Den ultimata feministiska dassboken

RECENSION

"NATURLIG SKÖNHET"

GALAGO

NANNA JOHANSSON

9789170378966-250x333.jpg

Sveriges feministiska serietecknarscen blomstrar och frodas, och erbjuder därför också skräckinjagande konkurrens. Kanske är det med mästerliga album av Nina Hemmingsson, Liv Strömquist och Sara Granér i bakhuvudet som jag finner Nanna Johanssons nya seriealbum “Naturlig skönhet” vara... sådär. I jämförelse är den lite tunn och platt, och mycket av innehållet känns redan gjort (bättre) – både av Johansson själv och av andra.  

 
Det påminner mig om en redan befintlig kategori böcker: dassböckerna.

Men med de höga förväntningarna på feministiska seriealbum lagda åt sidan, är det ändå en bok som roar mig. Och visst fyller den en lucka på marknaden; det är en huvudsakligen humoristisk bok som inte spar på lustfyllda, barnsliga skämt. Det påminner mig om en redan befintlig kategori böcker: dassböckerna. Både estetiken och skämten har just den där flamsiga, gubbiga karaktären.

I Naturlig skönhet blandas pappaskämten med småintellektuella spaningar och klyftiga liknelser, som i de otroligt roliga bilderna i serien “Historiska tjejtidningar”. Där är Nanna Johansson som bäst, i det som har sin utgångspunkt i en slags samhällskritik men med enda syfte att locka till skratt. Vikingatidens tjejtidning “Freja” med rubriker som “Hjälp! Min pojkvän heter Snorre!”, och “Håll dig smal under midvinterblot”, eller Vilda Västerns tjejtidning “Jane” som ger “10 tips på vad du kan göra medan din kille trakasserar urbefolkningen” är helt underbara.

 

Det är lite som att lyssna på en djurspecial i Barnradion!

Jag kan dock inte hjälpa att tänka att en del av serierutorna hade kunnat rensas bort eller fördjupats. De håller liksom inte måttet. Kvalitén är väldigt skiftande, och det känns helt ärligt mest rimligt att använda Naturlig skönhet just som en dassbok – ett lättsmält tidsfördriv under ett toalettbesök. Jag tror att boken hade vunnit på att delas upp i två olika böcker: en renodlad Feministisk Dassbok, och en mer genomarbetad version av de oslipade diamanter som blänker till ibland, något med lite mer ambition. För jag orkar inte riktigt leta bland kiss-och-bajs-humor efter det verkligt kvalitativa hur länge som helst. Pappaskämten skulle inte framstå som fullt så ointressanta om de var i ett renodlat dassboksformat, utan förväntningshöjarna som sticks in emellanåt.

Serier som “Djurrikets sämsta pojkvänner” är underhållande och faktiskt ganska informativa, och det är inte sällan jag fnissar för mig själv. Det är lite som att lyssna på en djurspecial i Barnradion! Flamsiga liknelser med Wikipedia-fakta som grund. Jag låter nedlåtande, men det är inte meningen. När jag läser serierna tänker jag förvisso väldigt ofta att många skämt hade kunnat dras ännu längre för att jag verkligen skulle tycka att det var bra, men det är på sätt och vis en ointressant kritik. Jag kanske bara inte har samma humor som Nanna Johansson?

Bredvid toalettborsten i mitt lilla badrum har jag nu rett en plats åt Nanna Johanssons Naturlig skönhet. Där fyller den verkligen sitt syfte, och är väl värd platsen jag fått städa undan för den. Som feministisk dassbok är den briljant.