Intervju med humorduon Dilan och Moa: "Vi blir som vargmammor som vill skydda vår enhet"

I ett par veckor framåt kommer LoveStorys kultursidor presentera en artikelserie som utforskar duoskap, porträtterande av kvinnlig tvåsam vänskap, och samarbete i skapande via olika duos i kulturen. Som en del av detta har LoveStorys kulturredaktörer intervjuat humorduon Dilan och Moa. Det blev ett samtal om vänskap och duoskap, om hur konstigt humoryrket är, och om att bli smickrad av avundsjuka.

 Foto: Olle Enqvist 

Foto: Olle Enqvist 

 

Vi träffar Dilan och Moa på Simpan, en bar i Malmö, vi dricker kaffe och äter pommes. Dilan och Moa hörs bland annat i sin gemensamma pod, de framträder i sina humorshower, ståuppar och jobbar på fler projekt som vi inte får veta så mycket om à la mediasveriges klassiska “jag kan tyvärr inte avslöja det än”. Duon har under de sista åren blivit en självklar del av Malmös humorscen samtidigt som de reser landet runt med livepoddar, föreställningar och impro-teatrar.

Ofta är det väldigt roliga saker som driver oss människor.

 

Det är tacksamt att intervjua humorduon eftersom de är så avslappnade i varandras sällskap, något som smittar av sig på hela intervjun. Stämningen är varm och jargongen brutal. Det märks att detta är människor som har en djup internhumor, men trots det får vi ändå den inkluderande känslan av att umgås med vänner. Just den känslan utmärker också Dilan och Moas podd, och det är i den upplevelsen vi börjar.

 

Hur planerad och strukturerad är egentligen podden?

Moa: Vi är inte så strikta med den, det är kanske lite slappt gentemot lyssnare men det måste funka för oss. Det är ju till exempel poddande one-o-one att ha samma utgivningsdag varje vecka, men vi har inget sånt fokus med podden. Folk verkar ju lyssna ändå, åtminstone de mer enträgna.

 

Det bidrar kanske också till att podden känns så organisk och genuin, okrystad. Till skillnad från många andra poddar, kanske främst med unga (blogg?)tjejer, håller ni er inte direkt till olika ämnen varje avsnitt.

Dilan: Vi höll på lite med teman och ämnen och sånt där i början, men vi kände att det blev krystat. Det är något med de sakerna vi pratar om är som bara känns som personligt och privat gnäll: det blir plötsligt intressant att lyssna på. Det är ju att prata från sitt innersta, eller nära ens innersta i alla fall.

 

Samtalsjargongen är precis som i podden; det bekräftar upplevelsen av att bli inbjuden i en vänskaps själva innanmäte. När vi ber dem beskriva sig själva svarar Dilan, men avslutar med: “Det är ju jättesvårt att beskriva sig själv, jag vet inte varför jag tog den frågan?”, varpå Moa med tillgjord röst berömmer: “Jag är blown away, gumman”. Det känns lättsamt och öppet, tryggt och underhållande.

 

Hur ser er skapandeprocess ut?

Moa: Vi pratar ganska mycket. Om vad som är roligt, intressant, irriterande, vad vi blir arga eller ledsna över och så vidare. Det mesta börjar i det.

Dilan: Ja, riktigt mycket prata. Och att försöka ta sig förbi de första känslorna inför saker. Stort och smått. Sen ställa frågan: varför känner jag såhär? Ofta är det väldigt roliga saker som driver oss människor, och där finns det massor att plocka.

Moa: Föreställningarna börjar i en idé om något som är särskilt roligt, och sedan skrivs det om i kombination med att köra framför publik. Då märker man vad som är kul. Med tiden har vi blivit bättre på struktur, och hur man får folk att hänga med i tempot. De gånger det gått dåligt är det för att publiken inte hängt med. Sånt lär man sig längs vägen. I radio gör vi istället enskilda manus där vi bollar med varandra, hjälps åt att urskilja vad som är kul och vad som är bös.

Det hjälper att inte inspireras av samma saker, det håller det hela levande och roligt.

Hur nyttjas duoskapet i inspirationsfasen?

