Kriget bultar bakom texten

Recension:

"Jag matar kriget med dem jag älskar"

Rasha Alqasim 

10TAL

 

För att ge en genomgripande bild av Rasha Alqasims debut Jag matar kriget med dem jag älskar kan man läsa titlarna på de tre första dikterna. De ger inte bara ett hum om tematiken, men kastar en in i den känsla som består boken igenom. Jag är osynlig, inleder samlingen, den följs av Utmattningen och som ett sista slag i magen: Ett hem i sönderfall. Om just detta handlar denna tillbakadraget storslagna diktsamling som med djup förståelse går in i det allmänmänskliga och det väldigt specifika.

Bild: Sannah Kvist

Bild: Sannah Kvist

Det är verkligen en utmattningens, ensamhetens och den självgående hopplöshetens epos, en uppgiven skildring av ett liv som inte går att läka. Det handlar om ett inre förhållande till ljus och mörker, om familjeband och familjerelationer som spänns åt och laddas upp som elpistoler. Ibland balanserar texten på gränsen till klyschor, och undviker dem kanske enbart på grund av en genuin ärlighet, en genomgående närhet till de erfarenheter som nästan aldrig skildrats genom dessa klyschor. Bitvis sällar boken sig både i språk och motiv till en västerländskt klassisk poesikanon, påminner om en Södergransk tradition av grandiosa filosofiska poem, avskalade till ett essentialistiskt ovanifrånperspektiv. I Alqasims dikter görs detta dock med både de anonyma människorna (det allmänna) och de närmsta (det personliga) som objekt och verktyg. Den mänskliga naturen är huvudperson lika mycket som diktjagets föräldrar är, men blicken är samma och det landar i samma känsla av uppgivenhet, avskärmning, sorg.

En röd tråd är hur ett inre mörker och en ensamhet kan bli till trygghet. Hur mörkret klibbar sig fast och man trycker fast det så fort det börjar flagna:

"Jag lät aldrig mörkret vila i frid

Varje gång ljuset avtog

sökte jag mig till skuggans reflexer."

 

"Varje gång

sorgen tar sig in

hotas ljuset

I ensamheten

överväger det att bli mörker."

Rasha Alqasim skildrar en kvinna som vägrar låta mörkret och sorgen överge henne. Kanske av skuld, som glimtar i rader som: “jag rör mig bort från den öppna spisen / jag vistas i den kallaste delen av huset / i sympati med de barn som någonstans / lider av kylan”, men kanske också av vana, för att mörkret har blivit en trygghet: “jag blir ett med mörkret / för att inte genomskådas av ljuset”.

Det är verkligen en utmattningens, ensamhetens och den självgående hopplöshetens epos.

 

Men det är kanske framför allt en utmattad sorgeuppgörelse med krigets konsekvenser och om hur familjen blir en boja som fäster en vid sorgen. Om minnen och det smärtsamma i minnen, men hur man ändå håller fast dem:

"Jag lät inga brev falla i glömska

Varje gång någonting föll bort

stack jag bara in handen i huvudet

och plockade fram de dödas brev."

 

Krig och flykt skildras i princip inte alls i diktsamlingen, men finns med som en kuliss eller ett svar på allt. Det värker genom varje ord, och jag kan nästan skämmas över att känna igen mig i rader om mörker när jag höjer blicken och ser kriget bulta bakom texten. Sen minns jag att det inte är negativt; det är ingen skam, utan något stort att hylla Alqasim för.

Jag påminns om att ord är vapen och medicin.

För diktjaget är skrivandet laddat. Det är på många sätt en olydnad, ett motstånd, men också en självplåga. Skrivandet gör diktjaget till en betraktande, utanför och tillbakadragen figur i ett uppmålat kaos. Passiviteten blir till en läkande handling på randen till självspäkning. Introspektionen av passivitet till en radikal aktion. Jag älskar att skrivandet laddas i texten, det ger en känsla av att det man läser är stort, viktigt, livsavgörande. Texten blir akut, jag påminns om att ord är vapen och medicin. Alqasim skriver sin text till en vrålande nödvändighet, men med en melodisk och lågmäld lyrisk röst.

 

Samtidigt är det något som gör att jag inte helt får fatt i de stora känslor jag anar förväntas av mig. Det är ett digert och bra jobb som Elisabeth Hjorth, Sara Mannheimer och Kholod Saghir har gjort med översättningen, men kanske är det just översättarnas språk som blir lite torftigt och klyschigt? Dikterna är sparsamma med oväntade formuleringar. Ordvalen känns ibland för enkla, orden lite mainstream; en rejäl språklig glöd som skapar oväntade mothugg i klyschorna saknas.

 

Ofta i skildringar av krig och flykt finns det en tvungen tidsmässig distans till händelserna; den första generationen har inte samma utrymme att göra motstånd eller bråka med orden kring händelserna, som nästa generation har. Den tid det tar att få uttala sig efter exil är en viktig faktor, att det i litteraturen saknas direkta vittnesmål av vissa erfarenheter. Jag får läsa dikter komna ur en erfarenhetskälla som brukar förvanskas av omgivningen, som brukar gå till spillo, bortprioriteras. Poesin har en förmåga att bjuda in en till främmande rum där man genast känner igen sig, och därför blir detta en väldigt stark och unik läsupplevelse; att i de okända erfarenheterna få poesins inbjudan till förståelse.  

 

När jag läser Alqasims poesi ger den mig både förståelse inom mig och utanför mig. Ett klyschigt ordval hit eller dit ligger inte i vägen för denna poesins generösa gåva.