Poesi som går emot den urbana normen

Att fly från småstaden är att följa strömmen, att stanna är ett aktivt val. Olivia Thorell samtalar med poeten och aktivisten Lo Lindström om den urbana normen.

Namn: Lo Lindström. Ålder: 20 år. Bor: Skellefteå. Om: Ickebinär och lesbisk. Hjärtefrågor: Glesbygd och norra Sveriges upprättelse. Verksamhet: Verksam poet sedan 2015. Tidigare gett ut diktsamlingen Västerbottensbarn. Utställningen som nämns i intervjun heter Mitt i Bland och verket "Att Stanna".

Namn: Lo Lindström.
Ålder: 20 år.
Bor: Skellefteå.
Om: Ickebinär och lesbisk.

Hjärtefrågor: Glesbygd och norra Sveriges upprättelse.
Verksamhet: Verksam poet sedan 2015. Tidigare gett ut diktsamlingen Västerbottensbarn. Utställningen som nämns i intervjun heter Mitt i Bland och verket "Att Stanna".

 

"Har det svåraste osagt. Oskrivi.

En molande gråt som int har varit stor nog för att ta sig ut,

Men lega i bakgrunden.

Behöv be dig om ursäkt."

 

Med de orden närmar sig poeten och aktivisten Lo Lindström sin hemort Skellefteå, i dikten ”Har det svåraste osagt”. En oktoberdag tar jag kontakt med Lo för att prata om poesin som ett sätt att försonas med platsen en kommer ifrån och om vikten av att få formulera sin berättelse genom konsten. Jag vill även höra hur Lo ser på att skapa sitt kreativa sammanhang på den lilla platsen istället för att följa den urbana normen och flytta till storstaden. När vi hörs är Lo nämligen precis färdig med en utställning för Unga på landsbygden, där hen deltagit med "Att stanna" – ett projekt som handlar om just det: att orka vara kvar.

Skildras glesbygd eller småorter i konst och media är det alltid ur en hemvändares perspektiv.

– Det var en historia som jag aldrig sett skriven, säger Lo. Skildras glesbygd eller småorter i konst och media är det alltid ur en hemvändares perspektiv, någon som har varit till ett större ställe och utvecklats som människa och sen ser med den blicken på hemorten, på det efterblivna, det som inte utvecklats…

 

Jag ville skriva om den som stannar

Den här ensidiga framställningen av glesbygden och landsbygden vill Lo förändra. Genom sitt skapande vill hen berätta om den lilla platsen från ett annat perspektiv, och därmed utmana vår bild av vad den kan rymma.

 

– Jag ville skriva om den som stannar, så jag utgick från mina egna upplevelser. Det blev en ganska jobbig process. Jag har rotat runt där det gör som mest ont, i det som är mest komplicerat med att stanna. Det har handlat om kampen att bli sams med sin hemort.

 

I Los poesi är blicken riktad inåt, mot platsens betydelse i människan. Genom skrivandet ger hen sig själv möjlighet att befinna sig där det skaver. Behöv be dig om ursäkt.

Vi har en bild av att de som har beslutsamheten i sig far och flyttar

– Genom poesin har jag fått genomskåda saker i min relation till min hemort, säger Lo. Poesin har öppnat dörrar för mig, och gett mig en chans att grotta ner mig… Jag har fått gå igenom, mycket ordentligt, min relation till Skellefteå. Att flytta till en storstad, det är ju att följa strömmen, det gör majoriteten. På det sättet är att stanna ett mycket mer aktivt val, det är att sätta ned foten och kämpa för att kunna bo kvar, även om det inte målas upp så. Vi har en bild av att de som har beslutsamheten i sig far och flyttar, när det egentligen är de som bara följer strömmen.

 

Men vad ska en då göra, frågar jag. För att orka bryta mot den urbana normen. Lo säger att hen fått den frågan många gånger och, ja, vad ska en göra?

– Det jag lyckats luska ut är att det vi kan göra är att i alla fall inte snacka skit om den lilla orten. Det sättet att tracka den lilla platsen är skadligt och sätter sig i hur vi värderar oss själva i förhållande till platsen. Så lägg ner skitsnacket. Det är inte sant.

 

Någonting annat som är viktigt är att hitta eller skapa uppbyggliga sammanhang. Ett sådant sammanhang är för Lo Rivhuset, som är ett självstyrande kulturhus i Skellefteå. Det är en accepterande och utbildande plats där det finns möjlighet att vara kreativ och skapa eller arrangera evenemang. När jag undrar vad Rivhuset betytt för Lo i frågan om att orka stanna kvar kan hen inte låta bli att le.

Det var första gången som jag träffat en person som var engagerad och ville bygga någonting i Skellefteå.

– Ja… Den platsen, gud vad den betyder mycket, säger Lo. Första gången jag blev visad runt i huset var en surrealistisk upplevelse. Jag trodde att sånt här hände på något coolt ställe i typ Stockholm, men så hände det här! Och när jag hörde på den personen som visade mig runt, när den berättade om vad den ville göra här, då slog det mig att det var första gången som jag träffat en person som var engagerad och ville bygga någonting i Skellefteå. Dens drömmar var förankrade här. Det var stort.

 

Jag frågar om Los egna drömmar. Jo, det är att fortsätta leva på skrivandet såklart. Och bo kvar och fortsätta Rivhusets verksamhet, trots att själva byggnaden – som namnet antyder – ska rivas.

– Jag drömmer om att skriva böcker och sätta upp pjäser, säger Lo. Jag har så mycket som är oskrivet och ogjort. Ja, saker som bara måste få komma ut!

Kultur, LivsstilOlivia Thorell