Dilan: Vi inspireras ganska mycket från olika håll. Innan allt detta prat äger rum har vi mycket separata infallsvinklar, vi har läst olika saker, sett olika saker, har olika intressen. Det hjälper att inte inspireras av samma saker, det håller det hela levande och roligt. I samtalen kan man sedan märka att något är återkommande, då brukar vi tänka att här finns det verkligen något att bygga vidare på.

 

Hur viktigt är lust och impuls i ert skapande och hur viktigt är disciplin och planering?

Moa: Disciplinen som uppstår är i anslutning till deadlines, annars drivs vi väldigt mycket av lust. Vissa delar av jobbet har vi lärt oss att göra mer disciplinerat. Vi har faktiskt hållit alla deadlines. Men vi ger oss själva mycket utrymme att bolla idéer och tramsa och utforska, vi tar det flummiga på väldigt stort allvar.

Dilan: Disciplinen följer på lusten; det vi har mest lust att göra skapar en tydlig disciplin, man blir driven att styra upp sig själv. Om vi känner att något kan bli bra vill vi ju lyckas med det. Jag tror att ta lusten på allvar har hjälpt vår gemensamma disciplin; att sätta lusten främst.

Moa: Det finns en typ av disciplin i att se när man jobbar och anstränger sig för mycket också. Det är lätt att det blir för mycket och för hög press, och då blir det inte kul. Det är viktigt för mig att ha mycket “nu släpper vi det här-disciplin”. Att sätta lusten i första rummet, helt enkelt.

 

Det låter klokt– men svårt?

Moa: Ja, det är oväntat svårt. Vi kanske får betalt för fyra timmar, men så drar arbetet ut på en dag. Då får man inte betalt för den ansträngning man lagt. Därför är det viktigt i längden att lära sig det där, att lägga upp tiden rätt, och lägga ambitionsnivån lagom högt. Vi hjälps åt med det.

 

Men ni verkar bra på det?

Dilan: Det har varit en resa, särskilt en resa mot att inte anstränga sig hela tiden. När jag blev frilans behövde jag lära mig hur mycket man ska och inte ska jobba, och hur viktig effekt det ger att låta hjärnan vila. Att låta saker utvecklas på egen hand undermedvetet. Moa är bättre på det.

Moa: Ja, jag är väldigt bra på att vara ledig. Jag har strikta gränser för vad jag tycker att folk kan begära av mig.

Dilan: Moa har fått hjälpa mig med det. Jag har alltid haft ett konstigt tempo med massa utbildning och flera jobb och så vidare. Förut kunde jag inte se fördelarna med ledighet, tid för sig själv, återhämtning. Det kan jag verkligen se nu.

Jag ser oss verkligen som en symbios.

 

Ni upplevs mycket som en duo, "Dilan och Moa" blir nästan som en egen person. Hur ser ni på det själva? Ser ni er som ett samarbete eller som en duo, kanske symbios?

Moa: Jag ser oss som en duo, det är inget projekt eller tillfälligt samarbete eller så.

Dilan: Ja, jag ser oss verkligen som en symbios.

 

Är det svårt att uttrycka sin individualitet i en duo?

Moa: Jag tycker att det är väldigt soft att vara i en symbios, och upplever att jag kan uttrycka min individualitet, mitt tilltal och personliga uttryck i vår duo. Det är mest de yttre faktorerna som kan vara irriterande, till exempel uppdragsgivare som inte har respekt för duoskapet.

Dilan: Det är oftast folk från Stockholm. (skrattar)

 Foto: Olle Enqvist 

Foto: Olle Enqvist 

Enligt en viss feministisk analystradition ligger mycket av professionella kvinnliga samarbetens hinder i omvärldens vilja att skapa konkurrens och ställa kvinnor emot varandra, och på så sätt isolera kvinnor till individer med påtvingade fiender och själviska behov, istället för att främja allianser. Vi frågar Dilan och Moa om de har upplevt att omgivningen vill ställa dem emot varandra.

Dilan: Inte så ofta faktiskt, men när det väl sker blir det väldigt påtagligt.

Moa: Det har hänt att folk hört av sig till oss båda och erbjudit något jobb, som det sen visar sig att bara en av oss kan ta. Det är pissigt för man kan inte ta ställning till det på rätt premisser då. Vi blir som vargmammor som vill skydda vår enhet från giftiga giftiga människor.

