Nya röster– som känns igen

RECENSION

"DJURGÅRDSBRUNNEN", "OM VI", "TIDER TRÄCK 2", "STRÖM"

EUGENE SUNDELIUS VON ROSEN, SIGNE N HAMMAR, FILIP LINDBERG, MY ROMAN FAGERLIND

PODPOESI PRESS 

 

På hemsidan Podpoesi.nu finns inläsningar av etablerade poeter att lyssna på, alltifrån Katarina Frostensson till Athena Farrokhzad och Göran Sonnevi. Nu startar sajten också ett chapbookförlag, Podpoesi Press, som släpper fyra stycken chapbooks med nyskriven poesi av tre upcoming svenska poeter, i tilltalande formgivning av Kristoffer Larberg. Konceptet med chapbooks möjliggör långdikter kring ett tema i samlat format. De fyra nysläppen snittar på runt 40 luftiga sidor och berör till viss del samma teman men har starka egna röster och ger sammantaget en känsla av att svensk poesi har en lysande, spännande framtid(!). De är på inget sätt revolterande mästerverk, men de är just en framtidsglimt och riktigt snygg poesi. LoveStory har recenserat alla fyra:

 

Eugene-1.png

DJURGÅRDSBRUNNEN

EUGENE SUNDELIUS VON ROSEN

 

“kroppen är en fantastisk gåva / och jag dejtade den ett tag”

Det är den skickligt dionysiska och sorgesamma inledningen till Eugene Sundelius von Rosens Djurgårdsbrunnen. Kroppen, gåvan alternativt den dumpade, får smyga i textens kulisser boken igenom. Den finns med, inte som en huvudroll, utan som växlande biroll och scenografi. Texten myllrar av personnamn som droppas och sedan lämnas, en krets av människor, tankar, föreställningar, kroppar, skrivs fram och får bli rörda vid av den lyriska röst som jag tycker mig känna igen från diverse liknande unga poeter, en internetcrowd med Elis Burrau som ledstjärna.

Den trotsar och är cynisk mot läsaren i all sin spretiga ombytlighet, blir ett slags autistiskt tillstånd.

 

Det är en lyrisk röst som på ett sätt tröttar ut mig, eftersom den går på tomgång i sin tydliga strävan men sällan bränner till– eller alternativet: bjuder in läsaren i diktens själva kött och blod. Om mer klassiskt svårtillgängliga dikter brukar jag tänka att de måste bjuda in till symbios för att bli verkligt intressanta. Djurgårdsbrunnen bjuder inte in till symbios, den trotsar och är cynisk mot läsaren i all sin spretiga ombytlighet, blir ett slags autistiskt tillstånd, och för att tränga in i de bitvis glödande och snillrika formuleringarna och kompositionerna måste jag koncentrera mig och streta emot viljan att bara skumma igenom en del stycken. Ur Sundelius von Rosens text tar jag främst med mig lösryckta formuleringar som verkligen känns och engagerar, så som:

“om vigselringen

inte passar

låt den då chilla och också erodera mer en stund”

 
 
Jag vill se “Djurgårdsbrunnen” som såpa på SVT.

Bakom flummet som upptar en del rum i texten (och är lite dadaistiskt– både störigt och härligt) urskiljs något som kan liknas vid en såpopera. Det är en livslevande sprudlande värld med passionerade människor som har historier de bär på, och jag hade velat gå in i deras världar, jag vill se Djurgårdsbrunnen som såpa på SVT.

 

Jag vill veta mer om Rabdor som skrivs fram som en dunkel nedstämd och intelligent karaktär:

“hej rabdor

har du varit och gått i mörkret igen?”

Texten ger intrycket av ett fördolt persongalleri som lockar en att dra och tvinna och nysta upp trådar, jag vill koppla den uppdiktade världen med slängda gitarrer och mannen som åt upp sig själv och lögnerna och ögonen till namnen som plirar mot mig i likt nyfikna dagisbarn. Nej, Djurgårdsbrunnen bjuder inte in till symbios, den bara trugar som ett tjurigt dagisbarn efter att försöka förstås.

 

OM VI

SIGNE N HAMMAR

Den är illavarslande, på gränsen till dystopisk, men samtidigt berättad med stor värme och kärlek.
 
