Kan #metoo riva sexuella traumans språkbarriär?

Lovestorys kulturredaktör Emilia funderar på om det kan finnas ett lingvistiskt värde i #metoo-kampanjen, och hur viktigt det i så fall är för offren. 

Emilia H Langefors 

Emilia H Langefors 

En kväll drack jag och min vän Linnea (även känd som Lovestorys andra kulturredaktör) öl på en bar i Malmö. Vi hade ett sånt där samtal som jag tror att många brudar kan känna igen sig i, när man i en slags uppdämd panik benämner trauman som skammen länge stängt inne. Vi började prata om övergrepp och dela med oss av erfarenheter som vi förut inte pratat om. Linnea sa en klok grej då. Hon sa: “det är så svårt att prata om det här, för det finns inget språk för det”. Det blir en evig bestraffning i att vara oförmögen att benämna det, kom vi fram till. Jag har tänkt på det ofta sen den kvällen.

Det är så svårt att prata om det här, för det finns inget språk för det.

 

 

 

I dagarna har internet exploderat av hashtaggen #metoo, föranlett av Harvey Weinstein-skandalen (läs mer om den i vilken tidning som helst). Konceptet kommer från Tarana Burke, och har fått spridning nu efter en tweet av Alyssa Milano: “If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote 'Me too' as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem."

 

Detta har kickat liv i en rasande mängd metoo-statusar, berättelser, anklagelser, modiga vittnesmål och bra initiativ. Instagramprofilen @1337likes har samlat ihop historier från kvinnor som blivit utsatta av svenska medieprofiler. Allt är anonymt och namnen blurrade, kommentarsfälten fylls med kommentarer som “outa svinen!” och följddiskussioner om förtal. "Äntligen hemma"-Lulu Carter la upp en bild på Instagram där hon jämförde Martin Timell med Harvey Weinstein, vilket lett till att Timells karriär nu ligger på is och "Äntligen hemma" stoppas (Timell intervjuas bland annat i Expressen om detta). En Aftonbladetprofil har outats av Cissi Wallin, och det haglar nu in fler historier om personen i fråga. Förtal diskuteras hit och dit, våldtäksanklagelser ifrågasätts och påhejas. Instagramkontot @historierom delar med sig av inskickade berättelser om obehagliga sexuella erfarenheter. Runt om i landet planeras fysiska träffar på gator och torg. Debattörer debatterar.

Det finns såklart också berättigad kritik mot hashtaggen, om den otvivelaktiga voyeurism och populism som triggas igång av en hashtag, att hashtagaktivism är vanskligt och verkningslöst, eller den mer omtänksamma kritik som enkelt och roligt sammanfattas av @manicpixiememegirl:

Jag funderar på aspekten som vi diskuterade en gång där på Möllan. Det här med språket. De senaste dagarna har jag mått väldigt dåligt, av alla historier, av påminnelse om mina egna historier; jag har återupplevt minnen, jag har chockats av andras. Jag har varit mitt i det värsta som man annars alltid förtränger (tvunget och villigt).

 
Det kan liknas vid en litteraturkanon i miniatyr

Samtidigt känner jag något kollektivt luckras upp, kanske på ett läskigt sätt, men också på ett potentiellt konstruktivt sätt. Det som händer just nu är alltså att tusentals nedtystade historier berättas. Mycket ur de vanliga perspektiven, men också: med helt nya ingångar. Om övergrepp vanligtvis politiseras och juridifieras, analyseras, ifrågasätts, jämförs med grövre fall, nyttjas som politiska språngbrädor, finns här en lucka där helt emotionella och ärliga berättelser kan träda fram. Det kan liknas vid en litteraturkanon i miniatyr; de redan skrivna orden blir referenser som fördjupar texter, kan bredda och öppna upp; effektivisera texters förmåga att träffa ömma smärtpunkter. Det möjliggör mer rättvisa och hudnära skildringar, baddar upplevelser med igenkänning och ger verktyg till att bearbeta.

