Medelbetyg till medelklassen

RECENSION: SOLSIDAN

Hur mår medelklassen? I sju år, sedan 2010, har vi fått följa den i tv-serien “Solsidan” – korta avsnitt med tokigheter och “hög igenkänningsfaktor” i villakvarteret. Att göra konceptet till långfilm är, som alltid när tv-serier görs till film, såklart svårt. Det får inte bli för tokigt och inte för allvarligt.

Skärmavbild 2017-11-30 kl. 21.53.34.png

I Solsidan-filmen har man lyckats få in lika delar av varje. Det blir inte för mycket av någonting, snarare för lite. Till dramat hör att Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer), seriens mer jordnära “arbetarpar”, har bestämt sig för att skiljas efter att Anna varit otrogen med en skön friluftskille, spelad av Henrik Schyffert. Att skaparna av Solsidan väljer att skildra varannan vecka-livet kommer kanske inte som någon överraskning, eftersom de inte missar en chans att göra material av den svenska folksjälens plågor och glädjeämnen.

Bland de mer humoristiska inslagen finns att Alex och Ove (Henrik Dorsin) går på singelmingel på Medeltidsmuseet. Att rikisarna Mickans (Josephine Bornebusch) och Fredrik (Johan Rheborg) son som tonåring blivit marxist (när sonen frågar “Hur dog Che Guevara?” så svarar Mickan “Jag vet inte, jag kan ingenting om Pokémons”). Att Mickan smutsar ner sina dyra Schuterman-kläder för att familjen ska åka på semester i det bohemiska Torekov. Bornebuschs Mickan är förresten den, tillsammans med Herngrens Alex, jag har roligast åt/med i Solsidan, hennes vilja att alltid passa in spelas aldrig över. Till skillnad från Dorsins karaktär Ove, den ökända snåljåpen som varit lite av tv-seriens dragplåster. Jag vet inte hur mycket mer man kan mjölka ur att Ove och hans fru Anette (Malin Cederbladh) är oerhört snåla. 

 Anette och Ove Sundberg.

Anette och Ove Sundberg.

Nu är väl syftet med en stor folklig film som sänds i juletid inte att den ska vara djup

Det är som sagt svårt att göra film av vad som annars är 20-minutersformat. Kanske hade manuset hjälpts av att inte ha så många lösa trådar som ska följas upp – det är en trasig relation med en fader här, en spermadonation där, några kärleksrelationer som aldrig berör. Svängarna tas inte ut när det är komiskt och vi kommer aldrig nära när det är allvarligt. Nu är väl syftet med en stor folklig film som sänds i juletid inte att den ska vara djup, men ändå. Berörd vill man ju bli. Det närmsta vi kommer något sådant är relationen mellan Alex och Anna. Visst hoppas man i bästa Hollywood-anda att Alex och Anna ska hitta tillbaka till varandra på slutet, allt annat känns fel. Felix Herngrens gestaltning av en ängslig medelålders man som bara vill ha det lite tryggt är för övrigt klockren.

Jo, det verkar gå bra för medelklassen, den skiljer sig och krisar men inga större bekymmer drabbar den, i alla fall inte på Solsidan.

Som helhet är Solsidan-filmen inte komiskt genial. Man kommer inte ifrån att serien är tightare och rappare, att långfilmen trots att den bara är 1 timme och 40 minuter tyvärr blir lite utdragen och att det aldrig känns riktigt spännande.

Kultur, NöjeAnna Axfors