Signe-1.png

 

Frosten består hela Signe N Hammars diktsamling, som föremål för diktandet och som metaforiskt tillstånd. Världen och livet infryst i en stillhet, och därigenom granskas flöden och samband. Lågmält panisk, vacker, desperat och uppgiven är Om vi, ständigt glimrande av N Hammars lyriska röst. Det är ett landskap som beskrivs och ombeskrivs, ett landskap och ett tillstånd, allt i frostskimmer, regnväta eller snödis.

 

 

“fågeln rör sig inte

blommorna är stelnade, spröda på refugen, varje ditlagd sak

vägdammsglittriga

i eftermiddagsbrisen släpper tisteldunen i långa stråkmoln

fågeln är stilla”

 

Jag blir bitvis väldigt starkt berörd av Om vi. Den är illavarslande, på gränsen till dystopisk, men samtidigt berättad med stor värme och kärlek. Boken är både fylligare och längre än de tre andra släppen, men det spelar till textens fördel; det är först in i halva som jag verkligen känner mig påverkad och berörd. Ibland kan orden kännas som en översminkning; vackra formuleringar som man ser igenom och inte ger smak i munnen utan bara en bekräftande nick, typ: jag fattar vad du vill åt och det var fint men jag känner inget. Det tar ett par sidor att få texten att öppna nya dimensioner och inte bara ligga på ytan. Men snart öppnar den sig verkligen, och jag dras nästan magnetiskt till vissa sidor och stycken:

“snön ligger

över jorden, ända in igenom kroppen

jag lever

utan minnen

en strategi för att fortgå

också i världen

medan den biologiska mångfalden försvinner

och världen blir färdig med människorna

har jag strategier

som kanske inte ens inbegriper överlevnad”.

 
Världen tycks i Om vi som en konturlös fångenskap.

Titeln anspelar på något slags tema om jag- och vi-varande, men det är inte det jag hämtar ur texten. Visst finns det en pågående konflikt för diktjaget om att hitta en tillhörighet, ett vi, det är ett issue det här med att tillhöra en enhet. Men jag läser den utestängdheten mer som en distans till världen: N Hammar målar upp bilder av en vacker värld men står utanför, ignorerad och bankar på en ruta för att bli insläppt. Driver runt och söker efter en ingång i världen, men finner den inte. Känslan förstärks skickligt av de ständiga kulisserna av snömodd, froststiltje och regntyngd. Världen tycks i Om vi som en konturlös fångenskap, där en skönhet smärtsamt skymtas men aldrig blir tillgänglig för diktjaget.

 

TIDER TRÄCK 2

FILIP LINDBERG

Filip-1.png

Tider träck 2 är en poesins interndiskussion, ett språkligt förskjutningsexperiment och ett väldigt konkret utforskande av texters uppbyggnad. Så tänker jag första gången jag läser igenom Filip Lindbergs lyrik. Andra gången, när premissen är som en färdig antagen rytm i mitt läsande, ser jag en bild träda fram. Det är förvisso en poesins interndiskussion, men jag ser också en miljö helt klar framför mig, går in i en isolerad händelse som loopas i evinnerlighet, och tycker mig förstå den och förstå varför formen krävs.

“Jag vaknar och går till jobbet”, skriver Lindberg. “munnen rinner jag torkar honom om munnen låter läten dreglas”. Kärnan i den meningen får expandera och bli allt vad den möjligt och omöjligt kan rymma genom ordtetris. För mitt inre ser jag diktjaget apatisk på ett äldreboende i skötarnas vita kläder, torka munnar, stödja huvuden, iaktta dregel. Både innehållsmässigt och formmässigt skapar Filip Lindberg ett Sisyfos-tillstånd, den professionella immanensens ångest; ett urholkande av alla inblandade människor; associerar till demens långt framskriden och känslan av meningslösa kneg.

 
Empatin som Lindberg lyckats tekniskt texta fram blir stark och underbar.

Tider träck 2 mantradiktar läsaren till ett låst rum där man sitter med Sisyfos, Särimner och en åldrad som inväntar döden. En passage släpper plötsligt in ett luftflöde till rummet, och här blir jag verkligt indragen och imponerad. Dryga femton sidor av “(...) rinner jag stödjer hans huvud med handen miner upprepat minner / handen huvudet rycker ögat sluts jag håller hans huvud med handen (...)” avbryts abrupt med den halvnakna sidans andhämtning:

“samtidigt solen”, och nästa sidas hektiska utandning som börjar:

“och sedan regnet” där mantradiktandet får nytt fokus på världen utanför, på träden, solen, regnet. På nästa sida stängs dörren igen. “eller det att försvinna i tydlighet jag kommer hem och äter och går och lägger mig”.