Dilan: Ja! Det är ju en enhet som man verkligen vill skydda, eftersom man kan vara sig själv i den.

 

Vad gulligt! Som en liten bebis ni vårdar. Skapar det inga inre konflikter?

Moa: Helt ärligt nej, ingen inre konflikt. Jag känner inte att jag har behövt uppoffra något, tvärtom har det bara gett styrka och frihet att fortsätta jobba med något så diffust och obehagligt som humor.

Det här är verkligen mitt första äktenskap.
 
 

Att inte jämföra sig med varandra sådär känns nästan som en typisk manlig vänskap, hur vanskliga sådana analyser än kan vara. Men jämförandet som en sårande och splittrande kraft är svår att undvika, framförallt i förfördelade grupper av människor. Hur förhåller ni er till det?

Dilan: Automatiskt finns det såklart lite av det inom en. Jag var osäker på vårt duoskap innan jag fattade vad det är vi har, gumman. Det här är verkligen mitt första äktenskap (skrattar). Jag var osäker på min roll som humorist, vi har ju inte skolats i det, det skapar en osäkerhet. Jag brukade tänka typ: “Jaha, de tittar bara för att Moa är rolig, jag är tråkig, och vad händer när Moa fattar det?” Men nu fattar jag att vi är roliga tillsammans, vi gör varandra roliga, det är så. Vi låter varandra vara den vi är, för det är ingen fråga om att det skulle vara två enskilda individer i det här, Dilan och Moa är något vi blir av oss. Och att det får vara så, att det kan vara lugnt och bra, det ger trygghet. Jag är dock övertygad om att världen är sån att två personer som gör något ihop automatiskt ställs mot varandra.

Moa: När det uppstått situationer med tvivel på sig själv eller wack arbetsköpare har vi pratat om det direkt, vi försöker att reda ut det konkret alltid. Det är klart att det är obehagligt att känna sig sämre, eller när den andra har ett annat jobb, men genom att prioritera den här enheten och alltid ta den på allvar, inte bara rycka på axlarna och säga att det löser sig, blir det ett normskapande tillvägagångssätt. Jag blir trygg i att jag vet om att detta är så pass viktigt att det inte kommer konkurreras ut av något annat. Det har byggts upp efter hand den här känslan av att jag faktiskt inte behöver vara orolig.

Dilan: Man måste också acceptera att alla inte kan tycka att båda två är roliga, alla har sin favorit, och det är inget fel med det. Det betyder inte att någon av oss är dålig. Det får också finnas. Det är en egogrej som alla som jobbar med humor måste ta sig igenom.

Jag tror inte att jag hade fortsatt med humor om inte vi hade börjat jobba tillsammans.

 

Är det kanske till och med extra skönt i just humor att arbeta som duo? Lättare att skapa; man är ju alltid som roligast med sin bästa kompis?

Dilan: Jo, man är ju det. Man vågar vara så mycket mer öppen.

Moa: Det är extremt högt i tak.

Dilan: Ingen får höra vad vi pratar om ibland. Alla gånger vi skrikit “hora” vid middagsbordet. Moa är den roligaste jag vet i det här landet.

Moa: Åh, tack! Det är ömsesidigt.

Dilan: Därför är det också en enorm bekräftelse att testa sina skämt på Moa och ta fram gemensamma skämt. Jag får svart på vitt: jag är inte helt galen, det här är faktiskt roligt!

Moa: Humor är en såpass oklar bransch, det existerar ju inte om inte folk tycker att det är roligt. Branschen präglas också mycket av interna hierarkier som bestämmer vad som är roligt, och det skapar en ganska otrygg miljö att skapa i. Det blir tråkigt när man börjar fega ur, inte vågar testa och prova nytt; allt det som är så viktigt för en slags kreativ utveckling, för att öva upp associationsförmåga, skarpa tankar, ett personligt tilltal. Jag tror inte att jag hade fortsatt med humor om inte vi hade börjat jobba tillsammans. Allt var så mycket mer tungjobbat innan vi blev vänner och kollegor.

 

Hur har samarbetet utvecklats?

