Adorján och det kollektiva självmordet

RECENSION

"EN ALLDELES SÄRSKILD KÄRLEK"

JOHANNA ADORJÁN

NORSTEDTS 

 

 Foto: Peter von Felbert

Foto: Peter von Felbert

Johanna Adorján är en tysk journalist, född i Sverige, men uppvuxen i München. Hon har studerat teater- och operaregi, men är framförallt verksam som kulturjournalist och författare. Tidigare har hennes novellsamling “Mina 500 bästa vänner” släppts i Sverige, även om En alldeles särskild kärlek kom ut före, redan 2009, i Tyskland.

 

Vad vet man om sin farmor egentligen?

En alldeles särskild kärlek är en bok som gör det alla vill men inte vågar. Tror jag. Det är en djupdykning i Adorjáns, berättarjagets, farmor och farfars liv. Några år efter deras gemensamma självmord bestämmer sig Adorján för att ta reda på allt hon kan om dem. Hon pratar med deras vänner, barn, läkare, hon besöker platser de bott på, rest till. Hon ringer journalister och frågar om andra världskriget, ser filmer om förintelsen, hur hade de överlevt? Hon intervjuar sin faster i flera omgångar, läser polisrapporten från när de hittades döda i sin säng. Men ändå frågar hon sig “vad vet man om sin farmor egentligen?”

Något nästan alla vill är att få lära känna sina mor- och farföräldrar bättre, som människor.

Boken börjar med att vi får reda på att hennes farmor och farfar begick självmord tillsammans. Under resten av boken får vi följa två parallella historier, Johannas research om hennes farmor och farfar, samt sista dagen i deras liv. Den handlar om förintelsen och om hur det är att överleva den, hur det är att vara släkt med någon som överlevt. Den ställer också en hel del frågor. Jag undrar vad jag verkligen vet om mina mor- och farföräldrar, varför vågar man inte fråga dem om deras liv förrän det är för sent? Något nästan alla vill är att få lära känna sina mor- och farföräldrar bättre, som människor. Men Johanna gör i boken en så pass detaljerade efterforskningar att jag inte kan hjälpa att undra varför hon gör så extremt noggrann research? All den oändliga tid och alla pengar som berättarjaget lägger på hennes farföräldrars liv, vilket syfte har det? Jag känner att den frågan tyvärr inte får ett svar i boken.

Som sagt är boken uppbyggd av två parallella historier, men de är båda två del av samma flytande text. Boken är inte uppdelad i kapitel eller olika delar, endast stjärnor för att markera att den byter perspektiv. Jag hade tyckt att det var fördelaktigt att en bok skriven på det här sättet hade kapitel för att göra läsupplevelsen lite lättare.

13075075_O_1.jpg
Det låter kanske lite klyschigt och “The Notebook-aktigt”, och det är det väl i all sin ärlighet, men är det så fel då?

Å andra sidan porträtteras en vacker, och som titeln antyder, alldeles särskild kärlek. Hennes farmor och farfar hade ett band som verkar starkare än vanlig kärlek, de är (sorry) själsligt bundna. De kan hata varandra och är överdrivet formella runt varandra, men de vet att det är de två in i döden. Fastän de niar varandra och inte ens i sin sista stund säger att de älskar varandra, förstår man att de gör det på sitt egna sätt och jag gråter när de hållandes händer somnar in i sin säng för sista gången. Det låter kanske lite klyschigt och “The Notebook-aktigt”, och det är det väl i all sin ärlighet, men är det så fel då?

Adorjáns bok är fångande på sina ställen, frågar flera frågor och tar upp vad det innebär att vara jude idag. Framförallt fångar det mig att hon djupdyker i sin farmor och farfars liv, ett exempel på hur det kan se ut, för alla som drömmer om det, det känns inspirerande. Även om andra världskriget-skildringar inte är det jag helst läser, så tycker jag att hon gör det ur ett perspektiv som känns legitimt eftersom det är en forskning i sig själv och sin egna historia. En oerhört snygg framsida är ju också alltid ett plus.

KulturLinnéa Franz