Formen jobbar med ett visst tillstånd och svaga fluktuerande skiftningar i detta tillstånd (lufthål), och ger på så vis en alldeles gravallvarlig förståelse för en av de avslutande meningarna: “jag går och väntar på en väg ut ur dagarna genom dagarna går genom dagarna på förskjutningen jag uttalar orden nästan”. Empatin som Lindberg lyckats tekniskt texta fram blir stark och underbar, jag väntar också på en väg ut ur dagarna.

 

 
My-1.png

STRÖM

MY ROMAN FAGERLIND

 

Indelad i någon form av kapitel passerar My Roman Fagerlinds bok STRÖM en kedja av händelser kopplad till en länge outtalad händelse. Jag kastas in i glimtar av vardag och skeenden som kan härledas till det outtalade, och i all sin poetiska form förs mina tankar ändå till pusseldeckare.

 

“(2) NEW YORK

UTSIKTEN MOT BRANDTRAPPAN OCH EN HAND SOM FÖRSÖKER STRYKA FRAM EN HÄNDELSE”

 

Redan där börjar associationer pussla och fundera: händer som försöker stryka fram en händelse. De nyväckta aningarna bemöts inte i den följande texten som väl kan kallas (ovan citerade) rubrikens brödtext. En tät poesi med snedtreck istället för radbrytningar. Rubrikerna fortsätter att ställa obesvarade frågor och kastar en fram och tillbaka mellan olika platser, scener och minnen:

“(4) FÖRÄLDRAHEMMET

MEN VILKEN PLATS VAR DEN FÖRSTA?

VARJE GÅNG DET BLIR FINT VÄDER MÅSTE JAG DAMMSUGA”

Det finns ett våld som upplevs, återupplevs i minnet, rekonstrueras och som negligeras utan framgång.

 

Jag undrar om det är många outtalade händelser som skildras, med det gemensamt att de berör ett objektvarande och någon form av knullande: “på baksidan öppnar sig flickrummet / mina böcker skakade / de såg bort / det var en älskad plats / innan jag blev ett föremål / som alla andra föremål”.

Som allra skarpast är My Roman Fagerlind när hon smyger runt om det centrala och inte uttalar något.

Inklämd i mitten av en sida står orden: “händelsens fångenskap”, och kanske är det om det hela My Roman Fagerlinds bok handlar. Livet pågår och har sina vidder och variationer, men det pågår bara som ett surr kring minnet av en ouppklarad händelse. I den vardag som framträder blickar diktjaget bara bortåt och bakåt, inåt mot fångenskapen.

Det finns ett våld som upplevs, återupplevs i minnet, rekonstrueras och som negligeras utan framgång. Kring det kretsar allt annat som sker. “en steril inredning som hjärnan obönhörligt ommöblerar”, som en terapeutisk eller manisk metod för att minnas eller förtränga. Huvudsakligen går orden bara runt om våldet och traumat, men någonstans mitt i boken blir språket plötsligt väldigt konkret:

“slagen upprepades / ett vitt lakan / blod / ansiktet domnade bort / och hans ursäkter sorterades bort / av tinnitusen / jag hade ont i hela kroppen / skrev jag i min dagbok / jag vet inte vad som hände / skrev jag”.

Som allra skarpast är My Roman Fagerlind dock när hon smyger runt om det centrala och inte uttalar något, bara tråcklar in en vedervärdig känsla i läsaren som pusslar med sin deckargåta. För att följa liknelsen blir själva uppklarandet, avslöjandet inte fullt så starkt som det kanske kunnat bli, “det är du som uttalar ordet / våldtäkt / de namn jag inte orkar hålla”, skriver hon och jag blir rastlös, jag tänker att jag redan vet allt detta, jag vill hoppa över det och få vara kvar i den otroligt smärtsamma lyrisk-Trenterska mystiken som genljuder hela texten.

Jag vill läsa höjdpunkterna, som: “snart kommer sommaren / med blommorna som / rånar jorden / en skjortkrage delar himlen i två / jag var / en sårbar flicka / nu har jag blivit / en arg kvinna”.