 

Fenomenet för tankarna till PTSD-terapi, som bygger mycket på att återuppleva, formulera, prata om, genomleva och acceptera traumatiska minnen. Att vara i känslan. Att vara i händelsen, inte fly minnet. För att vara det berättar offret om händelsen/händelserna. Inte genom att intellektualisera något, bara berätta; ge berättelsen en form att bearbeta. (Jag vill dock lägga till att PTSD-terapi är en av de absolut mest krävande och psykiskt påfrestande terapiformerna, och att lämnas vind för våg i ett uppluckrat trauma kan vara farligt. Hade därför önskat alla metooare en psykolog.)

Det finns en slags språkbarriär mellan offret och händelsen.

Det finns en slags språkbarriär mellan offret och händelsen. Vad har jag till exempel använt för ord hittills? Våldtäkt, sexuella trauman, övergrepp, obehagliga sexuella upplevelser. I alla begrepp här finns ett motstånd, en tveksamhet – något skaver. Det är för juridisk, för allvarligt, för vagt, för svävande. Det finns inget begrepp som inte avkräver en rättslig motivering men som ändå fångar allvaret. Inget koncist samlingsbegrepp. Vad gör det med en att inte kunna prata om ett trauma, att inte kunna skriva om det, formulera det. Att inte få låta tankarna, känslorna och minnena ta form i ord?

 
Var det en regelrätt våldtäkt? Har ett brott begåtts?
Vem fan bryr sig, låt oss först sätta ord på våra trauman!

Sapir-Whorf-hypotesen är en lingvistisk teori som menar att ens världsuppfattning påverkas starkt av språket; av ord och syntax (satslära). Vilka ord som används, och hur de används, är därför av stor vikt i hur man förhåller sig till och upplever världen och sina upplevelser i världen. Finns det inte ord för det så finns det inte, kort sammanfattat. Att en kollektiv erfarenhet som sexuella trakasserier tystas (av en samhälleligt upprätthållen skam bland annat), och sällan skildras, blir av stor vikt för alla utsatta individer. När det väl skildras är det i princip bara i juridiska termer, man frågar sig: var det en regelrätt våldtäkt? Varför anmäldes det inte? Varför dömdes han inte? När det berättas är det kanske i kontexten av ett förhör, ett vittnesmål i rätten, och om det inte är det så behandlas det som det av all världens hobbyjurister. (Var det en regelrätt våldtäkt? Har ett brott begåtts?)(Vem fan bryr sig låt oss först sätta ord på våra trauman). Man har varit med om något som påverkat en negativt. För att processa det behöver man överföra det abstrakta till något konkret. Man försöker: vi hade “sex”. Eller inte “sex” men det var inte “våldtäkt”. Eller det var inte “rätt” men det var inte “fel”. Det är svårt att över huvud taget komma in på själva händelsen eftersom det rättsliga och språkliga måste tas om hand först – två områden som är totalt outvecklade inom det här ämnet!

#metoo

Ett inlägg delat av Historier Om Övergrepp (@historierom)

Initiativen från HW-skandalens kölvatten fyller alla sociala medier med berättelser om det ordlösa sexuella traumat. Är jag naiv när jag tänker att det kan förändra språket kring det? Att ett språk skapas. En kanon, referenser, ord och formuleringar. Jag vill att vi ska kunna hitta orden, nej, orden, äntligen få ha ord. Det finns mycket viktigt att säga om #metoo ur politiskt perspektiv, mycket konkreta lagändringar, praktiska åtgärder, granskningar och rättsliga domar. Jag hoppas att denna lucka som möjliggör samtal om sexuella trakasserier kan leda till så mycket sånt som möjligt.

Men jag hoppas också att det kan ge oss något som lindrar. Jag hoppas att #metoo kan börja riva språkbarrirären mellan offret för sexuella trakasserier och själva händelsen. Så att den kollektiva erfarenheten av sexuella trauman kan börja bearbetas.