrev poesi. Det är underbart att hitta ett ställe där man kan uttrycka sig och diskutera med likasinnade på. Samtidigt kan jag inte glömma det faktum att jag förut var lyckligt ovetande om alla usla poesikonton som trängs i appen. De som taggar sina dikter med alla förlag i Sverige och desperat letar efter berömmelse.

21742722_1523901971007527_4035119279216001024_n.gif
Jag brukar gå efter regeln att om den stora massan gillar min poesi så måste det vara något fel på den.

Först och främst, kan vi en gång för alla komma fram till att det finns NOLL berömmelse i bra poesi? Alltså förutom kredd i konstkretsar så finns det INGET att hämta. Jag brukar gå efter regeln att om den stora massan gillar min poesi så måste det vara något fel på den. Det är oftast mina mest platta och slarviga stycken som har samlat tårfyllda ögon i mina privata meddelanden. Samtidigt som jag vill känna stolthet kan jag inte släppa tanken på att min poesi är på samma nivå som en Håkan Hellström-låt. Och det kan vara underbart! Om det är just en pop-låt du försöker skriva.

Men det kanske är så att bildning kommer med åren och att jag snart ser skönheten i raden "Jag är här, du är där, jag är kär", som jag och hälften av alla andra småglin skrev i vår skolbänk som fjortonåringar. Man kunde även trycka in en liknelse i stil med att personen man var dökär i bodde ett hav bort, fast det bara var på andra sidan stan. Andra sidan av stan kan absolut vara långt i andra städer, men i Sandviken är det en promenad du gör på lunchen– jag borde verkligen inte ha klagat så mycket.

Kanske kommer jag vakna en dag och förstå att vi var Nobelpristagare allihop, men högst troligt absolut inte. Subjektivitet kan äta min skrivmaskins färgband. Om vi kan tycka att Tranströmer och Södergran har skrivit mästerverk, så borde väl Ingela, 53 från Värmdö som skriver fina meningar om sin segelbåt, kunna klassas i den motsatta kategorin.

Så vad är då dålig poesi? Hur ska man inte skriva? Ett vanligt felsteg är att tro att ett rim automatiskt gör dig till en smäktande poet. Mina ögon lämnas upprörda i minst tio minuter av efterklangen från stycket som nödrimmar på “smärta”. Rim måste användas ansvarsfullt, annars slutar det i katastrof. På en skala från Boyes otroliga dikt "Ja visst gör det ont", till den egenskrivna "roliga" låttexten din faster skrev till sin makes 50-årsfirande, så landar poesi på rim oftast i den sistnämnda kategorin.

Den är absolut rå! Precis som rå kyckling kan den skada min hälsa.


Poesins farligaste fälla är klyschorna. Sandra Beijer skriver om pojknackar och cigaretter, gamla människor skriver om hyacinter, och din lokala svenskalärare skriver i hemlighet om regnet som spolar bort alla tårar. Man skulle kunna samla ihop tusentals klyschdikter och blanda upp alla ord och ändå hade inget resultat varit originellt. Släpp det.

Apropå att släppa saker: någon gång i livet måste vi sätta en gräns för vår egna dåliga poesi. Det spelar ingen roll hur bra du tyckte dikten var när du var 16 år, eller hur bra du skriver nu, om dikten är dålig så har den alltid varit dålig. Detta är inte jag som är pessimistisk, utan jag som helt enkelt inte vill läsa en nypublicering av den diktsamling du skrev när du var 15 år, eftersom du tycker poesin är så rå och naken. Den är absolut rå! Precis som rå kyckling kan den skada min hälsa.