Dilan: Det började på Tankis (Tankesmedjan reds anm). Vi fick en frågan att göra något på Malmöfestivalen, och jag vill inte göra standup, men jag ville göra något. Så jag tänkte okej, jag kan fråga Moa, det är väldigt kul att jobba med henne.

Moa: Jag minns att jag stod vid ditt skrivbord.

Dilan: Chefen ba: vi måste veta nu. Vad tycker ni båda två om?

Moa: Och då var det ju boken Cirkeln.

Dilan: Jag tror att det var du som kom på det, att vi skulle göra något med häxor.

Båda: Den inre häxprocessen.

Dilan: Det var i alla fall så det började. Föreställningen var knappt klar när vi spelade den, vi satt samma kväll och hade panik och klippte och klistrade med manus.

Moa: Det var verkligen en akut föreställning.

Dilan: Den är helt annorlunda idag. Och vi har mer struktur på allt nu. Skriver listor, har möten, måste dela upp arbetsbördan och sådär.

Moa: Ja, det blir en hel grej. Det är en massa saker att hålla reda på. Just nu är vi inne på att skriva en ny liveföreställning.

Dilan: Det ska bli spännande att se hur vi jobbar med det tredje gången nu. Förr har det varit lite mer… att vi slängt ihop det medan vi haft andra jobb och åtaganden för oss. Det här blir första gången vi kan sätta oss med en föreställning och fokusera fullt ut på det. Nu är det bara vi två. Det här är vår huvudsakliga uppgift. Vi har också landat mer i vad det faktiskt är vi har, blivit tryggare i vad vi kan skapa tillsammans. Låta oss själva vara i det vi gör. Våga lita på vad det är och vad det kan bli. Där har vi utvecklats mycket.

Moa: Ja, det är verkligen det huvudsakliga. Börja känna att man kan få bestämma själva att man är bra och roliga. Man behöver inte vänta på att någon annan ska säga det, utan sätta den ribban själv. Det krävs ett visst mod man jobbar upp.

 

Vad har varit svårast?

Moa: Hur man ska skriva manus.

Dilan: Och vad händer när jag har min kropp och mitt ansikte med mig.

Moa: Inte bara orden, utan hur helheten ska funka; man får mest skratt av det som kommer ur dynamiken. Det faller platt om inte timing och mimik och samarbete är på plats.

Dilan: Det är verkligen en utmaning. Det vi jobbar med är ju ingenting. Vad är det vi gör egentligen? Inga regler eller ramar finns, bara den rådande moralen. Att navigera i det och våga bestämma, det har vi tvingats öva på.

Är man besatt av att den bekräftelsen måste komma utifrån för att vara sann består inte duoskapet.

Moa: I våras gjorde vi improvisationsföreställningen Skuld med en annan komikerduo, Tora Larsson och Elvira Lander (humorduon Humor är Kul). Den är fruktansvärt rolig. Det blev som en DIY-skola för att lära sig just om dynamik, att plocka upp nya impulser på scen, att man har en hel kropp att jobba med där. Jag har hållit på med standup till och från i sju år, och ändå aldrig tänkt i de termerna. Jag förstår ju logiskt att jag har en kropp och att den är en stor del i standupen, men jag har aldrig vetat hur jag ska jobba med den. Det här var så jävla bra för det.

 

Hur var det samarbetet?

Dilan: Det har varit spännande på det sättet att det varit så tryggt. Varje gång vi ska upp på scen tillsammans har jag varit chockad över hur lugn jag varit. Moa kände Tora lite innan men jag kände ingen. En gång hade vi show på deras standuppklubb i Umeå, och efteråt satt vi med dem och pratade om att göra impro tillsammans. Det bara funkade. Det fanns en så stark lust i grunden som drev oss alla och vi ville åt samma håll. Kanske var det också för att det var separatistiskt. Båda våra duos har så öppen och tillåtande stämning, allt är så mänskligt och humant, lugnt och tryggt. När vi går upp på scen är vi helt öppna för vad som ska ske, och alla känner sig omhändertagna av alla.

Moa: I impro är man tvungen att vara närvarande på ett sätt som tyvärr går att undvika när man har ett manus att rätta sig efter. Då begränsar man möjligheten att känna av och plocka upp olika stämningar och signaler från publiken.

