Till minne av Rikard Wolff

Skådespelaren och sångaren Rikard Wolff har dött. Poeten Lovisa Flink Ekéus minns sina möten med en man som kunde beskriva och härbärgera existensens yttersta på ett okonstlat sätt.

 
 Foto:  Anders Thessing

Foto: Anders Thessing

 

Berlin, januari 2017. Jag och en vän ligger på sängen i vår Airbnb-lägenhet och dricker strut och turas om att välja musik. Vi ska ut och dansa senare den kvällen så jag sätter på mina mest svängiga Chic-låtar medan han envisas med att bara spela hiphop. Efter tre låtar i rad med samma artist beordrar jag min vän att hans nästa låt för i helskotta måste vara något annat än Yung Leans cloud rap. Carl ser på mig och sen ner i Spotifyappen igen. Han säger att det finns en låt han glömt att visa mig som han tror jag skulle tycka om.  
Till en början hör jag den knappt.
Den framsmygande fiolen någonstans långt där borta.
Sen rösten.
Ja, hans röst som liksom trevande tassar fram
och under följande fyra minuter då vi lyssnar till
Den svarta örnen
får jag livet beskrivet för mig;
Rikard Wolff berättar om ensamheten och döden
om närhet och om att finna tröst
rösten som sjunger:

 

svarta örn
du var min enda vän

 

Och bakom den mörka och omisskänliga rösten finns en sådan ömtålighet som får mig att vilja tro att allt som sägs i texten måste vara sant. En gåva som endast ett ytterst fåtal musiker och skådespelare besitter. Rikard tar mig den kvällen med till en plats så fjärran från Airbnb-sängen i vinterkalla Berlin. Han gör det om och om igen, i låtar som Paris och Det regnar över borden på Lilla Torg. Låter mig stiga ner i hans historier som i ett varmt bad. I sångtexterna får jag äntligen släppa tankarna och stanna upp och vila en stund. Så lättillgängligt, aldrig pretentiöst, bara genuint. Rikard Wolff har lärt mig hur man på ett okonstlat sätt kan beskriva det allra yttersta i existensen.

han gråter hulkandes

Jag ser åt Carl
han gråter hulkandes
jag säger inget för efter den låten kan jag inte återhämta mig på hela kvällen.

Alla tankar jag tänkte blev banala, alla rörelser jag gjorde kändes överdrivna och inövade. Det enda jag visste säkert var att jag aldrig köat en sång 30 gånger efter varandra förr.
 

Dom tittade på mig som jag var helt dum i huvudet.

Jag minns också: 2013 när Rickard var med i Melodifestivalen
Han hade sjungit:

livet är en förlorad sommar
ett sent augusti
där vi får börja om


den kvällen hade jag legat i vardagsrumssoffan
och känt hur det sakta börjat glöda i varje cell i mig
Och jag glödde fortfarande på väg till skolan dagen därpå
glödde i matsalen
glödde när jag berättade för mina kompisar att jag tyckte Rikard Wolff var överlägset bäst och att jag hade röstat sex gånger.
Dom tittade på mig som jag var helt dum i huvudet.
“Den gubben menar du? han sög ju?!”, utbrast någon
Men jag lyssnade inte. På lunchrasten återvände jag istället till honom, i hörlurarna sjöng Rikard på repeat:

vår kärlek är en förlorad sommar
ett sent augusti
där gräset snart är gult


Hans ord omslöt mig
i hans röst fann jag skydd.

Och jag kan aldrig tacka honom nog för det.

Kultur, NöjeLovisa Flink Ekéus