Dilan: Man kör på sin bestämda uppfattning om vad publiken ska tycka och tänka, istället för att se den som en organisk massa och låta allting formas efter förustättningarna.

Moa: Men det är speciellt för jag upplevde också att jag var mycket mindre nervös, trots att impro är en så bisarr sak, två timmar oförberedd föreställning framför publik?! Det låter ju som att man borde vara mer nervös, men det har med närvaro att göra. Är man närvarande kan man plötsligt moderera sammanhangen.

 Foto: Olle Enqvist 

Foto: Olle Enqvist 

Grunden till artikelserien för kvinnliga kulturduos ligger till stor del i den paradox som pågår i kulturen och media nu; att kvinnlig vänskap är trendernas trend, men att få kvinnliga skapande duos består, och få duos når de stora scenerna och välrespekterade inräkningarna. Duos som Filip och Fredrik eller Alex och Sigge är symbiotiska och medias absoluta toppar både respektmässigt, ekonomiskt och publikmässigt. Det finns ju inget roligare än att utveckla sina intressen med sin tjejkompis– varför tror ni att det är så sällan som det får plats till exempel på Dramaten?

Dilan: Hm, lite en manlig Hasse och Tage-tradition. Ja, man går ju så lätt in i att börja tänka individualistiskt som en överlevnadsmekanism, som kvinna kan man inte lita på sitt duoskap för man vet att folk omkring en inte gör det. Då är det lätt att börja agera utifrån det och värna sitt eget; någon dag kanske detta tar slut, och då finns inte jag, för jag finns bara i det här nu, jag existerar inte själv. Det kopplar i alla fall jag det till. Jag tänkte mycket så i början av oss. Jag var rädd för det. Undrade om jag som tjej och som blatte skulle kunna uppfattas som rolig. Vad kommer folk tycka? Man accepterar ju alla de där föreställningarna, som man istället bara borde vara medveten om. Det får finnas i bakhuvudet att folk har en förutfattad bild av mig, men man får aldrig någonsin agera på det: det får inte bli verkligt för mig. Men man hamnar lätt där, och då måste man säkra sig själv, skydda sig själv, och då spricker sånt här jättelätt. Är man besatt av att den bekräftelsen måste komma utifrån för att vara sann består inte duoskapet. Det är så påfrestande att kämpa med. Istället kan man, vilket vi lyckats göra, bestämma sig för en annan bild, säga: ni får påstå vad ni vill om vårt duoskap för det påverkar inte hur vi ser på det.

 

Moa: Det är en process också, till vad som är rätt sak att säga och göra. Det tar tid och är ett arbete att klara det, men man måste i något avseende börja respektera samarbetet, märka att man behöver det, att det möjliggör ett annat sätt att se på sig själv i sitt arbete där man inte står i relation till majoritetssamhället eller de sätt man lärt sig utan har en enhet som står bortom det, helt enkelt därför att man har bestämt det. Det är flummigt men det är mycket så med vår art att man har bestämt en massa grejer och har flummiga fantasier om hur allt ska vara. Så det känns bra att få bestämma det själv. Och grunden i allt är ju en vänskap. Det finns inget samarbete bortom vår vänskap. Jag tror att det är viktigt att även ta vänskapen på allvar, prioritera den. Ta tag i sånt som inte stämmer. Samhället lär ju en bara att använda det emotionella arbetet till romantiska kärleksrelationer, och i vänskap antas det ofta gå på default, men så är det ju inte. Det blir extra speciellt såklart om man jobbar tillsammans, nu måste vi lägga tid och engagemang eftersom vi bestämt att det är viktigt, och för att det är vårt jobb.

 

Uppvärderas vänskap på riktigt? Eller gör det vänskapliga det professionella sårbart och ses som oseriöst?

Dilan: Det handlar nog både om synen på vänskap, som du säger Moa, att det funkar automatiskt. Men det är också att det som ska vara stärkande av kvinnor här också blir lite avhumaniserande av kvinnor; att det ska vara så oproblematiskt och naturligt med kvinnlig vänskap. Man utgår från att det bara uppstår där det inte finns friktion, och finns det friktion ska man dra.

 

Det coola är att man kan bestämma att ‘jag tycker inte att det är så’.

Eller problematisera det väldigt mycket?

Dilan: Precis, att det inte bara får vara något komplicerat liksom.

Moa: Då har man den ramen för hur det ska se ut, och det coola är att man kan bestämma att “jag tycker inte att det är så”. Och plötsligt får man något eget som inte är så. Det får vi respons på också, även om det är i en liten skala så tycker folk om oss, tycker precis som vi att det kanske ska vara på det här sättet istället. På så sätt skapar man något nytt där man upplever att det inte finns något förutbestämt att passa in i. Det är skönt tycker jag.

 

Hur drömmer ni om att samarbetet ska utvecklas och vara framåt i tiden?

Moa: Åh, massa saker.

Dilan: Jag tror att vi kan göra hur mycket som helst tillsammans faktiskt. Det vi gör är något som går förbi bara humor, inget är låst, allt vi delar intresse av kan vi skapa något av. Vi respekterar att man kan göra egna saker, men har en stark trygghet i att det här alltid kommer finnas. Vi är som Mando Diao! Jag vill alltid jämföra oss med olika musikerkillar.

Moa: Ja, det tycker du väldigt mycket om, haha.

Dilan: Vi är det ju! Vi finns när vi vill att det ska finnas, och vi har det som vi vill att det ska vara.

 

Ni använder ju vänskapen mycket i jobbet, berätta om hur det fungerar!

Moa: Ja, det är väldigt givande, jag förstår inte hur andra komiker klarar av att jobba.

Dilan: Det är något spännande med det, att i en bransch som är ganska kaxig och tuff, så är vi tvärtom: mesiga, mjuka, ängsliga och oroliga. Vi behöver kärlek och vi låter det få synas och visas och vara roligt.

Moa: Mycket i det ÄR ju kul. I alla relationer är man ju orolig, och det är kul att utforska hur man är i relationer, det som styr alla ens känslor hela tiden. Det vore ju konstigt att inte vara patologiskt intresserad av relationer och känslor. Det är det enda som är intressant, tycker jag.

Det tog mycket lång tid för mig att förstå att Moa tyckte om mig genuint.

Vilket är ert starkaste vänskapsögonblick?

Dilan: Jag har ett jättestarkt ögonblick från nyår för två år sedan när jag förstod att du tyckte om mig. Det tog mycket lång tid för mig att förstå att Moa tyckte om mig genuint. Jag har lärt mig så mycket om vänskap med dig, gumman. (skrattar)

Jag hade haft en ganska kass relation ett litet tag och du sa att du hade varit orolig under tiden att jag skulle försvinna, då förstod jag att du var rädd att förlora mig. Blev så himla, himla rörd och tagen, det var inte bara jag som var besatt av Moa och tyckte hon var fantastisk, hon var faktiskt också rädd för att förlora mig. Alltså betyder jag något för henne.

Moa: Ja, jag minns också det, situationer där man skulle kunna uppfattas som needy eller så, men istället tas det emot och skapar en stark anknytning. Andra exempel är när vi jobbat tillsammans med andra, det tar längre tid för mig att klaffa med andra i ett tidigt skede medan du har en lite mer öppen inställning, är mer socialt kompetent. En gång kände jag mig utanför, blev arg och ville gå hem, för att jag kände mig avundsjuk, så jag drog mig undan. Det var en väldigt stark vänskapsstund för mig när jag fick säga det till dig och det inte var några frågeteckan runt det från din sida. Du tog det på allvar och vi hade mycket gemensamt i det fast vi reagerade på olika sätt. Det kändes stärkande att kunna ha olika förhållningsätt i olika samanhang, olika stil och stämning, men ändå förstå varandras reaktioner. Det skapar en stor trygghet: att inte behöva ändra på sina olikheter och ändå bli förstådd. Och sen andra, liknande situationer där jag whinat och grinat för jag känner mig osedd-

Dilan: och jag blivit så himla smickrad att du är rädd för att jag ska försvinna.

(skrattar)


 

Slutligen: har ni något konkret som ni kan berätta om framtiden?

Båda: Ehhhhhhh nej, vi kan inte säga något än. 

Moa: Men vi hoppas komma med roliga nyheter snart!

Dilan och Moa finns på Facebook, Instagram och har en hemsida! Podden finns där poddar finns under namnet "Dilan och Moa".